Jo då, läget i Lemmer var ju förlorat innan vi ens var vid kaj, eller ja dit kom vi ju aldrig. När vi gjorde vårt vägval in i Lemmer hade jag en känsla utav att det skulle bli en ny botten historia, men kapten Vettlös härombord kan ju aldrig ge sig så med fem meter kvar till kajen vid den marina han bestämt sig för var vi helt förlorade. Nu hade vi ju under se senaste dagar plöjt fåror i det holländska kanalsystemet och på något märkligt vis alltid lyckats kränga oss loss och för egen maskin lirkat oss vidare, så lite hopp fanns det nog. Men efter att ha kämpat själva med säkerligen 30 giriga ögon riktade mot oss gav vi väl mer eller mindre upp. Det var väl inte helt utan förundran vi konstaterade att det var märkligt att ingen tycktes vilja hjälpa oss, utan andra båtar girade undan förhaveristen men ingen stannade upp och frågade om vi behövde ett handtag eller två. Tillslut ropade för det en ung flicka på oss och frågade om vi talade engelska och om vi behövde hjälp. hon och hennes far anslöt sig med cyklar, nu hade kanske deras båt gjort mer nytta, men hellre en hoj än ingenting alls och trots allt så är det till slut tanken som räknas. Nu drogs det tampar till höger och vänster samt även i vanten i något fruktlöst försök att vicka loss henne, men det var som om båten bara fått nog och som en strandad val låg hon där hon låg, fast besluten om att inte röra sig en tum ur fläcken. En gubbe till anslöt sig till sällskapet och min man som såg att karln halade upp en cigarett ur fickan förklarade att den största katastrofen var nog inte att vi befann oss på grund, det värsta orosmomentet var att hustrun inte hade haft cigaretter på sex timmar, en mycket allvarlig situation. Den mycket förstående mannen berättade att han en gång i tiden bevistat Sverige och ombord på sitt fartyg haft alldeles för mycket sprit. Svenska tullmyndigheten hade upplyst honom om detta men senare hjälpt honom att lösa bekymret genom att dricka upp det, så svenskar var ett mycket bra folk, glada i sprit och mycket resonabla, dom skulle man vara snäll mot. Efter en kvart var mannen tillbaka med en ask ryska cigaretter, han beklagade deras ursprung men jag sa att det hade gått bra även med rökdon från en annan planet, jag hade ingen avsikt att samtala med dem, utan tänkte snarast möjligt röka upp dom, tackade honom även för att han i och med denna goda gärning även räddat livet på min make. Samtidigt i alla dramatik som vi då och då upplever finns det ett annat liv som löper långsides med det som försegår där uppe på däck. För hur mycket det än blåser, hur många smala slussar vi än ska passera och hur många grund vi än går på så finns barnen och deras behov hela tiden. Så gott det är möjligt försöker vi hålla kvar i lite dagisrutiner. Skapligt fasta mattider, sagostunder, fruktstunder och vad det nu kan vara för övriga typer av stunder. Barnens verklighet är ju den samma oavsett i vilka bekymmer båten befinner sig i. Är Gustav hungrig eller behöver torrt om baken så gör han det och då skiter han fullkomligt i grundstötningar eller inte. Så samtidigt som gubbar och engelsktalande ung flicka klia sig i huvudet över båtens vidare öden, lagades det en odramatisk kvällsmat, tvättades det munnar och kröps ner i pyjamasar. Det är ganska skönt att kunna valsa lite mellan de här olika verkligheterna får jag lov att säga, det håller en hela tiden ganska väl förankrad i en mycket verklig tillvaro. Själv jublar man över att vi faktiskt nu tagit oss mer än 500 nm hemifrån och känner sig rätt mallig över det, Edith tittar ut ur luckan när vi hojtar, -Kolla Finemang vi är i Amsterdam!
– Jaha? Var är min rosa prinsessklänning?
Gustav bryr sig nog inte riktigt om var han är. Han vill ha oss nära, nappen och snutten, sin syster och framför allt dammsugaren som nog är det roligaste han vet, på slagen eller ej.
Det blev kväll och mörkt, mannen med sin dotter och gubben med ryska cigaretter, som förövrigt inte bara talade holländska och tyska, även talade utmärkt persiska, okänt varför, gick för det hem till sitt och vi hade för det lyckats baxa båten så hon nu hade fören direkt mot kajen och landstigning var möjlig. Maken använde den möjligheten till att cykla iväg och köpa massor med cigaretter, vet inte om han trodde att vi skulle bli kvar länge eller om det var ett tyst, förlåt för ett kanske inte helt klokt beslut att försöka trycka oss in. Mörkt blev det, men det är inget mot det mörker vi på morgonen mötte i form utav hamnkaptenen. En man troligtvis rakt uppstigen ur Hades. Han skällde och svor oavbrutet i två timmar. Han var så arg så jag trodde karl antingen skulle få en hjärtinfarkt eller bara explodera i ett moln av mänsklig atommassa, men tyvärr visade det sig att han var av rejält virke och troligtvis var hans humör vida känt, för ingen visade sig på kajen, alla hukade sig i sina båtar och tittade i smyg på dramat ute vid den stora lila båten. Han var ursinnig för att vi blockerada hans hamn, vilket inte var sant. Att vidare försökt dra därifrån utan att betala, vilken inte var möjligt. Han frågade hur mycket pengar Nalle hade, en mycket ofin fråga varpå maken svarade sanningsenligt, 35€. Då fick han en hjärnblödning. Han spottade, skrek ännu högre att det inte kunde vara möjligt att en man drar med sin familj på semester med så lite pengar. – Vi är inte på semester sa skepparn, vi bor ombord. Då blev han ännu tokigare för han trodde väl att vi skulle försöka flytta in vid hans kaj, en kaj som han själv påstod var 2,30 djup. Hade det stämt så hade vi flutit gott där, nu var det kanske det någonstans i hans hamn men absolut inte där vi låg. Maken försökte hålla fanskapet lugn men det var inte lätt. Tillslut medgav Nalle att han redogjort för vad han hade i plånboken och om nu ilskpelle kunde lugna sig och se till att hitta på en lösning så var maken villig att cykla till banken och hämta mer pengar, ogärna med dock. Efter en stund dök så bogserbåten upp. Den bestod utav en liten skitbåt med en ung gosse i som för 150€ snabbt drog loss och simsallabim var vi väck, femton hundra fattigare, men det fick det nog vara värt. Denna gång valde faktiskt kapten Tjurskallig att gå stora kanalen ut ur Lemmer och med massa vatten under kölen för vi ut på det lilla havet. Nordsjön låg gungigt långt ovanför oss och med en stor vall med sluss emellan oss slapp vi återigen både vågorna och tidvattnet. Några timmars senare gick vi till kaj i Lelystad, där fadern tog sina änglar på en promenad till närmaste affär. Två timmar senare var dom tillbaka, det hade visat sig att det var ungefär en mil dit och följaktligen lika långt tillbaka. Edith hade tappert trampat och gått, men det kostade en hutlöst dyr Barbie tidning med tingeltangliga smycken i, en väl investerad muta, så knallade hon även på hem. Aftonen bjöd på BBQ och även ett besök av brandbåten, vad vet jag, dom kanske inte brukar grilla på holländska båtar och någon god människa hade sett rökutvecklingen på däck hos oss och ringt 112. I går lunch ankom vi hit till Amsterdam helt utan några incidenter. Middag på lokal och lite lagom med turistande. Nu ska Nalles cykel spåras. Pedro Donckel har ställt av den vid en sluss längre upp i stan utrustat den med ett kodlås som dom skickat koden till. I skrivande stund befinner sig fadern, sonen och kanske inte den helige anden, men för det Edith på egen tur på stan. Jag bör nog ansluta mig fortast möjligt innan de hamnar på redlight och aldrig mer hittar hem. Ni vet hur det är med sjömän i Amsterdam.
På återhörande från nästa hamn, Rotterdam.