Till sist hade Nalle med fast hand föst ihop hela sin flock och på något vis lyckades vi återerövra vår plats i kön och nu trillade inte längre stilla tårar nedför Ediths kinder nu mer ylade hon den förnärmades raseri över att bli puttad framför sin pappa och beordrad stillastående, Lillebror har nog ingen aning om vad känslor som hans syster har i sitt spektrum innebär, så han stod snällt i väntan på att ännu en gång vara utlovad en burgare. Jag tog ett djupt andetag och svalde fem gånger, log och erbjöd maken plats på den intilliggande baren, förvissade mig om att han hade peng till en rejäl öl och ett glas vin till hustrun, sa hej, hej och snart var det vår tur och alla fick allt det de önskade. Ja i alla fall nästan. När alla hade tilldelats det de beställt återstod bara en som ingenting fick och det var jag. Det kändes som om prövningarna varit nog och jag var helt redo att på stående fot svepa mitt vin och glömma bort alltihopa men när Nalle blängde ilsket och började muttra om att själv gå till kassan med kvittot i handen och förklara för unga fröken bakom disken valde jag kvickt att göra det själv och därmed var nog alla faktiskt glada och mätta fem minuter senare.

Det är något som händer med oss i familjen på flygplatser. Nalle har generellt svårt för kassor och köer och just platser som flyget bygger ju mycket på allt detta. Först brukar han köra över någras fötter med sin stora resväska eller smälla ryggsäcken i huvudet på någon när han alldeles för hastigt vänder sig om där har vi redan lagt ribban för utflykten. Dessutom är just till flyg det enda som jag vet han passar tider till så det är alltid väldigt stressigt och snärjigt. I vanliga fall är han alltid sen, alltid och så till den grad att jag många gånger funderat över om han ens kan klockan eller känner till innebörden av tid. Men inte när vi skall iväg. Det är i det närmaste panik artat och då jag själv är av en helt annan sort, jag tar det rätt lugnt, har alltid en skaplig uppfattning om hur lång tid saker och ting tar och disponerar min tid där efter, skapar nog ännu mer stress i honom. Jag ska i ärlighetens namn medge att jag tillhör dem som ibland blir uppropad och man över flygplatsen hör att -Jonna Dallner ombeds att befinna sig någon stans och det omedelbart. Sedan får man be personal vid gaten om ursäkt klämma sig fram längs gången inne i flygplanet medans ALLA tittar surt på en och anklagar mig för att komma försent till ditten och datten. Ja, ja jag förstår att det är irriterande, men inte så farligt i alla fall. Som senast har vi för det varit när reseledaren i vår familj tagit föregivet att planen går från den mest troliga terminal, vilket sedan har slutat i fruktansvärda sista minuten incheckningar i någon annan terminal långt bort, så på mig bör inte så stor skugga falla.

Nåväl, nu tror jag dessutom att en del av flygplatskaosen har någonting med Nalles flygrädsla att göra. Alla är vi rädda för någonting, den som säger sig sakna rädsla utgår jag ifrån att han ljuger. Själv är jag oerhört rädd för älgar, krokodiler och att stå/klättra på stegar, i den ordningen. Älgar, jag kan inte komma på något djur jag tycker värre om, skogens konung, pyttsan, pyttsan heller, Skogens Fasa, förskräckelse eller odjur är en bättre beskrivning. Att krokodil hamnar på andra plats har helt enkelt med att jag sällan träffar dem. Om jag mer frekvent stötte på dem eller riskerade att göra det, så skulle de lätt gå före älgarna. De är vansinnigt fula, ligger i vattenbrynet utklädda till tång eller sjögräs och när bytet minst anar det vänder de med en ballerinas graciositet sin dinosauriekropp och tre tuggor senare återstår bara en blond hårtuss och i bästa fall mina glasögon. Jag tror det var Niklas Krantz som la ut någon filmsnutt när de plaskade omkring runt båten och det gjorde mig för det i den stunden fullkomligt nöjd med att segla i krokodilländer. På tredje plats har vi så stegar och jag antar att ni förstår själva idén med just rädslan för höjder eller kanske inte just höjden, det är lika mycket vinglet på stegen, så de perioder vi leget på torra land och man måste klättra upp och ned för toaletter och så vidare har varit en prövning kan jag lova.

Så att Nalle är flygrädd respekterar jag men saknar all förståelse. Finns det någon känsla som är skönare än när planet lämnar land, när man helt plötsligt svävar fritt? Jag har dessutom förmånen att somna så fort jag vet att något tar tid och kommer att vara tråkigt. Bussar, tåg, flygplan eller väntrum jag somnar omedelbart och sover sedan gott tills man ska kliva av, på eller ut. Nalle har en helt annan katastrofberedskap än vad jag har. Han väljer sina flygbolag utifrån någon slags olycksstatistik, vilket jag sällan ens reflektera över, så när jag för ett tag sedan sa att jag skulle flyga till Moskva med det bolag som för det tidigare hette Aeroflot, då fick jag flygförbud, eller för det indragen veckopeng. Så att det var en tuff hemresa har jag full förståelse för. Planet från S:t Lucia påminde om en Volkswagensbuss med vingar som vinglade ut i natten. Vi hade som jag skrev suttit och väntat i evigheter på att komma iväg, då och då blev vi flyttade till nya lokaler och vid midnatt hörde vi ett plan landa, i samma sekund rusade en av flickorna som jobbade på George F.L Charles flygplats in i rummet, – now, now, come and run after me! Med en ficklampa lös hon väg för oss ut på landningsbanan till ett oerhört litet propellerplan som inte ens slagit av motorerna utan stod på tomgång och väntade på oss fyra. Vi hann inte ens spänna fast oss innan vi var uppe i luften. Strax hade vi fått juice och smörgås och en timme senare skulle vi landa på Barbados. Tydligen dröjde det en stund innan vi fick landningstillstånd och under den tiden låg vi och drev ovanför Bridgetowns nattupplysta gator. Utanför låg havet och vi låg så lågt att vågorna syntes däruppe ifrån. Jag tänkte med värme på just Bridgetown, det var vårt första stopp efter Atlanten, det var där vi återsåg alla de vi seglade över med och det var där jag blev kvar en vecka extra då det visat sig att jag rest hela vägen dit utan giltigt pass. Allt det där såg jag och hann tänka på, i min mans fall tror jag inte att han alls ens vare sig tittade eller tänkte. Ett drygt dygn senare upplevde vi exakt samma sak över Fort Lauderdale då vi heller inte fick landa omedelbart, det kändes som vi segelflög på ganska låg höjd över staden, fantastiskt om man frågar mig, fasansfullt om man frågar min andre hälft. Så med detta på handen kan man kanske förstå att flygplats stressen och irritationen har nog en förklaring någonstans där innanför kåporna.

Hemma blir allting så verkligt direkt. Jobb, skola och en massa aktiviteter som barn behöver skjuts och engagemang till. Föräldramöten, utvecklingssamtal och tusen andra saker fyller direkt ens tid och även att jag vet att detta kommer att komma ramlar jag alltid ned i något grått mörker. Känner en oerhört stor saknad till det lilla och överblickbara livet ombord. Till tid där vi är tillsammans, gör det mesta ihop och inte har bråttom. Människor frågar ibland vad det bästa med seglandet är och jag brukar alltid svara; tiden. Tider man inte behöver passa, tider som verkligen inte har någon betydelse. Det ljuvliga i att under månader inte alls säga till barnen – Skynda, skynda, skolan börjar om tio minuter, dansen börjar strax och så vidare.

Visst finns det en massa saker som trots allt sköts ombord. Det finns alltid projekt ombord, för det mesta brukar vi ha ett varje dag, sedan är det ledigt. Vi lagar mat, tvättar, diskar och städar, så på det viset påminner det mycket om livet hemma, men det omgärdas inte av den tidspress som finns här hemma. Ediths skola är nog bland de få saker som har haft nästan fasta tider och haft hög prioritet. Det är ett förtroende vi fått av skolan. Lärare har engagerat sig för att Finemang ska kunna följa klassen i sitt arbete. De har mailat uppgifter, över nätet rättat, stöttat och kommit med goda råd. Att då missköta det skulle kännas riktigt dåligt. Samt att det är ett förtroende till Edith själv. Det är inte hennes beslut att födas i en familj som föredrar att segla omkring på vintrarna, hon lever i våra konsekvenser. Vi måste därför se till att hon får den kunskap hon borde få, att hon ligger i fas med sina kamrater när hon kommer hem, hon ska inte behöva uppleva att känna sig utanför eller efter sina kamrater. När vi kom hem var allt i sin ordning och i en del ämnen låg hon före och i andra fick vi jobba i fatt lite. Man lär sig ju mycket annat när man lever på det vis man gör långt borta. När andra läser om månvarvet sitter vi på däck i mörkret och tittar på alla månens faser och genast flyter samtalen i väg till stjärnbilder, himlakroppar och jordens uppkomst, vem var Eva och Adam och är det på riktigt Jesus som satt uppspikad på korset i kyrkan.

Tid för samtal är oändlig när man seglar. Ibland var värmen olidlig ombord och då förlades mattelektionerna till stranden och med en pinne som penna ritades gångertabellen i den vita mjuka sanden. Engelska löser sig själv och efter en tid var hon så trygg att hon beställde mat på krogen, gick och köpte glass på egen hand samt det viktigaste av allt, hon kunde leka med andra barn. Det var nog hennes enda och stora sorg, saknade av polare. Inte sådana man tillfälligt träffar på en strand eller ombord på någon annan båt. Utan en sådan som man känt sedan dagis, en som gillar samma saker, som talar samma språk och som vet vad man gillar. Det var tårar ibland och djup längtan, inte hem utan efter sina vänner. Och det är en sådan sak som vi inte kan ersätta. Jag kan försöka vara allt för barnen, men ersätta deras kompisar kan jag aldrig och ska inte heller. Dagen efter att vi kom hem var barnen åter i skolan och på dagis och precis så där omedelbara som barn är så var det som om de aldrig hade varit borta. Gustav kom lagom till samlingen, sa hej, meddelade att han hunnit fylla 6 år under sin frånvaro och att han var rätt säker på att de andra barnen saknat honom. Jag tror på inget vis att våra barn hr blivit bättre människor utav sina resor, inte alls, men jag hoppas de har fått en något större förståelse för sin omvärld. Jag tänker att först när du lämnar det här och är gäst i någon annans omständigheter kan du förstå att det som är vår verklighet, våra normer och det vi upplever som normalt, det är det, fast bara hemma hos oss. Hos någon annan ser det helt annorlunda ut. Där kan det helt vanliga vara att man arbetar när du är barn eller att du börjar skolan när du är fyra år. Vad som är “som vanligt” beror på vart du är och vilka dina förutsättningar är. Det hoppas jag de har förstått. Vi behöver i jämföra våra betingelser, vi kan ibland vara tacksamma över att vi föddes där vi gjorde, att vi slipper krig, svält och naturkatastrofer, men jag är inte rätt människa att döma och sia i vem som har det bäst. Vi har det bra, tycker jag, men någon annan mamma någon annanstans kanske skulle tycka annorlunda om hon fick byta med mig. Jag hoppas att Edith har eller för det får den insikten, att inte döma, att förstå att vi är gäster och att vi i grund och botten bara är människor en del stora andra små och att vi troligtvis drömmer samma drömmar. Jag tror barnen som sprang på stranden i ruinerna efter orkanen Maria som ödelade det mesta också drömmer om att bli poliser och prinsessor att mammorna drömmer om att få se sina barn växa upp till lyckliga, friska och lyckliga människor och pappor som drömmer om en större Cheva och ett par nya kåpor då och då.

I morgon skall jag skriva en början av kapitlet om framtiden.

Eder utsände i september solen.