Tiden bara rasar i väg och dagar blir veckor, veckor blir månader och snart har det gått ett halvt år sedan vi kom hem.

Våra hemkomster blir alltid så plötsliga och abrupta, ena dagen är vi i Västindien och nästa dag är vi på jobbet. Gott eller dåligt, det kan jag inte svara på men det är så det har blivit både den här gången och förra. Den här gången började vi med en mardröms flygresa, ja inte så att vi störtade utan den blev lång utan like. Vi gjorde ju ett lappkast och tog upp på Martinique i stället för enligt grundplan på Trinidad. Bekymret var att vi hade bokade och betalda biljetter från Port of Spain så dit var vi ju tvungna att ta oss. Vi låg i Fort de France och knallade upp på hamnkontoret och beställde färjebiljetter till St Lucia, ty därifrån skulle vi flyga till Trinidad. Väl på plats väntade det ett hotellrum ute vid flygplatsen på oss. För den som minns, samma hotel som vi året innan avslutade vår resa på. Ett hotell som nog aldrig glömmer en svensk barnfamilj med packning värdig ett par års bortavaro. Pappan i familjen hade glömt sin pärm med samtliga sina behörigheter för att få köra sina stora båtar och vände i dörren, tog en taxi tillbaka till varvet. Mamman med de två vilda blonda barnen hade själv tappat bort både telefon och plånbok, kanske på varvet, kanske i taxin, lika fan var det borta. Efter att receptionisten tröttnat på oss släpptes vi utan kreditkort in på hotellrummet, men vid sju ringde han upp och sa att om jag inte löste betalningen NU, åkte vi ut. Jag lånade Ediths Ipad, installerade messenger i den och fick tag i Nalle som nu var på varvet. I båten hittade han sin papper och under den låg alla mina prylar. Medans vi väntade på taxin började det regna och för att skydda prylarna la jag dem under båten och ett, tu tre var taxin där och allt glömdes kvar. I sista sekund rusade jag ned i reception och visade bilderna Nalle skickat på mitt kreditkort. Jag instruerade honom även om hur man gör när man betalar manuellt med kort. Han muttrade mellan tänderna att det här säkert inte ens var lagligt och om någon fått veta det skulle han få sparken, jag lovade min tystnad och påstod att han nu var en stor hjälte och att vi aldrig skulle glömma honom. – Det samma sa han. Jag tror han syftade på minnet och inte hjälte statusen.

Till detta hotell skulle vi nu återkomma på kvällen och flyga ut via Panama och USA sedan skulle vi snart va hemma. Nu visade det sig att färjan till St Lucia bara gick på lördagar och då var det ju bra att familjen helt utan förstånd hade redan betalat rätt dyra pengar för att flyga just samma dag som färjan behagade gå, annars hade vi haft helt nya bekymmer.

Sista dagarna på Martinique mådde jag inte alls bra. En simpel förkylning kröp längre ned i luftrören och jag blev bara pipigare och pipigare. Svårare att andas och inget tycktes hjälpa. Av och till genom livet har jag haft astma som alltid snällt gett med sig med lite medikamenter, det gjorde inte det här. Jag mådde skit, värmen och fukten gjorde det inte bättre. Tillslut var jag uppe i maxdoser av allt och inget hjälpte. Nalle tjatade på mig att gå till doktorn, men tiden var så knapp och båten skulle packas, städas, segel skulle avsaltas, ja ni vet hur det är och jag avstod vänligt men bestämt besöket hos doktorn.

Lördag morgon i gryning lämnade vi Sparven och tog färjan till Gros Islet och väl iland gick det inte längre. Nu dör jag tänkte jag, jag kommer att kvävas här och nu. Sista dygnen hade jag levt på såna mängder kortison att jag hade alla biverkningar man kan få, så jag vågade inte ta mer. På området nere i hamnen fanns en sjukstuga med en snäll sköterska som lotsade oss rätt och en halvtimme senare var jag på sjukhus.

Om ni kan föreställa er hur det är att andas genom ett sugrör, att samtala tar så mycket kraft att man hellre avstår då man behöver syret bättre till annat, när man mår så och genast tas emot, visas in ett svalt rum och för syrgas, då vet ni vad himmelriket är. Jag fick alla tänkbara inhalationer som finns och ännu mera syrgas. Servicen var fantastisk och omsorgerna hjärtliga. Efter ett par timmar var jag som i nyskick och helt speedad på all medicin, med apoteks besök och en bärkasse full med medicin var jag sammanlagt 600 kronor fattigare, snacka om valuta för pengarna.

Utanför sjukhuset hade min familj byggt base camp, strax ovanför fanns en affär så det gick ingen nöd på någon, dom hade öl, läsk och bananer, mer behövs inte. Vi drog vidare ut till flyget käkade och checkade in. Flygplatsen är pytteliten och typ inget finns att göra. En liten servering som bara är dyr och tråkig men i övrigt ingenting. Där väntade vi och väntade. Till sist stod det att vårt flyg var inställt. Jahopp, tolv timmar senare hade vi ett flyg från Trinidad och vad skulle hända med det nu? Jo någon timme senare hade de trollat fram ett plan som skulle till Barbados på väg från Antigua det hade man nu fått att gå ned, plocka upp oss, mellanlanda och gå vidare till Trinidad. Klockan 2 på natten landade vi i Port of Spain. Flygplatsen höll på att öppna och trots att det bara rörde sig om någon timme på hotellet valde vi i alla fall att åka dit. Därtill var det ju redan betalt, sa de snåla resenärerna. Vi kom ut utanför Piarco och letade rätt på en taxi. Samme man som körde oss från hotellet förra året när vi skulle flyga hem jobbade även denna natt. Han stannade upp och tittade på den lille blonde pojken och sa- Hello, dig känner jag igen, är det inte du som kommer från Sverige och reser med svärd! Å det var det ju, världen är inte så stor som man ibland tror. Vi var således på vårt hotel i någon timme. Åt dyra chips betalda i amerikanska dollar ?!?, duschade och fick i oss en flaska vin. Trots alla alarm vaknade vi när reception ringde och sa att det var tio minuter kvar innan bussen ut till flyget skulle gå. Edith och Gustav sov en sömn som mer liknade döden men på något vis lyckades vi få ut både barn och packning och i väg med bussen ut till flyget. Sedan började färden hem.

Trinidad- Panama, vilket måste vara en av de dyraste och tråkigaste platserna jag varit på. Gurran festade loss på en kokt korv med bröd för 80 svenska kronor, en korv med bröd!!! Vidare USA och för första gången var hela inklareringen klar på mindre än 20 minuter, vi i princip bara klev in i landet, fick stämplar i passen och reste vidare.

Barnen drar snällt runt på sina små resväskor och ryggsäckar. Trötta men tappra. men där och då, på flygplatsen i Fort Lauderdale där var Ediths tålamod slut. Trött och hungrig, trött på köer, flygplatser och skitiga toaletter. Så när vi stått i kö i en evighet för att köpa burgare innan planet till London skulle gå, då gav hon bara upp. Adjö sa Finemang och klev ur kön, jag skiter i det här jag orkar inte mer just nu. Själv kände jag väl kanske att just detta ” ge upp” och just nu var jäkligt dålig tajming men jag kunde å andra sidan inte låta henne driva ensam. Alltså lämnar jag med kön, när jag nästan var framme, fattar ni, jag nästan såg hamburgaren som skulle bli min, då gick hon. Den som också såg sin hamburgare försvinna var barnens far, den hungrigaste mannen som finns. Han såg hur nära han varit men så långt bort den kan bli med en sur dotter på väg åt sitt håll, en sorglös ung herre med en liten resväska bakom sig promenerande åt ett annat håll och i mitten en hustru sekunder från att förlora förståndet.

Hur det gick ska jag berätta för er i morgon. Men jag lovar, det blev mat den dagen med.

Eder utsände i Valdemarsvik.

Advertisements