Det finns de som gör de mest fantastiska reseplaneringar även om de bara ska flytta sig mellan öarna nere i Grenadinerna, ja och så finns det vi. Vi tittar på sjökortet och säger att dit vill vi åka. Förvisso vill vi inte alltid till samma ställe, som det blev den här gången, Nalle ville till St Barts och jag till Saba och jag fick ge mig. Tiden räckte inte till för i går flög Olle hem och Nalle ville dit redan förra året så storsint kröker jag min lilla nacke och följer med. Dingen ensam till Saba känns inte helt bekvämt. Åter till planeringen. Som jag skrev, vi tittar i sjökortet, sätter segel och åker dit. I princip nio av tio har det funkat toppen tills nu. I bakhuvudet hade vi i minnet att det varit vulkanutbrott på Montserrat men omfattningen var osäker. Jag frågade Skeppare-jag-löser-det-vart-efter, om vi inte skulle gå norr om ön men då skrattade han sitt jag-vet-lite-bättre-än-du skratt och förklarade för mig och den fina med att gå syd om och därmed få lä någon timme och i samma stund även kunna tillreda en utsökt liten lunch. Strax innan vi smet in så vaknade jag och kom upp. Mitt nyvakens humör är väl kanske inte det bästa så i tystnad gick jag upp och med munnen full av limekex förkunnade jag att vi gick för nära kusten, det är en zon runt egentligen halva ön och ut ett antal miles från land där du inte får gå. Vulkanen Soufriere är fortfarande aktiv och det vi trodde var moln var då absolut inga små rara dunbollar.

Ser man på vårt track på Ais’en så ser man att vi girade ned lite mer syd och av den planerade lunchen blev det inget men en syn jag aldrig ska glömma. Plymouth som per definition fortfarande är huvudstad ligger helt i ruiner. Där askdrivorna är som högst mäter de över en meter. Fram tills för något år sedan kunde man ankra på norrsidan och åka på en guidad tur ner till stan som ligger längs havet, som jag nu förstått får man inte göra det längre, några hundra meter i från, inte närmare. Stan ser ut som alla städer här borta. Låga små byggnader som ligger längs gatunätet och i mitten av byn ligger kyrkan. Skillnaden mellan andra byar och den här är att allt är grått, grått och åter grått. De gator och fårar som lavan och askan rivit upp är ännu inte gräsbevuxna sedan förra utbrottet och tidigare har man byggt upp staden efter utbrotten men nu har man givit upp och flyttat till en ny stad. I början av 2000-talet kollapsade delar av vulkanen och man trodde återigen att hon skulle falla in i den oändliga sömnen som havererade vulkaner ibland hamnar i men ett par år senare fick hon ny energi och alla evakuerades igen. Som jag tror drog locals norrut och den övriga befolkningen, amerikaner och kanadensare drog hem.

I övrigt kan nämnas att ön har en herrans massa irländska anfäder och ännu talas bland många både kreol men även irländska och dessutom lär de äta Irish stew.

Sedan gick resan i ett rasande tempo. Vi började på söndagsmorgonen på Dominica, fortsatte till Goudaloupe och upp i ottan för att vara framme på Nevis. Någonstans missade vi möjligheten att klarera in via internet och därmed spara livet en timme till att göra roligare saker än att sitta på de tre olika kontoren men man lär sig ibland långsamt vartefter. Det finns en länk på nätet som heter easyclear, den skulle jag varmt rekommendera ty om du varken har tänkt byta båt eller namn finns du kvar för evigt. Nu gjorde vi på det mer klassiska viset. Tullen, migration, polis samt även hamnkontoret. Härvid skapades det en inloggning tills nästa gång, ett dygn senare välkomnades vi tillbaka för att slutföra just själva inloggningsdetaljen. Man kan alltså inte gå i gryning om inte formalian är klar. Själva Georgetown är väl ett rart ställe men efter 18 påminner det mycket om Valdemarsvik som jag kommer ifrån. Är man snäll skulle man väl kunna säga att det inte är då livfullt kvälls tid. Det samma gällde huvudstaden på Nevis.Efter som vi skulle gå dagen efter låg vi kvar ute på den första ankringen i stället för att gå in mot sandstrands delen. Allt vi behövde låg ju i stan tänkte vi, pyttsan tänkte de och la varenda restaurang längs stranden. Jag kan klara mig rätt länge på en ganska påver kost, de tre andra i min familj är även på detta vis ganska olika mig. Ett lågt blodsocker är då inte grunden ur vilken glädje och energi uppstår. En som muttrar och två som ylar som vargar- Ja är hungrig, jag är hungrig, jag är hungrig. Just där och då kunde jag med glädje strypt den som kommit på att vi skulle äta iland, om ni inget medger till min familj, så kan det ha varit jag som kom med förslaget om att gå ut och äta, men mer troligt så var det någon annan. Gata upp och gata ned gick vi med vargarna hängandes i hasorna utropandes sin hunger. Därtill var det ju inte bara vi längre. Vi hade numera även Nalles lillebror Olle. Han är 40, ungkar, bor i New York, trimmar dagligen sitt skägg och har absolut inte några barn. Läs gärna igen, han har absolut inga barn. Jag är fortfarande djupt tacksam över att han, inte bara den gången, utan ganska många gånger på 16 dagar inte likt Jesus tagit sitt pick och pack och promenerat iväg över haven. Nu tog han på sig rollen som Googles ansvarig och letade restauranger. Numera går Gustav omkring som hans värdige efterträdare med sin internetlösa telefon men som i alla fall visar en blå prick i en i övrigt svart karta och med den som vägledning föser han sin flock framåt.

Tillsist gav vi upp och hittade en taxi ut mot stranden och i motsats till innerstaden kryllade det utav öppna restauranger. Regn byttes mot sol och alla åt och den, för det för lillebror största lyckan, så hade de även ett utmärkt Wi-fi. Gustav stoppade näsan i sin skärm och sa därmed adjö till övrigt socialt umgänge. Just det där är något som av och till upprör andra i besättningen varpå den unge wi-fi huntern genast försvaras av sin hök till moder. Vilka är vi att klaga på honom för att han tittar på vad vi anser är dynga på youtube? Han anser förmodligen det samma om oss, vi är inte så hemskt mycket bättre själva, jag känner en oerhörd uppriktig glädje över att kunna läsa NT, Norrköpings Tidning och alla andra tidningar. Se över de senaste uppdateringar på Facebook, Instagram, se över Mail och tyvärr även betala räkningar. Vi är i detta fall lika goda kålsupare allesammans. Maten var ljuvlig, priserna i USD, men betalades i EC, men med en för oss helt ok växlingskurs. Svenska kronan har jämfört med dollar och euro för stunden ett rätt så blygsamt värde. Efter en tur med taxi och en ganska lång dingetur sov alla snart gott i sina bingar och dagen efter gick i historiens tecken. Vi började med Hamilton huset. Hamilton föddes på Nevis innan han kom till USA och redda upp den amerikanska konstitutionen. För oss med svenska värderingar och en grundläggande idé om människors lika och fria rättigheter så får man lov att hålla i minnet att han verkade i en tid av slavhandel och djupa missförhållanden för den svarta befolkningen. Jag tror det är oerhört svårt för oss som svenskar att förstå oss på hur de tänkte, hur det kunde vara en normal och allmän rådande åsikt att ha raserna åtskilda så gott det gick, men så var det i alla fall. Hamilton var nu av en annan åsikt och hade det nog verkligen inte lätt med sydstaterna. Han avslutade sina dagar i en duell, två gentlemän i mellan, Hamilton sköts först, överlevde om än dock svårt skadad och roddes om aftonen över floden hem men dog tyvärr morgonen efter. Dock lever han kvar i alla amerikaners minne då hans porträtt dagligen byter händer, hans finns nämligen avbildad på dollarsedlarna.

Vidare fanns en utställning om Nelson samt en del av öarnas historia. Vi letade en stund efter den judiska kyrkogård som sägs finnas något kvarter över museet men dit hittade vi aldrig, i stället fick vi en rejäl promenad och kring lunch ordnades de sista detaljerna kring inloggningen och nu satte vi näsan mot St Kitts. Enligt anvisning fanns det två customs. Ett närmast stora hamnen och ett borta vid marinan. Vi försökte vid det första utan att lyckas. Vi ropade på radion, provade KBV som ligger bredvid, inte ett svar från någon. Gjorde station call om det möjligtvis var någon som hörde oss och det var det, men de vi försökte ropa på satte dövörat till. Då gick vi in i marinan. Medans Olle och jag bunkrade skapligt billig diesel, typ 8kr/litern, så galopperade Nalle i väg till ny inklarerings cirkus. Ingen visste riktigt hur länge Olle och jag kunde ligga kvar på dieseltappen och utan dinge i sjön skulle det ju kunna bli lite svårt för Nalle att ta sig ut till oss. Tydligen drog det ut på pappersexercisen även här och då de till Nalles glädje höll öppet till klockan 19 bad han om ett tillfälligt uppehåll och springa bort till båten och i värsta fall följa med oss ut och återvända med dinga. En stor färgad kvinnlig officer satte stopp för detta innan han ens talat till punkt. Med hennes pekfinger riktat någonstans i pannhöjd väste hon mellan tänderna att Nalle då verkligen inte skulle gå någonstans alls, inte alls. Kapten- nu- inte-lika-stursk ställdes sig i givakt och det gillade hon tydligen. Hon grävde strax fram de papper vi behövde och i ett huj var pass stämplade och därmed var vi både in och utklarerade. Den natten låg vi till kaj. Knappt 400 kronor fattigare men med båten fylld med färskvatten och skapligt avsköljd kändes det värt det. Kom i håg att detta är öar som ibland inte ens har något vatten alls. Inte konstigt alls att det blir dyrt. Senare under kvällen så stod vår herre för bevattningen, ett riktigt skyfallsregn som varade i timmar. Att det regnar här är inte alls ovanligt, en plötslig störtskur men det brukar inte hålla på så länge. Saltvattnet är ett ständigt bekymmer och för oss som har en stålbåt ett jäkla elände, det var bara synd att det blåste för annars kunde vi även passat på att få seglen befriade från salt. När det inte har regnat på flera dagar är händerna vita av de flingor av salt som havet lämnar efter sig vilket i kombination med starkt solsken alls inte är nyttigt för seglen. Basse Terre på St Kitts gav oss en natts sömn långsides en brygga, ren lyx om ni frågar juniorerna ombord och en skaplig supermarket ganska nära hamnen. Vi bunkrade mest grönsaker då delar av oss mest lever på selleri och morötter just för stunden. I gryning lämnade vi ön och gick upp till St Barth. Här hade vi bestämt innan att vi skulle försöka gå till kaj. Ankringen ligger ganska långt ut och vår dinge Titanic är väl i ungefär samma kondition som när vi lämnade Trinidad. Vi ropade upp hamnen som glatt hälsade oss välkomna och angav oss en plats. Utan boj i sjön är det lite utav ett spektakel att först ankra i lagom höjd och sedan backa in på sin egen lilla plats men efter en del olika försök satt vi så fast med aktern i land, manövern kostade så småningom delar av badstegen men det går nog att ordna den igen. Nalle for iland för inklarering nummer sex på bara några dygn. I vanlig ordning massa papper och då även det svenska ursprunget till trots så talar de flesta bara franska även här. -Jävla grodor, muttrade vår egen icke fransktalande kapten,- Jag vet, sa hamnpojken leende på svenska, min chef är lite knepig. – Fan, sa kapten-gör-först-och-tänk-sedan. Det visade sig att den oerhört trevlige killen som jobbade i hamnen var född här borta men vid 7 års ålder flyttat till Sverige och bott och gått i skolan där tills för ett antal år sedan flyttade till St Barth och blev anställd i hamnen. Världen är inte så fasligt stor. Vi pratar ofta om det när vi seglar omkring här. Tänk så stor världen faktiskt var för länge sedan. Fundera över vad skeppspojkar helt utan utbildning tänkte när de kom över hit från norden. Vad kände de när det bara blev varmare och varmare? Trodde de kanske att de närmade sig jordens slut, att de snart skulle trilla ut. Bristen på gryning och skymning, de svarta cariberna som bodde här, maten, vanorna, inget kunde vara känt. Google fanns inte, inga möjligheter att förbereda sig fanns, allt var nytt, okänt och säkert ganska skrämmande.

Europa skaffade sig kolonier inte bara i Afrika utan även här borta i Karibien. Framför allt för slavhandeln. Plantagen behövde arbetskraft och den fanns att hämta i Afrika och sedan lastades de under omänskliga förhållanden på fartyg. Troligtvis som en befriare kom döden många till mötes redan under resan. Brist på mat, vatten samt de totalt undermåliga möjligheterna att sköta sina toalettbestyr gjorde att många smittades av både sina medfångars krämpor men även av de bakterier som de aldrig träffat på men som nu spreds från den vita besättningen. Denna smittspridning blev en farsot på många av öarna och tog död på en herrans massa människor. Nu ville ju inte Sverige vara sämre än någon annan och då kolonier i Västindien var på högsta mode skaffade sig den svenske konungen sig även han en egen ö. St Bartholomy. Nu visade det sig ganska snart vara en ganska värdelös ö jäkel. Slavhandeln var på nedåtgående, inget gick att odla på land och under gjord fanns inget annat än bräckt vatten. Efter drygt 90 år 1897, röstade dåtidens svenska riksdag med blott en röst emot att sälja tillbaka eländet till fransmännen för 300 000:- och därmed va av med den. Vi kan ännu en gång lägga ett kapitel till den svenska historien, att vi har en fallenhet för att passivt delta i dåligheter samtidigt som vi står utanför. En svensk teg nog inte bara inför omgivningen, vi höll nog tyst om mycket, inte ofta talar vi på historielektionerna i skolan om att vi ganska aktivt deltog i slavhandel. Inte så att vi fraktade dem till Sverige, men lika förty tog vi del i denna osmakliga handel. Den siste svenska guvernören skickades hem, ön blev fransk, slavhandeln upphörde och ön föll i dvala. Då inget kunde växa eller gro avfolkades ön och det enda goda som kvarstod var frihandeln, varken människor eller varor skulle någonsin beskattas på ön. Detta lever kvar än i dag och det märks på öns besökare i dag. Vi tittade alla storögt på de super yahts som låg inne i hamnen och när vi betalade 40 US för vår natt kom en en annan man in och betalade över 1000 för sin vistelse, ja i samma valuta alltså. Gatorna kantas av Dior, Prada och Rolex och har du bara stålar så kan du ju passa på att shoppa loss, allt är taxfree, i vårt fall uteblev just den delen av resan. Hungrigt tittade jag mig igenom skyltfönstren men skatt eller ej, det hjälpte inte det minsta. På tal om gatorna är dubbelt skyltade. Dels på franska och dels på svenska. Någon gång på 60-talet pryddes stadens gator och torg med namn som Vanadisplan, Nygatan och Grönagatan. Det var inte öbornas egna påhitt utan några rojalister från kalla nord som för det ville påminna om vilka som minsann styrt och ställt där för några hundra år sedan. Idag har Gustavia och Piteå ett vänskapligt utbyte med varandra och titt som tätt vajar den svenska flaggan. Vi traskade och gick, museum, kyrkor och två olika försök att dels klättra upp till fort Oscar som ännu i dag är ointagligt och numera är polisstation och dels till Gustavs fort, stängt på grund av renovering.

Efter dessa bergsbestigningar önskade våra barn sig andra föräldrar. Sådan som kanske mer sitter stilla än att gå i lodräta backar i 35 graders värme för att sedan upptäcka att det är stängt. Det var där och då Edith sparkade i en lyktstolpe i ren trötthet och ilska så det blödde om tån. När hon väl återvänt till sitt mer vanliga berg och dal bans humör tittade hon oroligt på det lilla såret och sa tyst att det var det nog inte värt även om det var ett skitfort. Gustav å andra sidan utropade sig till kung då staden hette Gustavia och borde få sig en ny svensk kung och nu hade han anlänt från fjärran land över de stora haven. Dagen efter lämnade vi ön och han var kvar ombord så jag antar att han abdikerade lite drygt ett dygn efter ha bestigit tronen. Under vår korta tid fick Olle så sina forskningsresultat publicerade. I 9 år har han funderat på leptiner och jag tänker på inget vis försöka förklara vad han kommit fram till. Något genetiskt, dna grejs och en massa proteiner. För den som vill läsa går den att hitta på nätet, sök bara Olof Dallner, Rockefeller.

Väl värt att fira oavsett om man förstår eller inte. På något vis kommer de stora resultaten oss vanliga människor till godo så småningom och jag tror att själva slutklämmen i hans forskning går ut på att kunna spåra människor med given fallenhet för övervikt, en övervikt som är orsakad av höga eller låga halter av leptin och det är väl toppen och bör således firas med bubblor. Någonstans där sattes bubblet lite i halsen. Nalle hittade en artikel om en båt som med blotta förskräckelsen kommit undan ett vad alla inblandade är helt säkra på, piratöverfall mellan Trinidad och Grenada. En segelbåt hade under överfarten på natten sett ett roterande rött och blått sken. Kapten väcktes upp och beslutade dikt utåt, ljusen följde efter. De ropade upp båten på radion, inge svar. Vidare följde en katt och råtta lek, troligtvis en jäkligt obehaglig sådan, under några timmar. Segelbåten bytte då och då kurs och den andra följde efter. Inte förrän de speedade upp till 11 knop, vilket för oss är en ren omöjlighet, blev de kvitt den andra båten och så småningom kunde en ganska skakad besättning gå in på Grenada. Det här är tyvärr varken första som sista båten som sedan en tid har bekymmer i de här vattnen. Problemet är just nu Trinidads omedelbara närhet till Venezuela. Landvägen är det ynka 12 km mellan kusterna och situationen på fastlandet är mycket orolig. Landet gick till val men han som förlorade tyckte inte att han som vann verkligen hade vunnit och han ville ju så gärna bli president och snart nog hamnade landet i kaos och staten havererade.

Som vanligt i länder där demokrati har en annan innebörd än hos oss så är det de vanliga små människor som råkar illa ut. Pengar är oviktiga för den som har, men för den som saknar betyder de allt. Man blir som jag tidigare skrivit, så kriminell som man måste och även om jag tycker att vi vänder på varje krona för att kunna genomföra dessa resor så framstår vi nog som omätligt rika i andras ögon, de som inget har. Att därmed komma över en utländsk segelbåt som säkerligen har en hel del kontanter ombord, troligtvis en hel del värdefull elektronisk utrustning är en guldgruva och ger ett rejält ekonomiskt tillskott. Alltså är sjöröveri en god källa till inkomst och då staten inte längre kan betraktas som en rättstat är det ganska ofarligt som verksamhet. För att ta sig till varvet på Trinidad måste vi segla runt knuten mot Venezuela vilket vi av och till under den här resan har pratat om som någonting mindre behagligt. Vi läste vidare om vad UD ansåg om saken och de avrådde alla besök i Venezuela och manade till största försiktighet om man avsåg att segla i de närliggande vattnet. Nu har vi bokade flygbiljetter från Port of Spain som av snålhet inte går att boka om, hur vi riktigt löser det vet jag inte, men en lös idé är att ta upp i Le Marine, färja till St Lucia och vidare flyg därifrån till Trinidad och sedan hem. Ännu så länge är det en arbetsplan.

Vi lämnade Gustavia lunchtid med näsan ställd mot Dominica igen och knappt 30 timmar senare ropade vi upp Marcus för andra gången under en vecka och bad om en boj. Han kom ut och mötte oss och var så hjärtligt överlycklig över att vi var tillbaka. Han deklamerade sin kärlek till var och en av oss och ansåg oss nu vara landsmän, – You are now locals and nobody fuck with me, You are one of us and I love you. Lite rätt har han, vi hänger ju mest i Charlotteville, en slummig förort till huvudstaden. Alla morsar på oss, det är fjärde gången vi var där nu och de flesta känner igen oss. Jag passerade min patient, en diabetes sjuk man i 70 års åldern med rätt gräsliga bensår. Sedan sist var det vettigt omlagt istället för den såsiga variga gegga sist, nu bättrade jag på det med en antibiotika kur och stränga förmaningar om daglig rörelse och att inte bara sitta stilla på sin trappa hela dagarna. Han lovade att göra sitt bästa samt att äta sina piller i 10 dagar. När vi under kvällen kom förbi igen meddelade han att helt enligt order tagit sin medicin och snällt skulle göra som han var tillsagd. Vi var alla på olika vis helt slut efter nedsegligen som lindrigt sagt var rätt gropig. Vi gick ned under St Kitts och hade hoppats på att Montserrat skulle läa av lite, men icke då. Inte förrän rätt långt syd ned på Goudaloupe fick vi lite mindre vind. Windy visade på 14 knops vind och mätaren hos oss 37 en viss skillnad. Barnen och jag höll oss fast en trappa ned och på övervåningen kämpade Olle och Nalle med ett bråkigt storsegel som tillsist låg bärgat och surrat på hytttaket. Återigen tänkte jag på Anders på Malala som ensam seglar runt jorden. Han lagar segel, han fiskar svirvlar med krokar i en jäkla sjö, för min egen del klarar jag knappt att ta mig i väg på egna toalett besök i den här sjön. Vi är alla olika och tack för det, men ibland skulle det vara till min fördel att vara utav en lite tyngre sort. Edith bäddades ned i lilla soffan mellan skottet och vår binge där låg hon fast och Gustav låg i slingerkojen nere i salongen och därmed sov alla tryggt och gott. Mitt i natten for Edith upp och hade drömt mardrömmar om röster som härmade henne elakt. Själv låg jag i någon märklig dvala och tänkte att så småningom måste jag börja förbereda mina barn på mitt åldrande. Jag måste komma ihåg att berätta för dem att om jag hamnar på långvården så för de inte knäppa nattskjortan i ryggen på mig och jag måste få sova på magen och gärna få håret flätat eftersom jag avskyr att ha det i ansiktet. Man hinner tänka mycket i denna värld som å ena sidan inte innebär så mycket intryck men å andra sidan hela tiden kräver ens fullständiga närvaro.

Dagen efter ropade vi för sista gången upp Marcus och sa adjö, – vänta, sa han jag kommer ut. Tre minuter senare såg vi hans båt som studsade ut på vågorna med texten Marcus, security, målad på sidan komma mot oss. Dagen innan i vad vi trodde ett ganska rusigt skick hade han lovat Mango till barnen, vi tänkte inte vidare på det, men det gjorde han. Nu var det dags att säga hej, med en klump i halsen av att i bästa fall återses om ett år, i sämsta fall aldrig, skildes vi åt. Ännu en gång la han handen över sitt hjärta och såg allvarligt på oss och sa hur kära vänner vi var till honom. Å för en gång skull tror jag det var sant. Man hör det ofta här borta. Love you brother! Det betyder väl ungefär, – bra att du kom och spenderade lite pengar hos mig, kärlek har många utseenden men just den här tror jag faktiskt är av den mer sanna sorten. Jag ber att Gud fortsätter ge dem den nåd de behöver och att vi ses om ett år, vår vän Marcus och vi.

Eder utsände i den karibiska kärleken.

Advertisements