Det är kanske inte riktigt så illa som det låter men fladdermössen är tämligen aktiva nattetid och medger inga öppna luckor som får in den svala vinden nattetid. Vi låg granne med en katamaran häromnatten som också de upptäckte det som barnen här trodde var fåglar förra året. Trötta och mitt i natten stängde mannen ombord bara hyttdörren om sig och sin fru och återvände i säng. Morgonen efter imponerades vi stort av att de likt oss var uppe i gryning och städade som galningar, till skillnad från den här besättningen som lojt tittade på med varsin kaffekopp i handen. Aktern på de stora katterna är ofta helt öppna, tänk glasdörrar man skjuter ut, där innanför är det en stor salong och innanför en rejäl byssa, vi pratar alltså om båtar på 50-70 fot.

Nu hade för det fladdermössen haft efterfest, ungefär som att lämna 40 vilda tonåringar vind för våg och det var alltså orsaken till storstädningen i arla morgonstund.

Vi har åter kommit tillbaka till Mustique. Ännu en vansinnigt vacker ö. En grönska, frodighet och skönhet som inte mycket kan mäta sig med här. Hibiskusar som är meterhöga, boganvilior och svärmorstungor som här växer som häckar.

Vi kom hit via Union Island, klarerade in ute på flyget då vi med en kvart missat öppettiderna inne i Clifton. En bra sak här är att det är väldigt nära till allt. Tio minuters promenad och det första mötet med en landsköldpadda senare var vi där. Snabbt och smidigt hade vi besökt alla tre som ville se pass, titta på barnen så det stämde att en ungefär 8 och en annan var 5. Därefter stämplades alla pass med ett par rejäla stämplar, vi betalade och därmed kan vi resa omkring som vi vill i S:t Vincente och öarna, Grenadinerna som vi vill.

Ett dygn senare lämnade vi Union och gick upp till Mayreau. Enligt AIS’en fanns inte en båt inne i bukten och det var ju anmärkningsvärt på alla vis. Hade något hänt på ett år? Att man inte får gå dit längre? Eller fanns det något väder som vi missat helt? Det har gått en jäkla sjö här borta efter ett oväder uppåt USA där det på sina ställen varnades för 5 meter höga vågor men det borde inte va förklaringen och det var det inte heller. När vi rundade udden så var det som vanligt, massa båtar i ett enda huller om buller. Förklaringen var så enkel som radioskugga mellan bergen. Tittar man på Marine Traffic så ser det ut som om vi nästan kom fram och VHF’en var knäpptyst i fem dygn.

Vi var där förra året med, en ö som liksom slog rot i våra hjärtan. En lång strand som där den är som smalast bara är 50 meter bred med Tobago Kays på utsidan. Åt det håller ägnar sig folk åt Kate surfning medans vi andra hänger på resortens strand hela dagarna. Snyggt, rent och gudomlig mat. Inte alltid får man det som hade för sig att man beställde men det som serveras är bland det bästa jag ätit här. Undrar ni vad det värsta är så kan jag starkt avråda hotel Clifton på Union Island. Jag tänker inte gå in på några detaljer men det var hemskt, både smakmässigt och ekonomiskt.

Det var på Mayreau jag förra gången träffade Lördag, Rob och Snake. Tre rasta män som jag blev så oerhört tagen av. Rob tog emot mig en hel lördag eftermiddag och berättade om sitt och öns liv. Sin nyfikenhet på människor och om sin kärlek till livet. Snake som var jämngammal med oss som aldrig lämnat ön och som aldrig sov. Hela restaurangen är byggd av träd som fällts på ön, körts ner till Union och där förädlats till virke, tillbaka fraktats och sedan målats i regnbågens alla färger. Överallt finns stora målade röda hjärtan, de flesta i en klass som Gustav 5 år hade gjort det, en plats så fylld av värme och kärlek.

Nu kom vi tillbaka.

Till en trött och tandlös gammal farbror. Förvisso tror jag innanför dimmorna att både Snake och han kom ihåg oss. Enligt egen utsago gick affärerna bra, för vår egen del såg vi inte några andra gäster än oss. Ett av Snakes uppdrag är att inifrån och genom plankorna locka in människor som går ute i den branta backen som dom antingen går upp eller nedför, men allt färre gör det. De som ankrar i viken på den sidan erbjuds numera en liten buss över ön ned till den mer livliga delen av ön. Den del där fattigdomen och utslagningen väl inte är riktigt så påtaglig.

Affärerna är inte som tidigare hos Rob. Han själv är det inte heller. Hans pigga ekorrögon är grumliga och tanken lika så. Jag har nog 30 bilder på honom från förra resan. Den här gången tog jag ingen. Jag låter Rob få vara nu. Det skulle förvåna mig mycket om han finns kvar på sin bar nästa år, men för min egen del stänger jag dörren om honom varsamt efter mig. Han lärde mig mycket de timmar jag spenderade där men nu får han vara i fred för mig. Han är nog på väg in en dal där rökat och ölen till sist bäddar in honom i ett dunkel där han får vila. En hårt arbetande man måste också få bli trött. Dagen efter återvände jag för vad jag tror blir den sista gången, Snake hade lovat mig medicin mot min hosta. Han hämtade den hos byns enda medicin man, som förvisso var en tant, men någon annan sjukvård finns inte på ön att få. Jag fick som gåva en liten flaska med något som luktade fiskleverolja och i det skulle jag pressa i en lime, allt skulle sedan få passera ut genom det interna systemet och inte vid första smaken spottas rakt ut. Jävlar så det luktar och inte tänker jag resa ut ur det här landet med det där ombord, endast Gud och en gammal rastaman fylld av one love vet vad det innehåller.

I lite tystnad och sorg gick vi tillbaks ned till Salt Wistley Bay och letade reda på nästa gamla vän, Lördag. Jag vet inte om ni minns men utav vår vän Kaj fick vi tips om en skön snubbe som av alla kallas för det då hans svenska gäster han hade på lobster middag inte kunde säga hans namn. Dagen var en lördag och så fick han heta och nu heter han inget annat.

Hans restaurang ser ut som en gammal svensk dansbana, skillnaden är palmtaket och sanden i stället för parkettgolv. Varje dag under säsong kan man beställa lobbster middag. Efter lunch ser man röken som väller upp som en skogsbrand mellan palmerna och då vet man att han tänder upp sin grill. Ett stort betong bord där veden eldas till kol och sedan lägger man på ett galler och därpå lagas maten.

I ingången mötte jag en av hans medhjälpare. En ung kille med jeans på halva baken, även hit når fula moden. Jag frågade om Lördag fanns i närheten och han tittade på mig med någon slags respekt, vit kvinna, förvisso utan skinn på näsan, för det har jag fjällat bort, men jag kan nog upplevas som lite myndig i alla fall. Något fick honom i alla fall att vända på klacken och krypa in bakom baren där två tält är uppställda och efter 5 minuter som kändes som en evighet hann jag väl ångra 109 gånger att vi kommit på idén att gå dit, så kröp han ut ur sin grotta. Å kröp var ordet. Det tog en stund innan han fick ihop alla kroppsdelar och svajade fram mot oss. Först tittade han skeptiskt på mig, varpå jag presenterade mig som Jonna från Sverige, vän till Kaj Liljeblad. Året innan blev han så överlycklig över att se oss, vi bjöds in som hans egna gäster på en gigantisk middag av ren och skir kärlek och det var inte alls därför vi gick tillbaka, för att bli bjudna på mat. Vi gjorde det för att han var helt underbar, vi fann varandra som handen i handsken, nu var den handsken borttappad. Efter en stund sa han att han kände igen mig och Nalle var ännu mer bekant. Vi pratade en stund om affärerna som även han påstod var strålande. När vi skildes åt för ett år sedan var uppfylld av planer och framtidstro. Han skulle köpa loss sin mark där nere på stranden i stället för som nu arrendera den av damen som äger hela ön. Kostnaden för det är förvisso överkomlig, 1 EC om dagen, dvs 3.60 kronor om dagen. Nu har i princip inget hänt. Jag tänker inte ge mig in i några narkotikapolitiska diskussioner här. Jag kan bara titta mig runt och konstatera att det verkar inte va den direkta mirakelkuren för kvickhet och engagemang och röka brass från morgon till kväll. Lördag hade krympt ihop som en punkterad ballong och det kändes som en lättnad när vi efter fem minuters samtal kunde runda av och säga Bye, bye.

Ön har ändrats sedan vi var där sist. I sanden finns som en osynlig linje dragen mellan strandens olika ändar. Den ena med en modern resort den andra för de andra, för de som inte orkar riktigt längre. Minns ni när jag beskrev de mörka tomma ögonen? Ögonen med det släckta ljusen, det är deras strand. The last bar before the jungle hade byggt ut mot vattnet och hade en del gäster annars var det rätt tomt hos de andra.

Vi fick med oss Lördags hund hemåt den kvällen men halvvägs längs vattenbrynet vände hon om och med jyckarna från andra sidan i hasorna sprang hon hem. Även djuren känner sina gränser där.

Ett par dagar senare gick jag tillbaka och mötte igen pojken med den byxlösa baken. Efteråt var jag helt säker på att den bordsreservation jag just gjort försvann i hans nästa andetag, om ens så länge. Förvåningen var stor när han kvällen efter kom ned och mötte oss i dingen och hjälpte oss upp på stranden. Å helt enligt reservationen fanns ett bord dukat för 4. Snart nog det två bestialiska odjur på grillen samt kyckling till barnen. Lördag såg vi aldrig till och vår unge servitör var förvisso urcharmig men vartefter kvällen gick var han rätt yr i mössan och ganska trött. Vi åt så jag trodde vi skulle spricka allihopa man får så mycket sides att bara det skulle vara en fullgod middag. När Nalle ville betala kramade nu vår superlycklige och vinglande pojke honom och sluddrade leende om att kärlek inte kunde betalas med pengar. Nu var madammen som tydligen står för ordningen i denna cirkus en annan åsikt. Money talks. Efter ett frenetiskt räknande med skärmen på hennes telefon dold och med hjälp utav skeppare från hyr katamaranerna som var ovanligt nykter kom hon fram till 120 $. Nu är det vanliga amerikanska vi pratar om. Tack och lov lagas den mesta mat ombord och nu får det bli tagelskjorta på en tid framöver.

Vid lunchtid i går kom vi iväg. Tre timmar senare var vi framme och fick vår boj och 220 EC dvs 85 US för tre dagar här i Brittania Bay. Borta är Nalles förmiddags nöje det som bestod utav att se katamaranernas ankringar och avgångar. Minst 5 man på däck som gapar och skriker om hur skepparn ska köra. Tillslut åker det ut unga killar i småbåtar för att hjälpa till men knappt ändå går det med mindre än 10 försök. Själva hade vi en ohyggligt nära akter om oss och en tidig morgon gjorde de sig klara för avgång. Jag vaknade av att de körde i våra dävertar ett par gånger. Nalle for upp och fick igång motorn hos oss och med ankaret kvar i sjön körde vi fram en bit så han kunde gå runt. När han väl fått upp ankaret och uppe midskepps med aktern mot oss backar han i kanske 4 knop rakt mot oss, hade den resan slutat i sidan på oss så hade nog för det för den här gången varit slut. För om båten får ett annat utförande på ena sidan har det en menlig inverkan på riggen. Nå väl, bakom varje man står för det mesta en klok kvinna och hon vände på huvudet och förstod genast vartåt det barkade. För full hals skrek hon på maken som med en halvmeter kvar till tvärstopp fick fason på sitt ekipage. Varje kväll satt vi och tittade på när olika båtar puttade in i varandra. Själva vek vi ut ur bukten, vinkade hej då, till killarna i småbåtarna och gick hit.

Det här är en värld i världen. Ön är lika privat som Mayreau där slutar likheterna. Här råder ordning och reda. Stämningen konservativt brittiskt och stjärnorna som bor här lika många som på himlavalvet om natten.

Eder utsände bland stjärnorna på Mustique,

Advertisements