Där nere sovs det gott och här uppe i mörkret sitter jag mol alena och lyssnar på morgon simmargänget. Vi ligger längst in i Fort de France och om styrbord ligger stranden och fortet, Fort de Louise. Varje morgon långt innan solen går upp samlas det ett gäng med kvinnor och män i övre medelåldern för sin dagliga simtur, ungefär som med syjuntor och bokklubbar. Det är de som simmar och det är de som mest står i vattnet och samtalar. Vartefter klockan går så ansluter sig fler och jag tänker att det ser så himla gott ut så skulle jag med vilja ha det. Möta upp mina kompisar i bleckmörkret, bada och skratta under det sista av månljuset, ja om jag skulle bo här alltså. Fort de France har vuxit på sig sedan sist, inte till storlek kanske men i vårt gillande.

Jag ska inte alls påstå att Martinique är ön jag skulle välja här borta, snarare tvärtom. Men smaken är som väl är olika. Det finns många som bor på sina båtar inne i Le Marin, en stor soppa med segelbåtar inne i hamnen med totalt säkert närmare 5/600 båtar. Lika dant ute i St Anne, folk blir kvar i månader. Jag är dels för rastlös och stränder finns det fler utav. Här var vi ett par gånger förra året, Mårten, Stellan och vi hyrde bil och åkte på vulkan utflykt, körde fel och hamnade i ett regnskogsreservat, en underbar dag, i övrigt är det som vilken mindre fransk stad som helst, med ett undantag, de flesta försöker i alla fall tala engelska. Med en kryssningsbrygga som dagligen tar emot i alla fall ett fartyg med lika delar amerikaner som européer har de möjligtvis förstått meningen med att hitta personal till restauranger och affärer med viss kunskap i övriga språk och när kunskaperna i de tar slut skrattar de till skillnad från majoriteten som rycker på axlarna och går, här är det något bättre. Jo då, jag vet, ta seden dit man kommer, absolut, fast själv inser jag att om vi ska ha turister hemma så blir det himla svårt om vi konsekvent bara talar svenska. Med hjälp av Edith är det sociala livet betydligt enklare att ta del i. Enligt henne själv talar hon inte bara svenska och ungerska utan numera även engelska och franska. Engelskan kan jag tillstå men franska vet i katten. Nåväl om man är som hon dröjer det minutrar innan hon har nya kompisar, snart nog är hon dessutom bekant med deras föräldrar också. För dem berättar hon rysliga historier om kölden och snön därhemma snart tittar dom oerhört förundrat på det lilla barnet som ur permafrosten tagit sig hit på en segelbåt. En av dessa mödrar frågade mig härom dagen vilket språk jag talade med våra barn, jo vi var ju från Sverige så svenska?!? – Aha, I thought you speaks english in sweden! Jag förklarade att det är ungefär som vårt andraspråk, fast ändå inte, men jämfört med alla andra som inte talar engelska som sitt modersmål pratar vi det nog bättre. Nästa mamma trodde vi pratade spanska. Jag hoppas att de barn som i dag går i skolan här får en kartbok. Det fick jag, Skol Atlas. Den var, när jag var liten, stor och röd man behöll den genom hela skoltiden. Den innehöll inte bara kartor över världens alla länder, floder, hav och sjöar, det fanns också topografiska bilder, naturfyndigheter samt befolkningskartor. Jag drömde mig alltid längst bort, till småländer i Afrika eller platser med konstiga namn borta i det på den tiden helt stängda USSR, Sovjet republiken. Jag anade nog redan då att jag skulle resa långt bort så småningom att det bland annat blev hit visste jag inte då, men jag älskade min kartbok och allt som var i den. Nu trodde vi tills i måndags att vårt sista besök på Martinique enbart var för att droppa Olle här som efter en del taxi trassel i sista sekund kom i väg ut till sitt flyg mot New York. Framåt lunch släpade vi oss i land och återvände till Instant Food. En liten sylta på stora gatan, ett av alla dessa ställen som nog mer är berömt för sitt wi-fi än för sin gourmandiska matlagning. Numer är inte ens nätet av högre kvalitet, Hasta la pizza eller för den delen klädaffärens på samma gata är bättre. Det de slår de andra med i dag är personalen, det jobbar en tjej där, eller vi tror för det att det är en tjej och hon gör liksom bristen på uppkoppling och utspillt rödvin värt allt. Första dagen kom hon nog direkt från krogen själv. En extra lång, tät och glittrig lösögonfrans satt där den skulle, den på andra sidan bara till hälften. Runt/på/bredvid bar hon ett skrikande lila läppstift. Hon är smalare än jag, kolsvart och håret intryckt i en pappershuva, vilket även de andra i personalen har. I förrgår bar hon för liten sjömansklänning i utförandet kort-kort och i går en trång liten vit klänning som hon olyckligtvis spillt köttfärs på i brösthöjd.

Hon serverar i bland med en cigarett i handen, oftast sjunger hon för sig själv på spanska, fyller upp vinglas så det rinner ut på borden för att skrattande återvända med servetter och tyvärr spilla ut ännu mer. Edith får varje dag mer och mer mjukglass i sin mugg som sedan toppad med strössel. Hon kommer alltså ut till bordet med en burk och sked, två sekunder senare är bord, barn samt barnets iPad rejält strösslad varpå nya servetter hämtas. Hon är på sitt eget vis helt underbar, hon skrattar på tok för högt, hon talar knackig engelska och är inte särskilt haj på att räkna, men med sina långa kråkben, sin lite märkliga manér och hennes hesa skratt så har hon ändå krupit in i våra hjärtan. Hon är en urtypisk sorts människa som Edith har svårt att förhålla sig till, lite som Pippi Långstrump, hon vill så väl men ändå blir det oftast pannkaka, Edith skäms lite över just den sortens människor men är i samma stund även oerhört förtjust, hon skulle aldrig våga vara sådan men å andra sidan är de ju rätt spännande. I går fick hon efter fyra dagar dricks. Hon blev så överlycklig och tydligen hände det inte ofta, för Nalle hämtades in och hon pekade och förklarade för sin chef -att det var han, han var det som givet henne pengarna och nu var de hennes, HENNES! Var något fel undrade hennes chef och tittade oroligt på Nalle? -Nej, sa Nalle med en röst fylld av värme, hon är underbar på sitt vis. I dag när vi kom tillbaka skrattade hon sitt kraxiga skratt och hällde åter igen upp för mycket vin, en öl till Nalle, Sprite till Gurran, men Edith då? Mjukglassmaskinen var trasig. Dodo! Come!! Edith vägrade. Hellre döden än att följa med Queen of no sorrows bakom disken, även att det skulle rendera en glass var inte tänkbart. Men med passivt stöd av pappa gick det bättre.

I dag tuffar vi nedåt i långsamt mak mot Le Marin. Vi tar upp där i stället och resan får därmed ett snöpligt slut. Situationen i Venezuela försämras varje dag. Både Ryssar och amerikaner har intressen i landet samt en rad narkotikakarteller och de ska aldrig underskattas. Jag är kanske inte så rädd och var nog beredd på att gå ned, men som Nalle säger, vad händer om amerikanarna öppnar baser på Trinidad? Jo, vi lär få lite svårt att få våran båt därifrån nästa år. Vi fegar ur och stannar här i en vecka och vidare till Lucia med färja och sedan flyg till Trinidad och sedan hem. Nu efter många samtal är vi nöjda. Förvisso ledsna över att inte komma till Cumberland bay, Snake på Mayreau men vi kommer hem. Hem till barnen, mamma och Lina och Lina, jag saknar er verkligen mycket. Det slutade inte som vi tänkte.

Men Sparven är trött och behöver vila, kärlek och omsorg. Vi är tacksamma för i år, tre månader har gått fort och snart sitter jag hemma i köket i Vat korset och hoppas ni alla kommer hem på kaffe.

Eder utsände i slutklämmen på sin resa.