Redan nu inser jag att jag inte kommer att kunna fatta mig kort, vilket jag inte heller annars brukar kunna, den här gången blir det nog om möjligt ännu värre.

Jag ska försöka skriva i någon slags hyfsat kronologisk ordning och hålla tråden, svårt efter som tankar, minnen och jag som brukligt spretar åt alla möjliga olika håll.

Redan nu har det blivit som lite overkligt resan vi gjorde, minnen flyter redan ihop, vart vi var, vad som hände och i vilken ordning. Jag sitter i trädgården hemma i Vat korset i Valdemarsvik, ensam med bara hönsen som sällskap och ska försöka sammanfatta de där vintermånaderna när det mesta var så enkelt, så fritt från bekymmer och stress. Men redan, mindre en än en månad senare, börjar det redan bli suddigt. Men nu åker vi tillbaka.

Att köpa sig en båt.

Alla antar jag vet historien om vår gamla S/Y Lady Sparrow, vår båt som brann upp under transportseglingen ned mot Portugal. Båten som vi bott ombord på sedan 2011 och som nu äntligen skulle få kasta sig ut i Atlanten efter år av drömmar och förberedelser. Alla vet hur det slutade. I Holland hände något i landströmskontakten och en kvart senare var hon ett urbränt vrak.

Jag har en ibland ganska obehaglig sida utav okänslighet så när Nalle ringde hem och skrek ut sin sorg, rädsla och förtvivlan sa jag väl i princip till honom att snyta sig och komma hem så köper vi en ny båt. Jag var givetvis oändligt ledsen och förtvivlad. Det mesta av vad vi ägde och hade fanns ombord. Det ekonomiska värdet var för oss, omätbart och det affektiva värdet oersättligt. Däremot var min fasta övertygelse att inget blev bättre eller skulle lösas utav att deppa ihop. Resa skulle vi, riktigt hur visste jag väl inte, men i väg skulle vi.

Dagen efter hittade jag Emma-Laura som hon då hette hos en brittisk mäklare och båten låg i Lagos vilket var utmärkt. Köpa båt hemma var uteslutet då vi behövde vara på Kanarieöarna kring jul.

En del andra mer eller mindre otänkbara båtar passerade men till slut var det hon, en blå stålbåt med ett piano ombord som blev vår.

Allt gick oerhört fort. Försäkringsbolagen, Alandia som hade vår båt försäkrad behandlade allt blixtsnabbt samt var oerhört hjälpsamma med allt vad rörde att köpa ny båt och Länsförsäkringen där allt lösöre var försäkrat hade allt klart inom en månad.

Nalle åkte till Portugal och tittade på henne. Under en dag hann han med att sjösätta henne, köra fram och back medans hon hängde fast i kranen, tittade på alla elektronik, samt provropa upp VTFén i Lagos som påstod att de hörde honom loud and clear. Barnen och jag tittade på henne via facetime och fann henne förtjusande om än lite liten.

Ett dygn senare var han hemma och ytterligare ett par dagar hade vi prutat ned henne till ett acceptabelt pris och var rätt urfattiga men med en mindre båt visade det sig att premien till försäkringsbolaget var hälften och med klok budget skulle vi nog fixa allt i alla fall.

Den 15:e december lämnade vi Sverige och flög ned till Portugal. På kvällen flyttade vi ombord och efter en knapp vecka hade vi bunkrat upp ännu en båt med mat, vatten, vin, verktyg, tusen prylar till och säkert ännu mera mat.

Vi lämnade Lagos och gjorde vi jungfruresa till Kanarieöarna. En orolig resa där jag tror Nalle hade hjärtat i halsgropen hela tiden. Vi kände inte båten, vi fick lära oss under gång och efter en stund lämnade vi den Portugisiska kusten och var lämnade åt vårt eget öde. Allt visade sig fungera utmärkt, men jag tror det dröjde till varvet på Trinidad innan skepparn slappnade av och kunde andas ut. Jag läste någonstans att man ska köpa båt och segla omkring i flera år innan man ger sig iväg. Jag kan tycka att det är lite överdrivet men att köpa båt en lördag och ge sig iväg på onsdagen är inte vettigt heller, men vi ville så gärna komma i tid och hålla vår tidsplan.

Planen höll och tidig juldagsmorgon gick vi in på ankarplats i Las Palmas. Då hade vi provseglat i fem dygn. Båten funkade, utrustningen verkade funka och under resan ned bodde vi in oss.

Det var en oerhörd skillnad att komma ombord på Lill Sparven med all vår packning. På den gamla fanns hur mycket stuvutrymmen som helst. Stora garderober man kunde gå in i, under alla bingar kunde man packa undan prylar, här fanns inte mycket till skrymslen att få undan sina pinaler. Det var en bra övningsresa. En liten glimt av hur det skulle vara att vara på öppet hav i kanske uppåt en tre veckor, ingen av oss visste riktigt hur lång tid det skulle ta, vi kunde bara ägna oss att gissa. Nedresan bjöd på fint väder, delfiner och en övergiven båt. Det var väl ungefär så. Den övergivna båten som hette Sunflower hittade vi på julafton. En liten segelbåt utan flagg och med överlevnadsdräkt och patroner till nödraketer i sittbrunnen. Vi gick upp så nära att vi kunde se in i den och ingen människa fanns ombord. Långt senare fick vi via vår mäklare som skötte båtaffären reda på att båten hade övergivits i dåligt väder och den människa som fanns ombord hade övergivit sitt lilla fartyg och blivit evakuerad av någon större båt. Vi rapporterade fyndet till Portugisisk kustbevakning och sjöräddning med positioner och allt annat som kunde vara av värde. Själva hörde vi aldrig någonting tillbaka, men långt borta i Karibien hörde Penny av sig och berättade att någon läst vår blogg och där hört talas om båten Emma Laura som hittat en båt utanför Portugals kust och ja, det ena gav det andra och på olika omvägar fick för det ägaren reda på vad som hände med hans lilla gula båt. Förhoppningsvis hittar de varandra tillslut då båtar allt som oftast för det hittar någonstans och driver i land.

Att komma fram dit man tänkt sig.

Vi hamnade på ankarplats, ja förutom en natt, i rätt många nätter. Vi tjuvlåg en natt inne vid sjötappen, efter att ha gått in och tankat så ”råkade” vi bli kvar över natten, detta skulle visa sig vara ett oklokt beslut. Morgonen efter vaknade vi av ett bryskt bankande i skrovet och en oerhört myndig hamnkapten sa till oss att omedelbart gå tillbaka till ankarplatsen och invänta eventuell plats inne i hamnen. Varje morgon besökte vi hamnkontoret och då oftast med två vädjande små blonda barn i släptåg som i varierad grad kunde uppföra sig. Samma svar varje dag, – Plats 10. Detta återkom i fem dagar, samtidigt såg vi andra båtar som kommit in efter oss få plats och lämnade ankringen men familjen Långnäsa fick minsann ligga kvar på noughty corner och skämmas över sina tilltag. Dagen innan nyårs afton hade hamnkapten Surmule ledigt och hans något mer charmige och tjänstvillige kollega var i tjänst. Nu fick vi äntligen löfte om att gå in i hamnen dagen efter, han tyckte inte att vi skulle behöva fira nyår där ute. Redan samma dag på eftermiddagen ringde han och sa att vi var välkomna in. Vi tackade, bugade och bockade och slängde oss hals över huvud in i hamnen och blev granne med familjen Af Ekström från Göteborg. Själva hade de checkat ut ur verkligheten och ombord på S/Y Lina hade de nu vinterhamn i Las Palmas. Edith och Gustavs lycka visste knappt några gränser när det helt plötsligt dyker upp två stycken högst lekbara barn i deras egen ålder. Vi hängde en hel del. Både Mi och Nalle fyllde år där nere vilket givetvis måste firas, trettonhelgen och mycket annat roligt. De blev kvar en tid efter att vi lämnade ön. Barnen tyckte att det var oerhört sorgligt att säga hej då till dem, det var nog första gången de själva mötte barn som var som de själva, barn boende på en båt.  De här dagarna var första gången vi träffade de andra svenskarna i Viking Explorers. En väldigt opretentiös grupp seglare. Jag tror den från början uppstod som ett alternativ till Arken. De flesta hade övervintrat nere på Kanarieöarna och vi var nog de som sist kom fram. Jag tror ingen riktigt trodde på att vi skulle komma alls, så i det perspektivet är ju sist betydligt bättre än aldrig. Vi hörde av oss till Micke Westin under sensommaren och meddelade att vi gärna anslöt oss till den grupp av ca 15 båtar som mer eller mindre samlat skulle gå över Atlanten i januari 2018. Gruppens syfte var nog dels för själva sällskapet men nog mest som en kunskapsbank. Ett 30-tal människor med varierad erfarenhet, kunskaper, utrustning och med lite olika mål. När vi sedan hörde av oss i oktober och berättade att vi för stunden inte hade någon båt för vår brunnit upp men att vi nog skulle lösa det, var det nog ingen självklarhet att så skulle ske. Men en av de första dagarna i januari träffades vi så för första gången och diskuterade försäkringar. Det var sådant som gjorde gruppen toppen att vara med i. Vi hade alla en massa att tillföra och vi som just skrapat oss upp från botten med hjälp av vårt försäkringsbolag kände att vi nog hade lite att tillföra. Försäkringar är i mångt och mycket en helt obegriplig djungel. Alla olika bolag har helt olika villkor för att försäkra ett och samma objekt och många väljer till sist i alla fall att endast tredjepart försäkra sin båt. Jag tror det är lätt att tänka att man kanske inte har en så särdeles dyr båt och att huvudsaken är att man kan gå skadeslös om man orsaker annans olycka. Förvisso helt rätt, det kan bli förskräckligt dyrt men om man kan få sitt försäkringsbolag att ens gå med på att ta sig an dig så överväg i alla fall om det inte är värt att betala för den. Skillnaden mellan att ha en båt och att förlora den är stor, jag lovar. Vi såg även till att själva vara skapligt försäkrade, det är dyrt men hade någonting hänt oss hade det kunnat kosta herrans massa mer, så väl investerade pengar. För er som gör sådana här resor, glöm inte att kolla upp vad som gäller om ni har med crew. Även gastar kan skada sig och de är väl skepparens ansvar om det skulle visa sig att de är oförsäkrade.

Vi träffade på en katamaran med gäster från Schweiz där en i besättningen ramlade och bröt benet. Han flög från Union Island till S:t Vincent för röntgen, gipsades och flögs hem till Luzern och den planerade 10 dagars trippen förkortades till ynka tre dagar, saker händer glöm inte det.

Kanarieöarna var roligt, skönt och nödvändigt. All bunker inför atlanten gjordes där, allt Nalle ville ha och behövde inhandlades på de flesta av de hundratals kines affärerna. En kines affär är en företrädesvis ganska liten butik som innehas av en rad olika familjemedlemmar som säljer allt och då menar jag allt utom möjligtvis levande djur. Dom har elektriska saker som kablar, kontakter, säkringar och sockerbitar. Tyger, paljetter och sytråd. Barnkläder, leksaker och nudlar. Skor, badväskor och maskeradkostymer. Så endast med det undantag att ni söker levande höns eller getter finns det inte så stor vits med att söka sig till de stora varuhusen. Därtill är det för oss svenskar rätt billigt.  Vi besökte även de stora, IKEA måste väl nästan ses som ett måste. Dom har förövrigt en rätt hygglig mat affär, dyrare än hemma men är man sugen på nyponsoppa och lingonsylt så är man. Båten vi just hade köpt var ju i princip kliniskt ren på allt när vi kom ombord. Inga verktyg egentligen ingenting fanns kvar när vi kom, jo förutom fem kryddburkar med torkade örter som de lämnat. Alltså var inköpslistan lång. Nalle var inte bara irriterad över att allt som fanns ombord var utburet sedan han var nere och tittade på henne, dels skulle det kosta en massa pengar att handla in ett nytt förråd med verktyg och inventarier, men det var nog inte det värsta. Det värsta var alla affärer han skulle behöva gå i och då är nog IKEA det värsta. Det är som om det knottrar sig på hela kroppen på honom och han vill fly innan han ens kommit in där. Väl inne är han så otrevlig mot alla andra kunder som förstår vitsen med att driva omkring hos Kamprad en hel dag. Han kan liksom inte alls se vad glädjen kan vara i att provsitta olika soffor, titta på utställningskök, klämma på kuddar och avsluta med att gå ut därifrån med att ha köpt 50 värmeljus. Näe, det ska vara så effektivt som det bara går. Man går in och fångar en vagn, beger sig omedelbart till det man ska ha, utan att passera något annat, vidare till kassan och strax efter är det över. I Faro var han på skapligt humör och lyckades uppföra sig i säkert ett par timmar när vi efter en iskall första natt ombord sovit under jackor och koftor i brist på täcken och kuddar. Det som behövdes inhandlades och mot detta lovade jag att snällt följa med honom till typ Jula som låg bredvid. Jo om han nu tycker att IKEA är en mardröm, så är det inget emot hur jag hade det de två timmar jag befann mig bland skruvar, mejslar, kompressorer och va fasen vi nu gick och tittade på. Säkert i tjugo minuter velades det hit och dit angående en skruvdragare eller vad det var. Ett föremål utan sladd som kanske gör hål eller skruvar i saker, vet inte säkert, men det låg i en liten resväska som var svart och gul, det kommer jag ihåg. Tydligen finns det rätt många snarlika sådana eftersom vi var tvungna att stå där i en evighet och dividera om vilken som var bäst. Det är väl för guds skull bara att ta en, på det hela taget såg de lika dana ut. Jag tror han tänker ungefär lika dant när jag timmarna innan valde mellan olika påslakan. Den dagen inköptes även 4 idiot tjocka täcken samt två element, bra att ha när man seglar till Karibien tänker säkert ni. Japp, säger jag. Portugal bjöd på 25 grader på dagarna men tyvärr bara klena 4 på nätterna. Elementen kom aldrig fram efter Portugal och täckena stuvades undan i mitten av Atlanten och där ligger de ännu. Så småningom blev kyla vårt minsta bekymmer.

7:e januari var det meningen att vi skulle komma i väg och kvällen innan ösregnade det. Vinden vrålade i riggen och jag hade inte den minsta lust att ge mig vidare mot Kap Verde som var nästa stop.

Vi var inte de enda som inte kom i väg på rätt dag, en del hade jobb kvar att göra på sina båtar, andra väntade på crew och själva var vi väl bara lite fega och försiktiga.

Måndag gick vi ut och bunkrade och vid 15 vinkade vi adjö till Svante på Black Pearl, mannen som gav Gustav ett lys svärd, dock med trasigt lyse men ännu i denna stund hemma i Sverige, en av Lillebrors dyrgripar bland leksaker.

Vi gick längs kusten ned och såg solen gå ned över Kanarieöarna för sista gången, vid 20-tiden på kvällen slutade telefonerna fungera och nu lämnade för sista gången Europa och för första gången var vi laglig mening ordentligt utklarerade någonstans ifrån. Kursen var raka vägen till Mindelo och planen var att hålla den så också, vi gissade på en knapp vecka, en gissning som skulle visa sig lite i överkant, men bara marginellt för sex dygn senare en tidig söndagsmorgon rundade vi udden med Yin&Yang bakom oss och Jens Bang på Sussi strax framför då hände något oerhört märkligt.

När jag fick horn.

Vi såg att Yin&Yang revade och gick ut närmare grannön bakom oss vilket skapade ett angenämt avstånd framför. Jens ropade upp oss på radion och kollade att vi var de han trodde vilket vi ju förstås var. Nalle var uppfylld av tävlingslust, upp med mer segel och gå in hårdare. Mellan bergsväggarna på dessa vulkanöar vräkte sjön åt alla håll och kanter och både Sparven och Sussi for omkring som två tvålkoppar. Jens slog och strax efter revade han och saktade ned. Vi ropade upp hamnen och bad att få fortsätta in till kaj och strax efter var vi fast förtöjda i Mindelo som den första av Viking båtarna. Det var då jag genomgick min förvandling. Efter att i två timmar ha berättat för Nalle hur barnslig han var, det var ju verkligen ingen kappsegling vi var ute på. Ingen tävlan, bara ett skönt gäng som var ute på en segelutflykt. Men då, när jag väl kom i land och förstod att vi med vår knubbiga lilla tunga båt faktiskt kommit först då utbröt jag i en segerns dans och kände mig som en oerhört stolt och överlägsen vinnare.

Nu var inte vinsten så storslagen för bara inom den närmaste timmen kom det säkert in fem båtar och ett dygn senare hade alla kommit fram. Men vi kom först, först av alla. Detta blev sedan omdiskuterat , Jens höll nog aldrig riktigt med, han tyckte att de var först, vilket måste vara helt fel. Det bör ju rimligen vara den som knutit fast först. Ett varmt och kärleksfullt gnabb pågick under en hel vecka som vi bodde grannar i marinan.

Kanske aldrig mer Kap Verde.

Jag hade innan resan sett fram mot att få komma till Kap Verde, bara namnet tycker jag är oerhört vackert men jag tror det stannar där. Ett vackert namn och ingenting annat. Öarna består av vulkaner och ön som Mindelo ligger på är säkert den med minst turister. Det är som det är. Inte det minsta uppstädat och tillrättalagt för att motsvara turisters önskemål om kritvita stränder, service och underhållning. Kap Verde består av fler öar och det finns fler som besöks av charterbolagen , Sao Vicente tillhör inte dem. Jag ska inte grotta ned mig i hur makalöst tråkigt jag tyckte det var men utan detaljer var det mest bara skit trist. Hamnen är jätte fin, duschar, fritt vatten och en liten bar, Flooting Bar som blev allas gemensamma vardagsrum. Maten var väl inget att skriva hem om men fritt WIFI och skapligt vin är rätt uppmuntrande när man mest driver omkring och börjar känna sig rastlös och vill komma vidare.

Vi hade mer eller mindre större skavanker på våra båtar som fyllde våra dagar med jobb. Själva knackades vi rost och målade. Stålbåtens förbannelse.

Första dagen i detta land, som ligger som en drös med småöar utanför väst Afrikas kust, blev vi för första gången varse om att vi inte var hemma, eller inte ens i närheten av hemma. Vi spenderade dagen med att fotvandra runt i ett tämligen ödsligt Mindelo. Det var söndag och precis som i Frankrike och Portugal var i princip allting stängt. Inga barer, inga affärer och ingen kommers på grönsaksmarknaden. Bara de ensamma, tysta med de tomma ögonen syntes ute i ljuset. Annars var det rätt så öde. Nalle och Peter gick en bit framför oss och barnen och jag släntrade på efterkälken, Gustav allt längre efter oss. Plötsligt kommer en gammal man fram till mig och lägger sin hand på min axel och säger något på portugisiska som jag inte förstod ett smack av. På dålig engelska förklarade gubben för mig att jag inte kunde ha mina barn lösa. Det här är ett land som inte är säkert för små blonda änglar från norden. Med handen visade han mig att jag var tvungen att hålla i Edith och Gustav hela tiden. En ny erfarenhet för oss alla och Gustav var inte det minsta intresserad av att gå med mig och kunde då rakt inte begripa vad någon annan än jag skulle ha honom till och inte kunde jag ge en vettig förklaring heller. Edith frågade i flera månader efter om detta var länder där de stal barn i eller om hon gjorde bäst i att fånga in sin vilde lillebror och hålla fast sig i mig.

Det var en kunskap vi blev rikare, en ganska obehaglig, men så är det när man reser. Man måste komma ihåg att man inte är hemma och inte heller kan förvänta sig att det ska vara som hemma heller.

Fattigdomen var påtaglig hela tiden, tiggarna oräkneliga eller alla de som ville sälja saker som man nog inte ens riktigt kunde se vad det skulle föreställa. Barn och ungdomar kröp ihop för att se hälften så stora ut, kupade sina händer och gjorde sig hjälplösa. Ganska snart upptäckte jag hur hjärtlös jag faktiskt kunde vara. Hemma tror jag ibland att jag själv försörjer alla tiggare utanför affärerna men nu kunde jag stålsätta mig och bara promenera vidare. Kanske för att det retade mig så jag kunde dö att de liksom klängde fast på oss, omringade barnen och inte alls var helt obehagliga. Mindelo är nog bland de enda platser jag har varit på där jag aldrig skulle gå ut ensam efter det blivit mörkt, aldrig! Knappast inte ens med sällskap heller. En av de sista kvällarna var Nalle och jag iland och skulle handla det sista inför Atlanten. Det fanns en mindre och en större mataffär i närheten av hamnen och vi riktade in oss på den större som ligger på samma gata som hamnen ett par hundra meter ner. Dagtid tänkte man sällan på de stora klungorna av rätt så osyselsatta unga män som likt moln bara svepte omkring på gatorna. Men där i mörkret när vi hade cirka hundra meter kvar kändes de inte längre som ett moln, mer som en betongvägg av äldre tonårskillar varvid Dallner&Dallner gjorde en 180 grader och vandra helt om. I den lilla dyra affären köpte vi de sista vinflaskorna, ett burk extra kaffe som döptes för sitt pris skull till ” Söndagskaffet” och gick raka vägen hem via den bevakade gaten, barriären mellan oss och dom.

lördag var det tänkt att gå, den dagen gick åt annat och bara tre av viking båtarna kom i väg, Ash, Astrid och lilla Soffi, vi andra blev kvar till söndag. Sent på eftermiddagen släppte vi förtöjningarna och därmed lämnade vi Afrika. Vi var utklarerade och hade angivit Barbados som nästa hamn, det är till att sticka ut hakan tänkte jag, men vad fanns att välja på? Mellan Kap Verde och Barbados finns inget val, nu var det bara att ta ett djupt andetag, säga hej då till de andra och vänta på att se land igen, om si så där tre veckor.

Hav, Hav, Hav och lite mer Hav.

Atlanten tog ungefär 16 dygn att komma över. Det var rätt mycket en walk in the park. Inget alvarligt skedde, alla var friska och mådde bra. Visst händer det grejer det gör det väl jämt men inget som var värre än att det gick att ordna. Redan första kvällen slet Nalle sönder svirveln till genuan och efter att ha fått upp eländet ur havet lades det i bojor på däck. Där blev det nog kvar en dryg vecka innan Nalle hade klurat ut hur hans skulle laga det men efter att väl satt i gång och borrat tunna små hål uppe i hornet och gjort nya förstärkningar så var det som nytt. Arbeten sköttes förmiddagstid och det som inte var avslutat innan maten blev liggandes tills morgondagen. Snart nog var det väl värmen som gjorde oss morgonflitiga annars så var det nog mest lathet. Vi har verkligen ingenting annat gjort de senaste åren än att jobba för att kunna genomföra det här. Varenda krona har slurpat ner i den oändliga segelportmonän så jag tror vi var ganska slut båda två och den lilla dippen vi råkade ut för under hösten när vår stora båt brann upp tog oss nog egentligen hårdare än vad vi riktigt hade erkänt, varken för oss själva eller inför varandra. Vi bar det nog som olika bördor. Jag höll ihop för att jag visste att Nalle var så bottenlöst ledsen, jag inventerade, jagade kvitton och bilder så försäkringsbolag kunde börja jobba och Nalle tog som vanligt hand om allt praktiskt, dvs i detta fall att köpa en ny vettig båt. Sedan gick ju allt som bekant oerhört fort och jag tror inte att det var förrän ute på Atlanten, när alla andra sov som vi började att på riktigt prata om det som hänt och allt annat med. De sista två åren hade Nalle sovit hemma med oss 12 nätter och jag vet att jag innan funderade på hur det skulle bli. Att ha varit ensam med barnen nästan jämt och plötsligt vara tillsammans dygnet runt och aldrig få vara själv. Men det gick bra, väldigt bra. Det är klart att vi väl trätte om ditten och datten och alla som var i närheten av Fort de France på Martinique vet hur det låter när jag är arg oavbrutet i fyra timmar, så näe ingen ska tror att bara för att man är i Västindien förvandlas allt till en skir rosa tillvaro. Men den gången, då när jag var ursinnig en halv dag, vill jag bara understryka att det faktiskt inte var Nalles fel, han till och med kom ned ibland och försökte krama mig vilket i sig är helt idiotiskt med någon som är så förbannad att man skulle kunna gå på havet för att komma bort där ifrån.

I övrigt så var Atlanten en stilla resa på drygt två veckor. Jag vet inte hur det var för andra men för mig var det oerhört spännande och nyttigt att vara utan intryck så lång tid. Ganska snart slutade det upp att låta inuti huvudet, det var som om tankarna gick långsammare och det blev lite vila. Jag drömde massor, låg i någon slags ganska ytlig sömn och drömmarna var nog egentligen en massa tankar och minnen som flyta helt fritt. Jag gjorde upp mycket med mig själv under den där tiden. Var tillbaka och rotade i gammal barndom, i gamla relationer och funderade på varför jag hade gjort som jag gjorde. Jag rekommenderar alla att göra någon form av Atlant, att vara med sig själv som sitt största sällskap är en upplevelse. Barnen chillade mest omkring, precis som vi. Efter ett par dagar såg vi inte längre några delfiner, fåglar eller andra båtar och tillvaron skulle ju möjligen kunna betraktas som en smula ena handa, men det var det inte. Inte förrän sista dygnen började vi alla känna att det skulle bli rätt gott att komma fram. Men medans det pågick pulade alla med sitt och dagar kom och gick utan att man märkte så mycket av det. Edith hade sitt skolarbete att sköta så där gick ett par timmar varje dag, Gustav uppfann nya lekar och när han hade riktigt tråkigt så fanns det ju möjlighet att gå ner och se på film ett tag. I julklapp hade vår vän Lina skickat med en ny Paw Patrol film, ett välkommet avbräck i allt friluftsliv.

Jag kommer att minnas Atlanten med ljuv värme, kanske konstruerad i efterhand, kanske tyckte jag att det var längre medans det pågick, det är lätt att bara komma ihåg det roliga, men jag vill nog ändå minnas tiden som rätt underbar. Alla stjärnklara nätter med månljuset, när Nalle tålmodigt förklara vinklarna på himmelsvalvet för mig och Edith, nätter när alla sov och jag smög upp med vin och choklad, morgonen när ingen vaknat och himmelen öppnade sig i ett 15 minuter långt skyfall och vi duschade och tvättade håret på däck under regndropparna.

Alla sov ju givetvis någon gång men eftersom segling pågår dygnets alla timmar så lever ju alla i 24 timmars cykler. Någon sover, någon äter mat mitt i natten, någon jobbar och några dräller mest omkring, för barnen blev det här toppen. Det spelade liksom inte så stor roll vad klockan var. Var de hungriga så åt de, var de trötta så sov dom. Nalle var i börjar orolig och försökte brassa klockor så vi skulle närma oss de 5/6 timmar som är tidsskillnaden mot Sverige jag log moderligt och tänkte, – lycka till, det där ger sig först när man har någon real tid att förhålla sig till, när klockan och tiden får ett värde till dess kan du skruva runt på klockan som du vill, det spelar ingen roll. Så småningom lyckades de precis som jag trodde anpassa sig till både klockan där och klockan hemma, vilket nog var det tuffaste, att bli väckt 01.00 för att det är dags att hoppa upp och gå till skolan, den måndags morgonen tittade Edith oerhört oförstående på mig.

Innan Atlanten, när jag ännu inte visste hur det skulle vara eller vad jag kunde förvänta mig, fasade jag för att aldrig få vara själv. Väder och vindar oroar mig inte något nämnvärt men skräcken över att vara helt ockuperad av andra människor skrämde mig lite. Det är en chansning att låsa in tre vuxna människor och två barn på väldigt liten yta, men alla kom ju fram och ingen blev kvar ute på havet så då gick det ju för det vägen.

Tiden med barnen är nog det klokaste vi har gjort, att bara få vara tillsammans, sedan ska jag i ärlighetens namn medge att jag då och då körde in näsan i mina böcker för att mentalt få vara ensam en stund, båten är inte super stor, alla ytor utom vår hytt och toalett är gemensamma och eftersom Peter inte ville sova i sin hytt under gång utan sov i sittbrunnen fanns det liksom ingenstans där man verkligen kunde vara ensam, men på något vis lärde jag mig att fälla in öronen och vara själv liksom inuti mig.

Innan resan läste jag en massa olika bloggar, en del handlade om väder och vindar andra beskrev mer en resa, alla med olika grunder. Efter att ha läst hundra slutade jag, jag tänkte att min resa kommer inte bli som deras i alla fall. Vi, de 17 båtarna som gick över ungefär samtidigt hade helt olika känslor och erfarenheter när vi återsågs på Barbados. De flesta hade haft en maklig tur över med passadvinden som puttat dem framåt. Några hade träffat på mer eller mindre stora squalls, ett plötsligt byte av väder. På radarn kan man se dem komma som en raket mot än och helt plötsligt byter vinden riktning och hastighet och regnet forsar ned. Vi stötte på två, tre stycken och ingenting var egentligen så farligt. En natt vaknade jag av ett jäkla oväsen på däck, det brakade till ordentligt. När jag kom upp var alla vakna och vi hade högst ofrivilligt gippat och preventen höll inte och ett winchhandtag hade tagit hela smällen och såg nu ut som en ledsen tulpan, det är krafter både i väder och i segel som man inte riktigt kan förstå förrän man upplever det. En annan natt kom ytterligare ett och efter hade vi en del diskussioner om hur man bäst skulle göra, Peter beslöt att byta kurs för att komma undan det, Nalle ville ha blivit väckt för att för det få ta beslutet om hur man borde ha gjort. De är luriga de där vädren, de kommer fort och går över lika fort och det är klart, byta kurs som man sedan ska byta tillbaka en stund senare får andra konsekvenser. Ibland tänkte jag att det var synd att han inte höll sig vaken dygnet runt, det hade känts bäst för mig. Han och jag själva kunde fördriva timmar med att prata om vad vi gör om något händer, jag fick genomgångar på nätterna om vart allt satt i maskin, vad jag skulle tänka på i olika scenarier och hur jag skulle ta över allt ansvar om han inte skulle finnas kvar.  Att segla är inte ofarligt. Att jobba på däck på nätterna i grov sjö är inte heller helt utan risker och man ska vara medveten om att ramlar man över bord i tre fyra meter höga vågor så har man inte så många minuter på sig att bli hittad och inte mycket hjälp finns att få.

Nalle sa ofta, – jag är inte rädd för att dö Jonna, du klarar det här själv, jag är bara rädd för att det ska göra ont fram till dess. Jag var inte rädd, jag kunde känna ett visst obehag när han kröp omkring ute på näsan i mörkret, men inte rädd, mer en rejäl skärpning av alla sinnen, att vara maximalt observant.

Därtill ville jag verkligen, verkligen inte hamna ensam mitt ute på Atlanten, ensam med två barn. Verkligen inte. Nu blev det ju aldrig så, i stället flöt vi fram, sov, läste, bakade varje dag, åt gott och när de andra sov middag och sittbrunnen blev tom, drack vi bubblor, åt kakor och såg till att alla spår noggrant sopats bort innan barn och crew dök upp igen.

Slut på Atlanten och framme på Barbados, 2013 nm senare.

-Port S.t Charles, Port S:t Charles, this is Lady Sparrow on channel 77.

Vi ropade så upp den första hamn i Västindien, hissade gul och Barbados flagga,  Atlanten var slut och vi hade kommit fram. I Port S:t Charles klarerade vi för första gången in och det var där de upptäckte att mitt pass var gammalt. Vi hade gjort det, vi hade korsat Atlanten. Jag trodde jag skulle vara gladare än vad jag var men det säger väl bara mest att jag inte tyckte att det var så gräsligt att vara ute på det stora blå. Gladast var jag nog egentligen för att bli av med alla sopor ombord. I hamnen stod ett par rejäla soptunnor som vi snabbt fyllde upp och vips var utemiljön helt annorlunda. Barnen var glada även att regnet vräkte ned och Gustav ropade – Hello!!! till alla båtar han såg. Edith hade gjort ett eget pass till sin Nalle som de var snälla att stämpla också och eftersom mitt hann stämplas innan katastrofen var ett faktum så fick jag ju för det stanna i landet, inte resa därifrån och inte klarera ut från någon annan hamn, men jag var lagligt inklarerad i alla fall. Samma dag puttrade vi vidare ned till Bridgetown, la oss i ankarviken utanför och firade återseende och framgångar med de andra Vikingarna. Den här gången kom vi verkligen inte först, utan snarare tvärtom, men vi kom i alla fall fram. Det blev många sköna dagar på Barbados, det tog en dryg vecka innan mitt pass behaga komma fram. Tre dagar gick vi in och la oss i hamnen för att slippa gunget ute på ankringen. Om det var värt pengarna vet jag inte, men visst var det ljuvligt med obegränsat med färskvatten, landström och frågar man barnen var nog Burger King på andra sidan gatan det bästa av allt.  Att åka buss var annars den stora behållningen. Tänk en folkabuss, utan hållplatser och tidtabeller som plockar upp dig vart du än är och ser till att du på, ibland lite olika sätt, kommer dit du vill och detta för 2 dollar. Bussen är snart nog proppfull, med skolbarn i uniformer, ungdomar, gamla tanter och farbröder och på detta musiken. Musiken är så hög att man inte hör vad man tänker, vägarna är dåliga och gropiga så man gungar, kränger och far både i otakt och takt till Bob Marley, ja, det är så underbart, så roligt och så inte Sverige. Det tog Edith och Gustav en kvart att gilla läget. När någon innanför behövde komma av bussen lyftes de helt enkelt ut av han som skötte biljettförsäljningen. Hemma hade Edith blivit helt förskräckt för att inte tala om hennes mammagris till lillebror, men här var det som det var och ingen tyckte ens att det var det minsta konstigt.

Vi gjorde en del utflykter under vår passväntan varav ett till nationalmuseum i Bridgetown. En sorglig och fasanfull resa i slavhandelns historia. En del påverkades mer andra mindre, Edith och jag var helt tysta den eftermiddagen när vi kom ut därifrån. Gustav var mest arg för att de apor som det varnades för inte var där. Visst har jag både läst och sett på TV om slaveriet men inte förrän jag såg lastplaneringen från ett av de fartyg som fraktade slavar förstod jag nog riktigt hur jävligt det var, hur man så kunde avpersonifiera en grupp människor. Helt bortse från att de var människor precis som jag och alla andra, att bli betraktade som djur eller kanske inte ens som det. Besöket började med en separatutställning för barn. Man visade leksaker och miljöer som de vita brittiska barnen lekte i och andra som de svarta barnen fick vara i, ja de som sprang lösa. Det fanns barn som kedjades fast vid sina mammor ute på fälten. Det var mycket att prata med Edith om och mycket som jag egentligen hoppas att hon aldrig ska behöva förstå. Jag hoppas hon växer upp till en klok människa där vårt lika värde är lika självklart som vår själva existens. Jag funderade mycket när jag kom hem den kvällen vad det är jag nästan skäms över, som om jag är med och bär någon slags kollektiv vit skuld för allt helvete vi ställt till med. Jag tillhör ju den lyckosamma gruppen som föddes uppe i norden, vit, inte judisk, inte armenisk och ej heller någon annan folk grupp som fångats av någon diktator, religiös fanatiker eller annan galenskaps intresse. Jag hade sådan jäkla tur som föddes på Järnvägsgatan 4b, så långt bort från allt elände det går att komma. Vilket jäkla tur jag hade.

Men samtidigt är det alltid något stygn av skuld jag alltid känner när jag befinner mig i andras mänskliga ruiner. Jag vet ju med att jag varken var född när Hitler utrotade judar, eller när slavar var hårdvaluta, eller när armenierna slaktades av den turkiska osmanska regimen. Jag var inte där, mina föräldrar var inte där, ingen jag känner deltog, ändå känner jag mig så himla VIT, duktig och skyldig. Jag funderar på varför. Jag har försökt uppfostra mina barn till kloka människor, försökt att lära dem hur man ser igenom sanningar vi matas med, hur det är total noll tolerans mot rasism och diskriminering, mer kan jag nog inte göra, ändå gick jag ut från museet med en klump i magen, en stor hård grej som bestod av den fullkomliga ondska som andra utsatts för och på olika sätt än i dag görs, jag  mindes så väl mannen i Mindelo.

Här kan du inte ha dina barn lösa, här försvinner barn.

S:t Lucia och för första gången riktigt dåligt väder.

Vi klarerade ut från Port S:t Charles, dels för att det låg på vägen och dels för att jag var tvungen. Efter att passet tillslut kom var jag äntligen fri att lämna landet men där emot tvungen att göra det via den hamn jag kommit i, alltså var ett återbesök obligatoriskt. Samma trevliga kvinna jobbade denna gång med och fick historien om det bortglömda passet i Stockholm. Hon skrattade gott och lovade Nalle att mer skäll då inte alls var nödvändigt, det var ju han som glömt det, inte jag. Hon utgick från att jag hade skött utskällningarna så bra på egen hand att hon var helt överflödig, vilket stämde oerhört väl. Vi och givetvis Ediths skitiga och trasiga Nalle stämplades ut och nästa land skulle bli S:t Lucia, ett stenkast om man jämför med Atlanten, en stilla nattutflykt tänkte vi. Jo, pyttsan, ni. Det gungade redan rätt mycket redan innan vi lämnade S:t Charles så låg kvar och åt mat och nybakade bullar innan vi lämnade Barbados och tur var väl det. En timme senare rullade båten omkring och levde apa och det skulle hon hålla på med de närmaste tio timmarna. Tyvärr hade vi stuvat dåligt och när första riktiga sjön kom satt jag uppe i sittbrunn och kunde bara konstatera att jaha, så var det att segla ja! Vi gungade runt i ösregnet tills morgontimmarna när vi började se den sydliga spetsen av S:t Lucia, vår andra Karibiska ö. När solen började stiga smög vi upp längs kusten, vinden avtog och vågorna dog ut.

Efter en natt med dålig med sömn för alla stora kom det upp utvilade och pigga små barn som sovit som stenar.

-Ja, ropade Edith, nu är vi på Sankta Lucia, Gustav. Det var här dom stack ut ögonen på hon i lucia sången och eldade upp henne!

Gustav såg med fasa längs klippkanterna vi passerade och spanade efter de galningar som måtte bo där vars ondska troligtvis var obeskrivbar.

Vi hade en snabb historielektion och tittade på jordgloben som Lina Nilsson på mitt jobb skickat med för att jag skulle hitta hem. Där kunde vi se den klart märkbara skillnaden rent geografiskt mellan Sicilien och S:t Lucia, samt ett samtal om hur länge sedan det var som Lucia råkade jäkligt illa ut.

Fem timmar senare låg Gustav i poolen inne Rodney Bay Marina och historien om Lucia och hennes ögon hade passerat honom som om han aldrig hade hört den. Man minns vad man vill.

Jag avslutar tillfälligt här och skriver färdigt en annan dag. Vardagen och verkligheten tog mer tid än vad jag trodde. Visst var det skönt att komma hem. Träffa mamma och de stora barnen, men det var också betydligt jobbigare än vad jag trodde. Jag antar att vartefter tiden går så blir resan allt mer overklig och att det blir den här verkligheten som blir den riktiga. Tack och lov åker vi i vinter igen och fram till dess så får jag väl vältra mig i minnen.