Små änglar som återigen erövrar Karibien @syladysparrow

Redan för en dryg månad sedan köpte vi biljetterna hit och hittade skapligt billiga sådana om man bokade dem via Kiwi.com. Jag hade redan då i minnet att Niklas Krantz och många fler haft bekymmer med just Kiwi. Man hamnar inte alltid riktigt dit man tänkt sig och priset kan var högst föränderligt. Vore man ensam så är et tråkigt att hamna på fel sida jordklotet men överlevnadsbart eller få vänta på nytt flyg i tio timmar någonstans, men med två skapligt små barn är det ju alltid enklast att man sätter sig på ett plan på Arlanda och ett antal timmar senare kliver utvilade ut ur det samma.

Dagen innan vi skulle resa iväg kom det ett mail ifrån kiwi att det uppstått problem med vår bokning, vi ombads att genast boka om. Vi fick tre alternativ. Kostnadsfritt kunde vi nu få se Reykjavik, Tulsa och New York och gott om tid skulle vi få också. I ett av alternativen kunde vi få se flygplatsen i Tulsa i 10 timmar innan vi reste vidare och fick vara på JFK i sex andra timmar. Det sista förlaget var att de betalade tillbaka pengarna. Pengar som vi absolut inte hade någon användning av då nya flygbiljetter de närmaste dagarna skulle gå på 50 papp för oss fyra, det är typ mer än hela vår budget för de här månaderna.

-Va fan gör vi?, sa jag lagom hysterisk.

-Ingenting, svarade Kapten-nu-helt-utan-oro.

Han ringde till flygbolaget, Norwegian, de hade inte ändrat på sin klockan 10 avgång just den här dagen, vilket Kiwi påstod. Stämde nu det så hade vi inga bekymmer, stämde det inte så hade vi 20 minuter på oss att komma av och på vårt nästa flyg från London. Vi chansar bestämde sig Nalle för och med de fick det vara avgjort. Problemet var att om vi nu skulle missa avgången från London så var vi helt körda. Kiwi garanti täckte bara om vi gjorde som som vi var tillsagda och det bestämde vi oss för att inte åka. Jag tror magontet aldrig har varit större och jag insåg mycket väl vad konsekvensen skulle bli. Semester i London i tre månader, YIPPIE.

Taxin hämtade oss hos Nalles pappa som numera är city boende och för första gången någonsin var vi vansinnigt mycket i tid, något som jag tror aldrig har hänt tidigare. För att garantera vår plats på planet från England checkade vi in ett bagage, för utan sin ägare låter man nämligen inte ensamma resväskor flyga själva. Denna manöver kostade en dryg tusenlapp, men vi skulle med och då fick det kosta. 7.05 lämnade vi Arlanda och ett par timmar senare stod vi vid gaten till planet mot USA, pilutta er Kiwi, ni ville bara bli av med oss lågpris konsumenter och sälja fullprisbiljetter på vår bekostnad,.

Vi har flugit Norwgian massa gånger förut och har alltid tyckt att det funkat bra, tills nu. Alla var hungriga så vi höll på att dö och jag mindes klart och tydligt en länk som jag skulle fylla i om vi behövde Halal mat, vegetarisk eller Kosher, vi behövde ingetdera, vi behövde mat och helst nu. Matvagnen kom och nej, vi stod inte på listan för matpassagerare, vi stod på listan för dem som inget skulle få. PÅ NIO TIMMAR OCH FÖRTI JÄKLA MiNUTER. Så småningom kom fika vagnen och några mackor, läsk, kaffe, fruktsallader, vin och en öl, var vi ytterligare en tusenlapp fattigare. Inte heller fanns någonstans att ladda telefoner, film gick att se i deras egen app, Vamos, det var ett spanskt flygbolag som flög åt sin uppdragsgivare. Efter första toalettbesöken sa Finemang att hon aldrig mer i hela sitt liv skulle gå på damernas om det skulle se ut på det där viset och framför allt lukta.Stackarna som jobbade ombord hade nog sin sämsta dag i sina karriärer, alla klagade, verkligen alla. De som faktiskt klagade minst var våra små barn. Snabbt insåg de att det bästa de kunde göra var att sova sig igenom eländet och nio timmar senare befann vi oss i Amerika. Att ta sig in i USA är alltid ett administrativt elände men den här gången om man bortser från köerna så gick det i ljusets hastighet. Alla lyckades direkt inchecka och fick sina utskrifter, det brukar alltid vara någon av oss som snällt får ställa sig i krångelkön, men nu hade vi tur. Fyra utskrifter på trötta och hålögda människor kom i utskriftsluckan och sedan köade vi i 40 minuter och fort som ögat var våra pass stämplade och nu springtur mot det lilla bagaget och vidare till Karibien airlain och checka in där. Ny springmarch för att hinna med, jag hade mer eller mindre olovandes smitit ut och rökt, för så är det, hade vi där och då missat planet planet till Trinidad så hade det just då varit värt det, en kvart senare hade det inte varit det, ni vet saker kan ändra sig väldigt fort. Som sista passagerare slängde vi oss på planet mot Port of Spain och genast så är världen en smula vackrare. Kabinpersonal vänliga, ljuvliga och omsorgsfulla. Här bjöds det på mackor och öl och livet återfick sin tjusning. Efter en sista resa i taxi var så åter på plats på varvet. Vi klättrade ombord och barnen återsåg sin prylar som varit saknade i 9 månader. Gurran spelade gitarr och Edith sjöng. Mårten på Soffi som också ligger här hade under dagen hämtat ut våra nycklar och uppe i styrhytten stod en flaska rom en rödvin.

Tidssnurriga somnade vi på småtimmarna, dvs förmiddag i Sverige och vaknade upp till en varm och solig ny dag. En dag där vi upptäckte en trasig relä som alltså har till uppgift att förse båten med ström in. Det såg nästan ut som det var bortskruvat och plastbitar saknades dessutom luktade det bränt. Nu har ju förstås Kapten-som alltid-vet-på-råd uppfunnit strömmen igen. Ja inte den Alessandro Voltas som uppfann som strömmen, vår kapten tog bar dess användning till ny nivå. Med hjälp av olika kablar ihop tejpade med kilometervis med eltejp har han säkerställt mitt morgonkaffe och barnens filmtittande.

Va, tänker ni nu, har ni åkt till andra sidan jordklotet för att barnen ska se på film, ja det har vi. Inte bara, men absolut får de krypa ned i skuggan när det är som varmast. Vi lämnade Sverige i minusgrader och i dag är det 34 grader varmt i solen. Nu har vi som väl är kommit i sjön. Här nere fläktar det lite mot på den grusplan vi har spenderat två dygn på. Straxt före 11 i förmiddags kom de från varvet och lyfte i oss och snällt startade Sparven på första försöket. Vi gick till anvisad plats och här ligger vi tryggt och gott och för första gången på länge gungar det lite under våra fötter. Värmen är vi givetvis inte vana vid ännu, vi svettas floder allesammans och dricker Resorb i massor. På det hela mår vi bra, lilleror är uppäten av myggor, de älskar honom och Edith är trött och varm. Skolarbete för skötas i gryning för så här dags kan ingen ens tänka.

Vi blir kvar här över helgen och hoppas på att knyta loss måndag morgon och då går vi mot Tobago. Det blir tredje gången vi är där, men det är något särskilt med just Tobago, kanske är det det avsaknaden av turister som är så underbart. I övrigt är planerna rätt öppna, nästa hållpunkt är den 22:e februari då Nalles lillebror kommer från NY och hälsar på. Vi hoppas på ytterligare besökare från Sverige och Holland, men Olle vet vi kommer. Därefter fortsätter vi norrut. Runt om oss har vi en jätte båt från Bretagne med en icke seglingsvan familj, det tog dem nästan en timme att komma till kaj. Nästa båt är en 94 årig Britt med en kille ombord som crew, han härstammar från S:t Vincente och har 11 barn utspridda på de karibiska öarna och mellan oss ett elskåp som håller dig rask och rörlig.

Vem sa att segling var tråkigt.

Eder utsände på Trinidad.

Advertisements