Vi lever på hoppet som grodan säger och gnetar ihop alla pengar vi ser för nu börjar tiden gå fort. Det har känts som evigheter sedan vi lämnade båten och värmen borta på Trinidad och länge kändes det som evigheter tills vi skulle resa tillbaka men nu börjar det bli tvärtom, jäklar så fort dagarna går. Å det är väl lustigt; vi sa redan när vi kom hem att vi måste boka tid på ambassaden och ordna visum till USA åt oss, tror ni var har hunnit det eller kanske mer kommit ihåg det? Näe, kanske inte. Det som hette, vi gör det sedan, blev ett; vi gör det till nästa gång.

Ja, ja amerikanskt vatten eller inte, det gör just nu det samma, tillbaka till solen, havet och stränderna kommer vi utan visum och det känns som huvudsaken just nu.

Vi kom hem i mitten på april och jag började jobba dagen efter att vi landade, just det är inget jag direkt rekommenderar. Första arbetspasset på runt 14 timmar var jag helt speedad och hade så mycket energi att jag på inget vis tyckte att det var det minsta jobbigt att komma hem, dag två var annorlunda. Bara det att komma upp på morgonen i någon slags bestämd tid som var mitt i natten enligt min inneboende klocka var en mardröm och dagarna som följde var som i en dimma av att gå runt och känna sig halv packad eller i bästa fall bakfull.

Snart nog var det tack och lov vardag igen och barnen återvände till skola och förskola och jag kanske det skulle ha förändrat dem mer än vad det gjorde men efter en vecka var det som om de aldrig skulle ha satt sin fot på en segelbåt på andra sidan jordklotet. Ett tag bekymrade det mig en del, att avtrycken inte blev större, att båda var som cementerade i sina jag. Nu ganska långt efter tror jag att det de båda visade var bara en oändlig trygghet, både i sig själva och i skolan. Dom var båda fullt kapabla att slinka fram och tillbaka i sina verkligheter och fyra månader borta var bara ett gupp i vägen när de var tillbaka hos sina kompisar och pedagoger. Tryggt och bra, tror jag

Inför den här resan trodde jag kanske att motståndet framför allt från Finemang möjligtvis skulle vara större, jag har upplevt henne som hon är i en period av att vara väldigt tajt med sina kompisar och hemskt fäst i dansen och gympan som hon ägnar fritiden åt, men det verkar inte vara något bekymmer alls. Häromdagen konstaterade hon bara att nu är det snart dags att åka tillbaka till Västindien, inte mer inte mindre än så.

IMG_7571

Lillebror han är ännu i en ålder där han är oändligt nöjd med allt så länge vi andra ingår. Ibland hör jag att de pratar om alla grejer de har kvar ombord, saker som jag vet att de gärna hade släpat med hem till Sverige men den packning vi till sist flög hem med tillät inga gitarrer  eller rosa mikrofoner på stativ, det räckte så bra så med de 80 USD det kostade i Miami för att få med oss allt vidare hem. Den lycka vi känt fem timmar tidigare på Piarco flygplatsen när vi trots misstanke om övervikt glatt lämnat ifrån oss allt och utan kommentar togs de emot men så småningom mellanlandade vi som sagt i Miami och där hade de tydligen en våg.

Alltså finns det kvar rätt mycket dyrgripar för barnen ombord som väntar på att få bli lekta med och vi andra ser förstås fram emot nya konserter och framträdanden av The Dallner Sibling Show.

Båten bor kvar på land och undan för undan har våra svenska seglingskamrater kommit tillbaka och också hunnit ge sig i väg. En del av dem vi gick över atlanten med för snart ett år sedan är långt ute i Stilla havet, Hafs Orkestern med Niklas Krantz är på Raroria, killarna på Astrid gav bort båten till några på Tahiti, tror jag, och seglar vidare som crew. Ash seglade hem och såldes, Looma ligger på Tobago, Jens Bang är i skrivande stund på väg tillbaka till Cartagena, Colombia, minns ni? Det var honom vi slog med någon båtlängd eller två i Mindelo, kanske du också kommer ihåg det Jens, om du läser det här. Några är tillbaka på Kanarieöarna och gör om det igen, Viking Explorer del 2.

Samtidigt med oss kommer nog Mårten med och när vi är i sjön så är nog hela den svenska kolonin på Trinidad väck. Jag vet inte alls hur de andra har gjort , för min egen del vill jag nog mest bara komma därifrån rätt snabbt. Kanske har jag börjat bli gammal eller för det rätt så rädd om mig. Varje dag kan man läsa om det ökade våldet, den uppgivenhet som finns bland dem som bor där och en ökad organiserad kriminalitet. Det har sin sidor att bo granne med Venezuela. Båda öarna Trinidad and Tobago är transitländer för en herrans massa knark.

Någon sa eller kanske skrev för en tid sedan, att det var märkligt att vissa brottslingar riktar sin verksamhet mot seglare. Vi badar inte direkt i pengar, utan de flesta planerar att vara ute länge och då krävs det att man håller i plånboken. Absolut, jag håller med, men jämfört med de som bor där, jämfört med dem i Roseau, så är vi oerhört rika. Under några dygn bodde vi granne med en familj som sonika flyttat in i en övergiven segelbåt. Mamma, pappa, fem barn. I en liten segelbåt, helt utan vatten eller några som helst bekvämligheter.De stora i familjen simmade i land, de mindre som inte kunde stannade ombord. Då kände jag mig för det rik. Jag kunde välja att nästa morgon dra upp ankaret och gå vidare, jag har val att göra, alternativen de har är nog rätt begränsade.

Nu börjar vi så sakteliga planera för återfärden. Vi skulle behöva flyga ned grejer med DHL, en ny dinge i stället för den lilla poolen vi åkte omkring i. Vi har inte bokat något flyg ännu, billigast verkar vara att flyga Norwegian till NY, och sedan vidare, men någon annan kanske vet bättre. Nalle har fått beviljad ledighet och jag kommer väl och går numera som jag vill, Finemang har jag lite granna skjutit på, ni vet lite såna där obehagliga saker kan gärna få stå och mogna en stund, eller två.

Men snart så, snart kommer vi.

Advertisements