Mig veterligen är inte Holland särskilt stort men de senaste dagarnas krumbukter på kanaler och ändlösa floder har åtminstone fått mig att känna det som de som korsar Stilla havet. Ändlöshet.

Det tar aldrig slut och till skillnad från vägnätet är här inne inte särskilt välskyltat så risken att köra vilse är påtaglig hela tiden. Småkanaler och stora möts och korsar varandra, ännu mindre flyter parallellt och sjökorten här ger ganska lite information.

Vi lämnade Rotterdam efter ett par inlåsta dagar då ingen bro först inte ville öppna och efter stormen inte kunde öppna, för då hade de blåst sönder. Marinan var oerhört fin med bra service, vi låg i redd med stor motorbåt vars besättning bodde ombord året runt med sin hund och papegoja, ingen nöd gick på oss, men fortfarande den där känslan att vara inlåst och därtill betala över 30 € för att få vara där, det är mindre angenämt. Nåväl, tillslut så skulle broarna öppnas och vi skulle få gå i konvoj ut genom stan, vi och ett femtontal andra segelbåtar. Alla knöt loss och drev framför bron, halvvägs upp tog det så slut på broöppnadet. Den gick helt enkelt inte att öppna och det var bara för alla att gå tillbaka till ruta A. Snöpligt men sant. Jag kan gissa att han vi låg hos just hade öppnat en flaska champagne för att med sin hustru fira att de just blivit av med en svensk barnfamilj som ungefär fem gånger om dagen patrullerade över deras däck så hunden där inne blev galen och högg mot glasdörrarna och papegojan vrålade i högan sky. När så korken på skumpan flög i taket kom vi tillbaka och troligtvis sattes de kalla torra dropparna i halsen och så var det firandet över. Nu påstods det att vi skulle få en ny chans ett par timmar senare och maken hoppade i land och sprang upp till affären tjugo minuter senare hoppar okokta ägg och annat tillsammans med Nalle ner i båten. Jag svor över krossade ägg och maken svor över att jag inte hade uppfattat på radion att vi fått en ny avgångstid och den var nu. Jag beklagade mina brister i det Holländska språket vilket väl var orsaken till att jag inget begrep av vad de pladdrade om och övergick till att surt torka upp råa ägg från durken innan de hittades utav terrornätverket Edith och Gustav. Ut med en hiskerlig fart och med samma fart om inte ännu värre rusade vattnet emot oss. Snart nog glesnade karavanen av segelbåtar ty de flesta andra har en maskin som inte vill koka vid smärre ansträngningar. Bland de sista broarna ut ur Rotterdam var vi flera hundra meter efter de andra båtarna och tänkte att de sänker väl bron och vi får vänta på nästa tillfälle. Men akter om oss kom en farkost som såg ut som en flodpråm men med lite mer mast än vad de brukar ha som också nog ville komma under. Vattnet fullkomligt störtade i mot oss och med tanke på det helt galna regnväder som varit dagarna innan och lagt Rotterdam under vatten kunde man nog tänka sig att man släppt på ordentligt för att få ut vatten ur från småkanalerna. Sparven stånkade på allt varmare och med femtio meter kvar hade hon nått kokpunkt. – Dra av skrek jag upp till Nalle, -aldrig, fick jag till svar, det går inte att styra henne med mindre fart, han svor och muttrade och jag påkallade högre makter för att få ett handtag. Jag trodde aldrig vi skulle ta oss igenom och under bron. Då hade en ganska stor och vältrafikerad väg hållits avstängd för broöppning i sisådär en tjugo minuter och jag vet ju själv hur ilsken jag är sommartid i Söderköping, när kön är därifrån till evigheten för den där jäkla kanalbron, jag ska komma ihåg det nästa gång jag sitter fast i Tallbacken, att så har Holländare det hela tiden.

Nåväl tillslut var vi ute på andra sidan och fortsatte nedåt för att nu plocka upp Peter som under natten kört ner från Västervik. Efter något som kändes som en smärre evighet hittade vi så en lilleputt hamn där vi precis lyckades knöla oss in och jag var helt säker, här kommer vi aldrig få ligga kvar, men det gick vägen. 15 € fattigare för en trevlig liten plats i Nieuw Beijerland med el och här hittade vi även Peter och det visade sig även vara möjligt att lämna hans bil där under tiden han är ute och turar med oss. Nu lös solen igen. Edith var som en nyförälskad liten ängel, med famnen full med teckningar och pynt gjort av hushållapapper och snören hälsade hon den påmönstrade välkommen. Jag fick fyra liter svensk mellanmjölk, Gustav fick nyponsoppa och Nalle fick snus, snacka om att alla var saliga. Mat och sömn och i väg igen. Dagen efter erbjöd värre eller helvetes värre med ösregn. Herrarna kom då och då ner som dränkta katter och stoppade i sig lite att äta och dricka och så upp igen. Humöret var väl inte kanske på topp när Nalle efter att ha varit framme och vänt vid en sluss och fått en aning om att han nog borde ha valt att gå en annan väg och komma ut under en bro, förvisso med en sluss under. Framme vid bron råder det onekligen en viss osäkerhet om vi kommer under, bron hade en höjd på 18 meter och vattnet i slussen skulle sjunka. Herrarna kliade sig i skallen och om nu någon av dem hade haft något hår att slita i, så hade dom nog gjort det med. Chansa, sa det entusiastiske slussvakten, men då vi sedan tidigare har en viss erfarenhet av små trinda gubbar som öppnar och stänger broar och slussar, förra gången så fick ju resan liksom en ny vändning då vi stod på kanalens botten i Warten ett par veckor tidigare, så var vi skeptiska. Gubben med sin bro och sluss såg nog rätt övertygande ut eller så hade han bara väldigt tråkigt på jobbet och behövde muntra upp sig med en svensk båt med en mast som nu visade sig vara ungefär 20 meter hög. Företaget var liksom dömt att misslyckas men nu var vi ju inne i hans sluss och när de andra båtarna tuffade ut på andra sidan stod en slokörad båt med dess besättning kvar och väntade på att få slussa ut, men denna gång med aktern före. I loggen skrev maken med förskräcklig ilska ”- BROJÄVEL”, lite försiktigt skrev jag efter, – eller han som inte vet hur hög mast han har. Det vanliga är att masten är ungefär lika hög som båten är lång plus någon meter, men här var det rejält tilltaget. Det var bara att vända och gå tillbaka ut genom den sluss vi först varit och nosat vid. Ja, ja, kommer man inte dit man ska så kommer man ju för all del någon annan stans och det behöver ju inte alltid vara sämre. Kvällen, mörkret och tröttheten kom och vid sista planerade slussen stod där en stor skylt som upplyste att SPORT, dvs fritidsbåtar skulle till höger. Nalle tolkade det som att denna stora sluss bara var för handelsfarten och vi skulle in i en mindre kanal lite mer till höger. Den hade nu stängt för kvällen och vi knöt fast utanför slussen vid en brygga och kröp ner i en rätt kulen båt.  Den ömma modern och de små änglarna gick det väl ingen vidare nöd på de två krakarna som duschat i herrens fria natur på däck en hel dag i ungefär 12 graders värme, dom var det som lite mer synd om. Veden är fortfarande slut så kaminen värmdes med marsaller vilket jag absolut kan rekomendera. Det doftar som stearinljus och ger oerhört god värme. Men det är klart fick jag välja på en säck ved eller ett par marsaller så vore det nog ett enkelt val.

Morgonen kom och med det holländska kustbevakningen. 07,40 bankade det på skrovet och framför oss hade de parkerat en stor båt fast beslutna om att dra in några kronor till deras julfest eller kaffekassa. Nu hade vi begått ett stort lagbrott som lagt oss framför denna lilla sluss. Vem som skulle få gå in där är fortfarande väldigt oklart, men det var då absolut inte vi. Hade vi istället valt den stora kanalen så hade vi kunnat få öppning hela natten och då Nalle lugnt och fint försökte förklara att vi enbart gjort som vi uppfattat det och att det inte någonstans stod någon skylt om att tillläggning var förbjuden fick han till svar att han borde ha läst på skylten. – Vilken skylt, sa Kapten ” Stundom-lite-oresonlig”? – Den som sitter där! svarade havets hjältar. Nu skulle vi beläggas med dryga böter, okänt hur mycket, vi kunde inte få dem där och då och de skulle vidare skickas till Sverige. Det var ju liksom inte mycket att välja på, det var ju bara att förlika sig med vårt brott, erkänna och knyta loss och i svinottan ge sig i väg. Innan vi lämnade brottsplatsen gick så vår Herre bort och läste på skylten. Den var ungefär 50 *30 centimeter där det med små bokstäver stod något för oss icke holländskspråkiga sa oss absolut ingenting, samt en räcka siffror, siffrorna var den paragraf som vi under nattens mörker brutit mot. DUMMA OSS!

Det är för väl att det kommer nya dagar och när de gamla inte var så bra, den som efterföljde var riktigt bra. I går, bortsett från att motorn som vanligt ibland blir lite för varm, kanske när hon har tråkigt, vad vet jag. Det finns ungefär lika många teorier om vad bekymret med motorn är som det finns dagar på året. Jag tror så här; det är inget fel. Hon är som jag, lite tjurskallig och trilsk. För om det vore något som vore trasigt då skulle väl bekymret vara konstant? Då skulle hon väl ändå inte va 89 grader varm tre dagar i rad för att sedan skjuta i höjden en vanlig torsdag och bara man tittar på gasreglaget genast smita upp i straxt kring 100 grader. Det är bara till att vara lynnig och oresonlig och jag kan i viss mån känna igen mig själv, det kokar liksom över ibland.

Tillslut i går kväll kom vi medans det fortfarande var ljust fram till Middleburg och detta är precis slutklämmen på Holland. Snart är detta ändlösa jäkla harvande i dessa kanaler över efter ungefär tre veckor. Mycket har varit fantastiskt, mycket har varit rent fruktansvärt, men som allt annat, bara man har det bakom sig så kan man ju skratta åt det. Middleburg är en oerhört vacker gammal stad som troligtvis helt förskonades från kriget. En väldigt vacker bebyggelse runt om kanalerna med streethouse, alla med namn över över ingången. Vi har sett husen, Kungen av Skottland, Den lilla blåsten, Amerika och ett par hundra till. Hamnen ligger mitt inne i stan och hamnkapten som Peter försökte slå ihjäl så fort vi kom, ville ha 20 €, duschar och soppor ingår samt obegränsat med ström.

Det var förmodligen inte så illa menat när Peter kastade en tamp till den hjälpsamme hamnchefen,- Jag siktar på örat, skojade han och kastade repet till honom. Träffsäkerheten var si så där och han missade örat men tog näsan i stället. Med blodet rinnande längs näsan önskade han oss välkomna. Det dröjer nog innan han hjälper till vill ankomster igen.

Ombord rapporteras allt väl. Edith gör sitt bästa för att fylla Peters alla vakna minutrar och Gustav rör sig som vanligt lite i bakgrunden på sin modigare stora syster. Den unga damen är så upptagen att hon till och med har glömt bort att vilja gifta sig med sin bångstyrige lillebror på flera dagar, jag antar att han känner en viss befrielse, då han har protesterat högljutt när han med tvång har släpats fram till altaret och därmed försökt att ingå tvångsgifte med den lille kraken. Efter shoppingturen i Rotterdam, då den unga fröken snyggt och prydligt hängde av sig sina vita vingar vid ingången och satte på sig ett par svarta samt även ett par rejäla horn i pannan, har hon haft ett tyst förbud mot att visa sig eller för den delen ens sätta in tårna i en affär. Men idag provade vi och någonting kom hon för det ihåg. Hon hämtade ingen laktosfri mjölk, hon frågade OM fick köpa öl till sin pappa för att göra honom glad, men jag sa att i dag var hennes far så glad så ingen öl behövde. Tillslut var hon så i alla fall försvunnen och upphittades med gråten i halsen och en tyg katt i handen, ty detta lilla barn hade alltid velat haft en sådan och just en mjukis katt hade hon ju inte. Styrkemätning uppstod och jag erbjöd genast fri lejd ut ur butiken. Så småningom enades vi kring en massa olika prinsessatrialjer, varvid vi alla numera bär rosa ringar, tiaror samt har trollspön.

Maken skulle jag kunna tänka mig använder sitt över varmvattenberedaren som helt plötsligt bestämde sig för att inte fungera, däremot kan man använda den som grill eller ladda telefonen på den då den är strömförande som ett kärnkraftverk. Men något skall man väl ha att göra. Här blir vi kvar i natt med och i morgon om Gud och båten vill tuffar vi ned genom Hollands absolut sista kanal.

Bye, bye Dutch channels, Hello Engelska kanalen.