Vi har nog aldrig tråkigt. Fransk sagostund.😀
23 Wednesday Jan 2019
Posted Uncategorized
in23 Wednesday Jan 2019
Posted Uncategorized
in21 Monday Jan 2019
Posted Uncategorized
in14 Monday Jan 2019
Posted Uncategorized
inIbland är det ju så man funderar på om var och en har sin egen förbannelse, en personlig Akilleshäl som liksom hänger efter dig som ett tuggummi under dina skosulor. I vårt fall måste det vara elektricitet.Vi lämnade Sparven här på Power Boat marina i April och då fungerade allt, väl ombord igen så har liksom saker gått sönder av sig självt. Förbryllande minst sagt. Det börjar med att vi inte får in någon landström i båten. Då låg vi på torra land på den allt för sorgliga grusplanen och klättrade modiga tre meter upp och ned varje gång toaletter måste uppsökas eller andra kontakter med yttervärlden. Vi mätte strömmen. eller jag ska nog inte blanda in mig själv alls i det där. Nalle mätte ström, så ska det heta. Jo då vi hade 220 fram till oss men där tog det slut, vi hade ingen ström in i båten. En omvandlare gör om elen till 24 volt, tror jag och varken den eller det relä som skulle göra det fungerade. Den lille elektrikern ombord, han som skrev eltentan 5 gånger och därmed borde kunna,höjde handen och liksom vred omkring på kepsen, det är alltid ett dåligt omen när han gör det. Det är som om han försöker vri runt lite i huvudet men där inne stod det tyvärr still. Ett rent fysiskt trasigt relä hittades, skruvarna var uppskruvade och plastbiten var sönder, den var inte det när vi lämnade båten men nu var den de facto paj. Vi beställde en ny i torsdags och väntade. På eftermiddagen gick Nalle upp till kontoret och undrade vart mojängen höll hus varpå damen i receptionen varifrån hela varvet styrs, tittade sårat på gnällspiken på andra sidan desken och förklarade att mannen med prylen var en mycket pålitlig man som arbetade hårt. För övrigt hade vi ju beställt den samma dag. Då bokade vi sjösättning i stället, för att ligga kvar där uppe började kännas ohållbart, det kom vi fram till efter ett dygn. När jag tänker på Tamara som låg här i ösregn i veckor fylls jag av den djupaste beundrar, mitt tålamod var slut samma natt som vi kom. Förmiddagen efter, dvs fredag vid 11 åkte vi i sjön vilket gick helt bekymmersfritt, märk väl att jag noggrant även påtalar det som fungerar. huvudmaskin startade på första försöket och vi hade drift både framåt och bakåt och utan några incidenter gick vi och la oss på anvisad plats. Nu var det ju bara att starta upp hjälpkärran och därmed vore strömproblemet löst, den laddar ju ström ifrån sig själv och inte ifrån land där de initiala bekymren fanns. Elsystemet ombord är påskostad, exklusivt och jäkligt komplicerat vilket gör att man helt säkert inte ska stoppa så mycket fingrar i det själv. Efter 20 försök hoppade hjälpkärran igång och om man får den att fungerar klarar vi oss utmärkt. Landström ligger man ju aldrig ändå på här borta. Det här är tredje gången sedan vi kom över Atlanten vi ligger till kaj, därför är möjligheten att skapa egen ström nödvändigt då allt ombord kräver ström. Dieselspis, vattenpumpar,toaletter och belysning. Maskin brummade och gick men någon ström som gav laddning på batterier det ville den minsann inte släppa ifrån sig. Nytt fösök, huvudmaskin och då laddade hon minsann.
Nu kunde vi laga mat, få varmvatten och allt det goda som ström för med sig. Lördag skulle elkillen dyka upp, detta lovade varvet, läs, LOVADE. Nu ska man komma ihåg vart vi är. Alla rycker på axlarna och säger; It Will come, OM ALLT! Som svensk, med vårt stressade och högeffektiva sätt att leva blir man ibland tokig här. I dag på förmiddagen dök han så upp, mannen med de magiska elektriska gåvorna. Relät var precis inte så nödvändigt, bra att ha men inte så viktigt som vi trodde. Andra bekymmer fanns som var mer allvarliga. Han mätte omkring och kliade sig i huvudet då det helt plötsligt började ryka ur eländet, det gjorde det inte innan han satte sina fingrar i det. Kanske fick något som var trasigt kontakt, kanske gick något sönder. Efter en kvart går han och vi fattar inte riktigt om han ska komma tillbaka eller om han helt enkelt tackade för sig. Nu kom han som väl var efter en stund med som han sa, goda och dåliga nyheter.
I övrigt har vår dinge tackat för sig, sagt upp sig och lagt sig själv på sophögen bakom båten. Sopsortering är tyvärr inte uppfunnet här och batterier blandas med hushållssopor och färgburkar. Jollen hade redan på slutet av förra resan visat tecken på att den var döende. Den läkte som ett såll och alla såg nybadade ut när man nådde land. Ständigt östes den på vatten vilken hjälpte den närmaste kvarten men snart var den som en barnpool igen. En åra försvann redan uppe på Martinique, men med motor och en åra klarar man sig rätt bra. Nu när vi kom ombord saknas den andra åran också plus durklappar vilken gör den i det närmaste omöjlig och på vippen till farlig att använda. I morgon sägs mannen som säljer begagnade jollar dyka upp. Efter elhistorien badar vi väl ånyo inte i pengar, 10 tusen hit eller dit, det gör skillnad. Nu har vi tagit kontakt med sårat försäkringsbolag, Alandia och hoppas på att få hjälp den vägen och så mycket som jag lovordat dem kan man ju bara hoppas att det löser sig den här gången också.
Nu har jag gnällt färdigt, tror jag. Det är en massa som är helt strålande också. Tiden tillsammans är underbar. Vi är fortfarande kvällstrött och morgonpigga. Kvällarna spenderar vi med Mårten på Soffi, äter mat och dricker gott, klockan nio är det tyst och släckt, då ligger vi i våra bingar och han har släpat sig de 50 metrarna bort till sin båt. Varje morgon vaknar mig då det fortfarande är lite svalare och planerar för en arbetsdag fylld med uppgifter, vid 10 är det så varmt att man inte längre får så mycket som något ute gjort utan får pula omkring nere i båten i ett lugnt och makligt tempo. Med barnen går det bra, lite tråkigt tycker de att det är, ingenstans finns här att bada eller roa sig. Det är verkligen ett varv. Gustav har inga problem att roa sig med filmer eller lån av min telefon, Edith sköter sin skola men därefter vill hon härifrån. Nu trodde vi att vi att vi skulle gå i morgon med det ser inte troligt ut. Vi blir kvar här i väntan på ström och därefter ska det klareras ut och där i mellan ska vi nog bestämma oss för vart vi ska. Det blåser inte riktigt vindar mot Tobago, det gör det för övrigt aldrig, men det blåser sämre än vanligt. Så här sitter jag i väntans tider med glasssugna barn som längtar mer än vanligt efter sin pappa. Det är nog egentligen inte själva pappan som sådan utan att han ska dyka upp och vi kan gå härifrån, någon måste vara ombord i fall Herr El behagar dyka upp. Senast jag såg Nalle gick han i väg med någon verktygslåda och påstod att han hissat upp Mårten i masten och skyndsamt behövde gå tillbaka. Antingen fick han väl inte ner honom för nu är det ett par timmar sedan eller så kom de på annat. En annan gång påstod han och maskinchefen ombord på en båt som vi båda jobbade på att de behövde gå iland och leta efter en mycket speciell bult. De hittade varken bult eller knappt vägen hem däremot hittade Herr Dallner en jäkligt ilsken blivande hustru när väl benen bar hemåt. Nu tror jag det blev en dyrköpt läxa och jag inbillar mig för det att det inte händer igen utan det är nog mer sannolikt att Mårten dinglar omkring uppe i luften och Nalle inte får ner honom. Nåt ska man väl ha att göra när inget annat går som tänker sig
Eder utsände på Trinidad.
11 Friday Jan 2019
Posted Uncategorized
inRedan för en dryg månad sedan köpte vi biljetterna hit och hittade skapligt billiga sådana om man bokade dem via Kiwi.com. Jag hade redan då i minnet att Niklas Krantz och många fler haft bekymmer med just Kiwi. Man hamnar inte alltid riktigt dit man tänkt sig och priset kan var högst föränderligt. Vore man ensam så är et tråkigt att hamna på fel sida jordklotet men överlevnadsbart eller få vänta på nytt flyg i tio timmar någonstans, men med två skapligt små barn är det ju alltid enklast att man sätter sig på ett plan på Arlanda och ett antal timmar senare kliver utvilade ut ur det samma.
Dagen innan vi skulle resa iväg kom det ett mail ifrån kiwi att det uppstått problem med vår bokning, vi ombads att genast boka om. Vi fick tre alternativ. Kostnadsfritt kunde vi nu få se Reykjavik, Tulsa och New York och gott om tid skulle vi få också. I ett av alternativen kunde vi få se flygplatsen i Tulsa i 10 timmar innan vi reste vidare och fick vara på JFK i sex andra timmar. Det sista förlaget var att de betalade tillbaka pengarna. Pengar som vi absolut inte hade någon användning av då nya flygbiljetter de närmaste dagarna skulle gå på 50 papp för oss fyra, det är typ mer än hela vår budget för de här månaderna.
-Va fan gör vi?, sa jag lagom hysterisk.
-Ingenting, svarade Kapten-nu-helt-utan-oro.
Han ringde till flygbolaget, Norwegian, de hade inte ändrat på sin klockan 10 avgång just den här dagen, vilket Kiwi påstod. Stämde nu det så hade vi inga bekymmer, stämde det inte så hade vi 20 minuter på oss att komma av och på vårt nästa flyg från London. Vi chansar bestämde sig Nalle för och med de fick det vara avgjort. Problemet var att om vi nu skulle missa avgången från London så var vi helt körda. Kiwi garanti täckte bara om vi gjorde som som vi var tillsagda och det bestämde vi oss för att inte åka. Jag tror magontet aldrig har varit större och jag insåg mycket väl vad konsekvensen skulle bli. Semester i London i tre månader, YIPPIE.
Taxin hämtade oss hos Nalles pappa som numera är city boende och för första gången någonsin var vi vansinnigt mycket i tid, något som jag tror aldrig har hänt tidigare. För att garantera vår plats på planet från England checkade vi in ett bagage, för utan sin ägare låter man nämligen inte ensamma resväskor flyga själva. Denna manöver kostade en dryg tusenlapp, men vi skulle med och då fick det kosta. 7.05 lämnade vi Arlanda och ett par timmar senare stod vi vid gaten till planet mot USA, pilutta er Kiwi, ni ville bara bli av med oss lågpris konsumenter och sälja fullprisbiljetter på vår bekostnad,.
Vi har flugit Norwgian massa gånger förut och har alltid tyckt att det funkat bra, tills nu. Alla var hungriga så vi höll på att dö och jag mindes klart och tydligt en länk som jag skulle fylla i om vi behövde Halal mat, vegetarisk eller Kosher, vi behövde ingetdera, vi behövde mat och helst nu. Matvagnen kom och nej, vi stod inte på listan för matpassagerare, vi stod på listan för dem som inget skulle få. PÅ NIO TIMMAR OCH FÖRTI JÄKLA MiNUTER. Så småningom kom fika vagnen och några mackor, läsk, kaffe, fruktsallader, vin och en öl, var vi ytterligare en tusenlapp fattigare. Inte heller fanns någonstans att ladda telefoner, film gick att se i deras egen app, Vamos, det var ett spanskt flygbolag som flög åt sin uppdragsgivare. Efter första toalettbesöken sa Finemang att hon aldrig mer i hela sitt liv skulle gå på damernas om det skulle se ut på det där viset och framför allt lukta.Stackarna som jobbade ombord hade nog sin sämsta dag i sina karriärer, alla klagade, verkligen alla. De som faktiskt klagade minst var våra små barn. Snabbt insåg de att det bästa de kunde göra var att sova sig igenom eländet och nio timmar senare befann vi oss i Amerika. Att ta sig in i USA är alltid ett administrativt elände men den här gången om man bortser från köerna så gick det i ljusets hastighet. Alla lyckades direkt inchecka och fick sina utskrifter, det brukar alltid vara någon av oss som snällt får ställa sig i krångelkön, men nu hade vi tur. Fyra utskrifter på trötta och hålögda människor kom i utskriftsluckan och sedan köade vi i 40 minuter och fort som ögat var våra pass stämplade och nu springtur mot det lilla bagaget och vidare till Karibien airlain och checka in där. Ny springmarch för att hinna med, jag hade mer eller mindre olovandes smitit ut och rökt, för så är det, hade vi där och då missat planet planet till Trinidad så hade det just då varit värt det, en kvart senare hade det inte varit det, ni vet saker kan ändra sig väldigt fort. Som sista passagerare slängde vi oss på planet mot Port of Spain och genast så är världen en smula vackrare. Kabinpersonal vänliga, ljuvliga och omsorgsfulla. Här bjöds det på mackor och öl och livet återfick sin tjusning. Efter en sista resa i taxi var så åter på plats på varvet. Vi klättrade ombord och barnen återsåg sin prylar som varit saknade i 9 månader. Gurran spelade gitarr och Edith sjöng. Mårten på Soffi som också ligger här hade under dagen hämtat ut våra nycklar och uppe i styrhytten stod en flaska rom en rödvin.
Tidssnurriga somnade vi på småtimmarna, dvs förmiddag i Sverige och vaknade upp till en varm och solig ny dag. En dag där vi upptäckte en trasig relä som alltså har till uppgift att förse båten med ström in. Det såg nästan ut som det var bortskruvat och plastbitar saknades dessutom luktade det bränt. Nu har ju förstås Kapten-som alltid-vet-på-råd uppfunnit strömmen igen. Ja inte den Alessandro Voltas som uppfann som strömmen, vår kapten tog bar dess användning till ny nivå. Med hjälp av olika kablar ihop tejpade med kilometervis med eltejp har han säkerställt mitt morgonkaffe och barnens filmtittande.
Va, tänker ni nu, har ni åkt till andra sidan jordklotet för att barnen ska se på film, ja det har vi. Inte bara, men absolut får de krypa ned i skuggan när det är som varmast. Vi lämnade Sverige i minusgrader och i dag är det 34 grader varmt i solen. Nu har vi som väl är kommit i sjön. Här nere fläktar det lite mot på den grusplan vi har spenderat två dygn på. Straxt före 11 i förmiddags kom de från varvet och lyfte i oss och snällt startade Sparven på första försöket. Vi gick till anvisad plats och här ligger vi tryggt och gott och för första gången på länge gungar det lite under våra fötter. Värmen är vi givetvis inte vana vid ännu, vi svettas floder allesammans och dricker Resorb i massor. På det hela mår vi bra, lilleror är uppäten av myggor, de älskar honom och Edith är trött och varm. Skolarbete för skötas i gryning för så här dags kan ingen ens tänka.
Vi blir kvar här över helgen och hoppas på att knyta loss måndag morgon och då går vi mot Tobago. Det blir tredje gången vi är där, men det är något särskilt med just Tobago, kanske är det det avsaknaden av turister som är så underbart. I övrigt är planerna rätt öppna, nästa hållpunkt är den 22:e februari då Nalles lillebror kommer från NY och hälsar på. Vi hoppas på ytterligare besökare från Sverige och Holland, men Olle vet vi kommer. Därefter fortsätter vi norrut. Runt om oss har vi en jätte båt från Bretagne med en icke seglingsvan familj, det tog dem nästan en timme att komma till kaj. Nästa båt är en 94 årig Britt med en kille ombord som crew, han härstammar från S:t Vincente och har 11 barn utspridda på de karibiska öarna och mellan oss ett elskåp som håller dig rask och rörlig.
Vem sa att segling var tråkigt.
Eder utsände på Trinidad.
08 Tuesday Jan 2019
Posted Uncategorized
in15 Thursday Nov 2018
Posted Uncategorized
inVi lever på hoppet som grodan säger och gnetar ihop alla pengar vi ser för nu börjar tiden gå fort. Det har känts som evigheter sedan vi lämnade båten och värmen borta på Trinidad och länge kändes det som evigheter tills vi skulle resa tillbaka men nu börjar det bli tvärtom, jäklar så fort dagarna går. Å det är väl lustigt; vi sa redan när vi kom hem att vi måste boka tid på ambassaden och ordna visum till USA åt oss, tror ni var har hunnit det eller kanske mer kommit ihåg det? Näe, kanske inte. Det som hette, vi gör det sedan, blev ett; vi gör det till nästa gång.
Ja, ja amerikanskt vatten eller inte, det gör just nu det samma, tillbaka till solen, havet och stränderna kommer vi utan visum och det känns som huvudsaken just nu.
Vi kom hem i mitten på april och jag började jobba dagen efter att vi landade, just det är inget jag direkt rekommenderar. Första arbetspasset på runt 14 timmar var jag helt speedad och hade så mycket energi att jag på inget vis tyckte att det var det minsta jobbigt att komma hem, dag två var annorlunda. Bara det att komma upp på morgonen i någon slags bestämd tid som var mitt i natten enligt min inneboende klocka var en mardröm och dagarna som följde var som i en dimma av att gå runt och känna sig halv packad eller i bästa fall bakfull.
Snart nog var det tack och lov vardag igen och barnen återvände till skola och förskola och jag kanske det skulle ha förändrat dem mer än vad det gjorde men efter en vecka var det som om de aldrig skulle ha satt sin fot på en segelbåt på andra sidan jordklotet. Ett tag bekymrade det mig en del, att avtrycken inte blev större, att båda var som cementerade i sina jag. Nu ganska långt efter tror jag att det de båda visade var bara en oändlig trygghet, både i sig själva och i skolan. Dom var båda fullt kapabla att slinka fram och tillbaka i sina verkligheter och fyra månader borta var bara ett gupp i vägen när de var tillbaka hos sina kompisar och pedagoger. Tryggt och bra, tror jag
Inför den här resan trodde jag kanske att motståndet framför allt från Finemang möjligtvis skulle vara större, jag har upplevt henne som hon är i en period av att vara väldigt tajt med sina kompisar och hemskt fäst i dansen och gympan som hon ägnar fritiden åt, men det verkar inte vara något bekymmer alls. Häromdagen konstaterade hon bara att nu är det snart dags att åka tillbaka till Västindien, inte mer inte mindre än så.
Lillebror han är ännu i en ålder där han är oändligt nöjd med allt så länge vi andra ingår. Ibland hör jag att de pratar om alla grejer de har kvar ombord, saker som jag vet att de gärna hade släpat med hem till Sverige men den packning vi till sist flög hem med tillät inga gitarrer eller rosa mikrofoner på stativ, det räckte så bra så med de 80 USD det kostade i Miami för att få med oss allt vidare hem. Den lycka vi känt fem timmar tidigare på Piarco flygplatsen när vi trots misstanke om övervikt glatt lämnat ifrån oss allt och utan kommentar togs de emot men så småningom mellanlandade vi som sagt i Miami och där hade de tydligen en våg.
Alltså finns det kvar rätt mycket dyrgripar för barnen ombord som väntar på att få bli lekta med och vi andra ser förstås fram emot nya konserter och framträdanden av The Dallner Sibling Show.
Båten bor kvar på land och undan för undan har våra svenska seglingskamrater kommit tillbaka och också hunnit ge sig i väg. En del av dem vi gick över atlanten med för snart ett år sedan är långt ute i Stilla havet, Hafs Orkestern med Niklas Krantz är på Raroria, killarna på Astrid gav bort båten till några på Tahiti, tror jag, och seglar vidare som crew. Ash seglade hem och såldes, Looma ligger på Tobago, Jens Bang är i skrivande stund på väg tillbaka till Cartagena, Colombia, minns ni? Det var honom vi slog med någon båtlängd eller två i Mindelo, kanske du också kommer ihåg det Jens, om du läser det här. Några är tillbaka på Kanarieöarna och gör om det igen, Viking Explorer del 2.
Samtidigt med oss kommer nog Mårten med och när vi är i sjön så är nog hela den svenska kolonin på Trinidad väck. Jag vet inte alls hur de andra har gjort , för min egen del vill jag nog mest bara komma därifrån rätt snabbt. Kanske har jag börjat bli gammal eller för det rätt så rädd om mig. Varje dag kan man läsa om det ökade våldet, den uppgivenhet som finns bland dem som bor där och en ökad organiserad kriminalitet. Det har sin sidor att bo granne med Venezuela. Båda öarna Trinidad and Tobago är transitländer för en herrans massa knark.
Någon sa eller kanske skrev för en tid sedan, att det var märkligt att vissa brottslingar riktar sin verksamhet mot seglare. Vi badar inte direkt i pengar, utan de flesta planerar att vara ute länge och då krävs det att man håller i plånboken. Absolut, jag håller med, men jämfört med de som bor där, jämfört med dem i Roseau, så är vi oerhört rika. Under några dygn bodde vi granne med en familj som sonika flyttat in i en övergiven segelbåt. Mamma, pappa, fem barn. I en liten segelbåt, helt utan vatten eller några som helst bekvämligheter.De stora i familjen simmade i land, de mindre som inte kunde stannade ombord. Då kände jag mig för det rik. Jag kunde välja att nästa morgon dra upp ankaret och gå vidare, jag har val att göra, alternativen de har är nog rätt begränsade.
Nu börjar vi så sakteliga planera för återfärden. Vi skulle behöva flyga ned grejer med DHL, en ny dinge i stället för den lilla poolen vi åkte omkring i. Vi har inte bokat något flyg ännu, billigast verkar vara att flyga Norwegian till NY, och sedan vidare, men någon annan kanske vet bättre. Nalle har fått beviljad ledighet och jag kommer väl och går numera som jag vill, Finemang har jag lite granna skjutit på, ni vet lite såna där obehagliga saker kan gärna få stå och mogna en stund, eller två.
Men snart så, snart kommer vi.
04 Monday Jun 2018
Posted Uncategorized
inRedan nu inser jag att jag inte kommer att kunna fatta mig kort, vilket jag inte heller annars brukar kunna, den här gången blir det nog om möjligt ännu värre.
Jag ska försöka skriva i någon slags hyfsat kronologisk ordning och hålla tråden, svårt efter som tankar, minnen och jag som brukligt spretar åt alla möjliga olika håll.
Redan nu har det blivit som lite overkligt resan vi gjorde, minnen flyter redan ihop, vart vi var, vad som hände och i vilken ordning. Jag sitter i trädgården hemma i Vat korset i Valdemarsvik, ensam med bara hönsen som sällskap och ska försöka sammanfatta de där vintermånaderna när det mesta var så enkelt, så fritt från bekymmer och stress. Men redan, mindre en än en månad senare, börjar det redan bli suddigt. Men nu åker vi tillbaka.
Att köpa sig en båt.
Alla antar jag vet historien om vår gamla S/Y Lady Sparrow, vår båt som brann upp under transportseglingen ned mot Portugal. Båten som vi bott ombord på sedan 2011 och som nu äntligen skulle få kasta sig ut i Atlanten efter år av drömmar och förberedelser. Alla vet hur det slutade. I Holland hände något i landströmskontakten och en kvart senare var hon ett urbränt vrak.
Jag har en ibland ganska obehaglig sida utav okänslighet så när Nalle ringde hem och skrek ut sin sorg, rädsla och förtvivlan sa jag väl i princip till honom att snyta sig och komma hem så köper vi en ny båt. Jag var givetvis oändligt ledsen och förtvivlad. Det mesta av vad vi ägde och hade fanns ombord. Det ekonomiska värdet var för oss, omätbart och det affektiva värdet oersättligt. Däremot var min fasta övertygelse att inget blev bättre eller skulle lösas utav att deppa ihop. Resa skulle vi, riktigt hur visste jag väl inte, men i väg skulle vi.
Dagen efter hittade jag Emma-Laura som hon då hette hos en brittisk mäklare och båten låg i Lagos vilket var utmärkt. Köpa båt hemma var uteslutet då vi behövde vara på Kanarieöarna kring jul.
En del andra mer eller mindre otänkbara båtar passerade men till slut var det hon, en blå stålbåt med ett piano ombord som blev vår.
Allt gick oerhört fort. Försäkringsbolagen, Alandia som hade vår båt försäkrad behandlade allt blixtsnabbt samt var oerhört hjälpsamma med allt vad rörde att köpa ny båt och Länsförsäkringen där allt lösöre var försäkrat hade allt klart inom en månad.
Nalle åkte till Portugal och tittade på henne. Under en dag hann han med att sjösätta henne, köra fram och back medans hon hängde fast i kranen, tittade på alla elektronik, samt provropa upp VTFén i Lagos som påstod att de hörde honom loud and clear. Barnen och jag tittade på henne via facetime och fann henne förtjusande om än lite liten.
Ett dygn senare var han hemma och ytterligare ett par dagar hade vi prutat ned henne till ett acceptabelt pris och var rätt urfattiga men med en mindre båt visade det sig att premien till försäkringsbolaget var hälften och med klok budget skulle vi nog fixa allt i alla fall.
Den 15:e december lämnade vi Sverige och flög ned till Portugal. På kvällen flyttade vi ombord och efter en knapp vecka hade vi bunkrat upp ännu en båt med mat, vatten, vin, verktyg, tusen prylar till och säkert ännu mera mat.
Vi lämnade Lagos och gjorde vi jungfruresa till Kanarieöarna. En orolig resa där jag tror Nalle hade hjärtat i halsgropen hela tiden. Vi kände inte båten, vi fick lära oss under gång och efter en stund lämnade vi den Portugisiska kusten och var lämnade åt vårt eget öde. Allt visade sig fungera utmärkt, men jag tror det dröjde till varvet på Trinidad innan skepparn slappnade av och kunde andas ut. Jag läste någonstans att man ska köpa båt och segla omkring i flera år innan man ger sig iväg. Jag kan tycka att det är lite överdrivet men att köpa båt en lördag och ge sig iväg på onsdagen är inte vettigt heller, men vi ville så gärna komma i tid och hålla vår tidsplan.
Planen höll och tidig juldagsmorgon gick vi in på ankarplats i Las Palmas. Då hade vi provseglat i fem dygn. Båten funkade, utrustningen verkade funka och under resan ned bodde vi in oss.
Det var en oerhörd skillnad att komma ombord på Lill Sparven med all vår packning. På den gamla fanns hur mycket stuvutrymmen som helst. Stora garderober man kunde gå in i, under alla bingar kunde man packa undan prylar, här fanns inte mycket till skrymslen att få undan sina pinaler. Det var en bra övningsresa. En liten glimt av hur det skulle vara att vara på öppet hav i kanske uppåt en tre veckor, ingen av oss visste riktigt hur lång tid det skulle ta, vi kunde bara ägna oss att gissa. Nedresan bjöd på fint väder, delfiner och en övergiven båt. Det var väl ungefär så. Den övergivna båten som hette Sunflower hittade vi på julafton. En liten segelbåt utan flagg och med överlevnadsdräkt och patroner till nödraketer i sittbrunnen. Vi gick upp så nära att vi kunde se in i den och ingen människa fanns ombord. Långt senare fick vi via vår mäklare som skötte båtaffären reda på att båten hade övergivits i dåligt väder och den människa som fanns ombord hade övergivit sitt lilla fartyg och blivit evakuerad av någon större båt. Vi rapporterade fyndet till Portugisisk kustbevakning och sjöräddning med positioner och allt annat som kunde vara av värde. Själva hörde vi aldrig någonting tillbaka, men långt borta i Karibien hörde Penny av sig och berättade att någon läst vår blogg och där hört talas om båten Emma Laura som hittat en båt utanför Portugals kust och ja, det ena gav det andra och på olika omvägar fick för det ägaren reda på vad som hände med hans lilla gula båt. Förhoppningsvis hittar de varandra tillslut då båtar allt som oftast för det hittar någonstans och driver i land.
Att komma fram dit man tänkt sig.
Vi hamnade på ankarplats, ja förutom en natt, i rätt många nätter. Vi tjuvlåg en natt inne vid sjötappen, efter att ha gått in och tankat så ”råkade” vi bli kvar över natten, detta skulle visa sig vara ett oklokt beslut. Morgonen efter vaknade vi av ett bryskt bankande i skrovet och en oerhört myndig hamnkapten sa till oss att omedelbart gå tillbaka till ankarplatsen och invänta eventuell plats inne i hamnen. Varje morgon besökte vi hamnkontoret och då oftast med två vädjande små blonda barn i släptåg som i varierad grad kunde uppföra sig. Samma svar varje dag, – Plats 10. Detta återkom i fem dagar, samtidigt såg vi andra båtar som kommit in efter oss få plats och lämnade ankringen men familjen Långnäsa fick minsann ligga kvar på noughty corner och skämmas över sina tilltag. Dagen innan nyårs afton hade hamnkapten Surmule ledigt och hans något mer charmige och tjänstvillige kollega var i tjänst. Nu fick vi äntligen löfte om att gå in i hamnen dagen efter, han tyckte inte att vi skulle behöva fira nyår där ute. Redan samma dag på eftermiddagen ringde han och sa att vi var välkomna in. Vi tackade, bugade och bockade och slängde oss hals över huvud in i hamnen och blev granne med familjen Af Ekström från Göteborg. Själva hade de checkat ut ur verkligheten och ombord på S/Y Lina hade de nu vinterhamn i Las Palmas. Edith och Gustavs lycka visste knappt några gränser när det helt plötsligt dyker upp två stycken högst lekbara barn i deras egen ålder. Vi hängde en hel del. Både Mi och Nalle fyllde år där nere vilket givetvis måste firas, trettonhelgen och mycket annat roligt. De blev kvar en tid efter att vi lämnade ön. Barnen tyckte att det var oerhört sorgligt att säga hej då till dem, det var nog första gången de själva mötte barn som var som de själva, barn boende på en båt. De här dagarna var första gången vi träffade de andra svenskarna i Viking Explorers. En väldigt opretentiös grupp seglare. Jag tror den från början uppstod som ett alternativ till Arken. De flesta hade övervintrat nere på Kanarieöarna och vi var nog de som sist kom fram. Jag tror ingen riktigt trodde på att vi skulle komma alls, så i det perspektivet är ju sist betydligt bättre än aldrig. Vi hörde av oss till Micke Westin under sensommaren och meddelade att vi gärna anslöt oss till den grupp av ca 15 båtar som mer eller mindre samlat skulle gå över Atlanten i januari 2018. Gruppens syfte var nog dels för själva sällskapet men nog mest som en kunskapsbank. Ett 30-tal människor med varierad erfarenhet, kunskaper, utrustning och med lite olika mål. När vi sedan hörde av oss i oktober och berättade att vi för stunden inte hade någon båt för vår brunnit upp men att vi nog skulle lösa det, var det nog ingen självklarhet att så skulle ske. Men en av de första dagarna i januari träffades vi så för första gången och diskuterade försäkringar. Det var sådant som gjorde gruppen toppen att vara med i. Vi hade alla en massa att tillföra och vi som just skrapat oss upp från botten med hjälp av vårt försäkringsbolag kände att vi nog hade lite att tillföra. Försäkringar är i mångt och mycket en helt obegriplig djungel. Alla olika bolag har helt olika villkor för att försäkra ett och samma objekt och många väljer till sist i alla fall att endast tredjepart försäkra sin båt. Jag tror det är lätt att tänka att man kanske inte har en så särdeles dyr båt och att huvudsaken är att man kan gå skadeslös om man orsaker annans olycka. Förvisso helt rätt, det kan bli förskräckligt dyrt men om man kan få sitt försäkringsbolag att ens gå med på att ta sig an dig så överväg i alla fall om det inte är värt att betala för den. Skillnaden mellan att ha en båt och att förlora den är stor, jag lovar. Vi såg även till att själva vara skapligt försäkrade, det är dyrt men hade någonting hänt oss hade det kunnat kosta herrans massa mer, så väl investerade pengar. För er som gör sådana här resor, glöm inte att kolla upp vad som gäller om ni har med crew. Även gastar kan skada sig och de är väl skepparens ansvar om det skulle visa sig att de är oförsäkrade.
Vi träffade på en katamaran med gäster från Schweiz där en i besättningen ramlade och bröt benet. Han flög från Union Island till S:t Vincent för röntgen, gipsades och flögs hem till Luzern och den planerade 10 dagars trippen förkortades till ynka tre dagar, saker händer glöm inte det.
Kanarieöarna var roligt, skönt och nödvändigt. All bunker inför atlanten gjordes där, allt Nalle ville ha och behövde inhandlades på de flesta av de hundratals kines affärerna. En kines affär är en företrädesvis ganska liten butik som innehas av en rad olika familjemedlemmar som säljer allt och då menar jag allt utom möjligtvis levande djur. Dom har elektriska saker som kablar, kontakter, säkringar och sockerbitar. Tyger, paljetter och sytråd. Barnkläder, leksaker och nudlar. Skor, badväskor och maskeradkostymer. Så endast med det undantag att ni söker levande höns eller getter finns det inte så stor vits med att söka sig till de stora varuhusen. Därtill är det för oss svenskar rätt billigt. Vi besökte även de stora, IKEA måste väl nästan ses som ett måste. Dom har förövrigt en rätt hygglig mat affär, dyrare än hemma men är man sugen på nyponsoppa och lingonsylt så är man. Båten vi just hade köpt var ju i princip kliniskt ren på allt när vi kom ombord. Inga verktyg egentligen ingenting fanns kvar när vi kom, jo förutom fem kryddburkar med torkade örter som de lämnat. Alltså var inköpslistan lång. Nalle var inte bara irriterad över att allt som fanns ombord var utburet sedan han var nere och tittade på henne, dels skulle det kosta en massa pengar att handla in ett nytt förråd med verktyg och inventarier, men det var nog inte det värsta. Det värsta var alla affärer han skulle behöva gå i och då är nog IKEA det värsta. Det är som om det knottrar sig på hela kroppen på honom och han vill fly innan han ens kommit in där. Väl inne är han så otrevlig mot alla andra kunder som förstår vitsen med att driva omkring hos Kamprad en hel dag. Han kan liksom inte alls se vad glädjen kan vara i att provsitta olika soffor, titta på utställningskök, klämma på kuddar och avsluta med att gå ut därifrån med att ha köpt 50 värmeljus. Näe, det ska vara så effektivt som det bara går. Man går in och fångar en vagn, beger sig omedelbart till det man ska ha, utan att passera något annat, vidare till kassan och strax efter är det över. I Faro var han på skapligt humör och lyckades uppföra sig i säkert ett par timmar när vi efter en iskall första natt ombord sovit under jackor och koftor i brist på täcken och kuddar. Det som behövdes inhandlades och mot detta lovade jag att snällt följa med honom till typ Jula som låg bredvid. Jo om han nu tycker att IKEA är en mardröm, så är det inget emot hur jag hade det de två timmar jag befann mig bland skruvar, mejslar, kompressorer och va fasen vi nu gick och tittade på. Säkert i tjugo minuter velades det hit och dit angående en skruvdragare eller vad det var. Ett föremål utan sladd som kanske gör hål eller skruvar i saker, vet inte säkert, men det låg i en liten resväska som var svart och gul, det kommer jag ihåg. Tydligen finns det rätt många snarlika sådana eftersom vi var tvungna att stå där i en evighet och dividera om vilken som var bäst. Det är väl för guds skull bara att ta en, på det hela taget såg de lika dana ut. Jag tror han tänker ungefär lika dant när jag timmarna innan valde mellan olika påslakan. Den dagen inköptes även 4 idiot tjocka täcken samt två element, bra att ha när man seglar till Karibien tänker säkert ni. Japp, säger jag. Portugal bjöd på 25 grader på dagarna men tyvärr bara klena 4 på nätterna. Elementen kom aldrig fram efter Portugal och täckena stuvades undan i mitten av Atlanten och där ligger de ännu. Så småningom blev kyla vårt minsta bekymmer.
7:e januari var det meningen att vi skulle komma i väg och kvällen innan ösregnade det. Vinden vrålade i riggen och jag hade inte den minsta lust att ge mig vidare mot Kap Verde som var nästa stop.
Vi var inte de enda som inte kom i väg på rätt dag, en del hade jobb kvar att göra på sina båtar, andra väntade på crew och själva var vi väl bara lite fega och försiktiga.
Måndag gick vi ut och bunkrade och vid 15 vinkade vi adjö till Svante på Black Pearl, mannen som gav Gustav ett lys svärd, dock med trasigt lyse men ännu i denna stund hemma i Sverige, en av Lillebrors dyrgripar bland leksaker.
Vi gick längs kusten ned och såg solen gå ned över Kanarieöarna för sista gången, vid 20-tiden på kvällen slutade telefonerna fungera och nu lämnade för sista gången Europa och för första gången var vi laglig mening ordentligt utklarerade någonstans ifrån. Kursen var raka vägen till Mindelo och planen var att hålla den så också, vi gissade på en knapp vecka, en gissning som skulle visa sig lite i överkant, men bara marginellt för sex dygn senare en tidig söndagsmorgon rundade vi udden med Yin&Yang bakom oss och Jens Bang på Sussi strax framför då hände något oerhört märkligt.
När jag fick horn.
Vi såg att Yin&Yang revade och gick ut närmare grannön bakom oss vilket skapade ett angenämt avstånd framför. Jens ropade upp oss på radion och kollade att vi var de han trodde vilket vi ju förstås var. Nalle var uppfylld av tävlingslust, upp med mer segel och gå in hårdare. Mellan bergsväggarna på dessa vulkanöar vräkte sjön åt alla håll och kanter och både Sparven och Sussi for omkring som två tvålkoppar. Jens slog och strax efter revade han och saktade ned. Vi ropade upp hamnen och bad att få fortsätta in till kaj och strax efter var vi fast förtöjda i Mindelo som den första av Viking båtarna. Det var då jag genomgick min förvandling. Efter att i två timmar ha berättat för Nalle hur barnslig han var, det var ju verkligen ingen kappsegling vi var ute på. Ingen tävlan, bara ett skönt gäng som var ute på en segelutflykt. Men då, när jag väl kom i land och förstod att vi med vår knubbiga lilla tunga båt faktiskt kommit först då utbröt jag i en segerns dans och kände mig som en oerhört stolt och överlägsen vinnare.
Nu var inte vinsten så storslagen för bara inom den närmaste timmen kom det säkert in fem båtar och ett dygn senare hade alla kommit fram. Men vi kom först, först av alla. Detta blev sedan omdiskuterat , Jens höll nog aldrig riktigt med, han tyckte att de var först, vilket måste vara helt fel. Det bör ju rimligen vara den som knutit fast först. Ett varmt och kärleksfullt gnabb pågick under en hel vecka som vi bodde grannar i marinan.
Kanske aldrig mer Kap Verde.
Jag hade innan resan sett fram mot att få komma till Kap Verde, bara namnet tycker jag är oerhört vackert men jag tror det stannar där. Ett vackert namn och ingenting annat. Öarna består av vulkaner och ön som Mindelo ligger på är säkert den med minst turister. Det är som det är. Inte det minsta uppstädat och tillrättalagt för att motsvara turisters önskemål om kritvita stränder, service och underhållning. Kap Verde består av fler öar och det finns fler som besöks av charterbolagen , Sao Vicente tillhör inte dem. Jag ska inte grotta ned mig i hur makalöst tråkigt jag tyckte det var men utan detaljer var det mest bara skit trist. Hamnen är jätte fin, duschar, fritt vatten och en liten bar, Flooting Bar som blev allas gemensamma vardagsrum. Maten var väl inget att skriva hem om men fritt WIFI och skapligt vin är rätt uppmuntrande när man mest driver omkring och börjar känna sig rastlös och vill komma vidare.
Vi hade mer eller mindre större skavanker på våra båtar som fyllde våra dagar med jobb. Själva knackades vi rost och målade. Stålbåtens förbannelse.
Första dagen i detta land, som ligger som en drös med småöar utanför väst Afrikas kust, blev vi för första gången varse om att vi inte var hemma, eller inte ens i närheten av hemma. Vi spenderade dagen med att fotvandra runt i ett tämligen ödsligt Mindelo. Det var söndag och precis som i Frankrike och Portugal var i princip allting stängt. Inga barer, inga affärer och ingen kommers på grönsaksmarknaden. Bara de ensamma, tysta med de tomma ögonen syntes ute i ljuset. Annars var det rätt så öde. Nalle och Peter gick en bit framför oss och barnen och jag släntrade på efterkälken, Gustav allt längre efter oss. Plötsligt kommer en gammal man fram till mig och lägger sin hand på min axel och säger något på portugisiska som jag inte förstod ett smack av. På dålig engelska förklarade gubben för mig att jag inte kunde ha mina barn lösa. Det här är ett land som inte är säkert för små blonda änglar från norden. Med handen visade han mig att jag var tvungen att hålla i Edith och Gustav hela tiden. En ny erfarenhet för oss alla och Gustav var inte det minsta intresserad av att gå med mig och kunde då rakt inte begripa vad någon annan än jag skulle ha honom till och inte kunde jag ge en vettig förklaring heller. Edith frågade i flera månader efter om detta var länder där de stal barn i eller om hon gjorde bäst i att fånga in sin vilde lillebror och hålla fast sig i mig.
Det var en kunskap vi blev rikare, en ganska obehaglig, men så är det när man reser. Man måste komma ihåg att man inte är hemma och inte heller kan förvänta sig att det ska vara som hemma heller.
Fattigdomen var påtaglig hela tiden, tiggarna oräkneliga eller alla de som ville sälja saker som man nog inte ens riktigt kunde se vad det skulle föreställa. Barn och ungdomar kröp ihop för att se hälften så stora ut, kupade sina händer och gjorde sig hjälplösa. Ganska snart upptäckte jag hur hjärtlös jag faktiskt kunde vara. Hemma tror jag ibland att jag själv försörjer alla tiggare utanför affärerna men nu kunde jag stålsätta mig och bara promenera vidare. Kanske för att det retade mig så jag kunde dö att de liksom klängde fast på oss, omringade barnen och inte alls var helt obehagliga. Mindelo är nog bland de enda platser jag har varit på där jag aldrig skulle gå ut ensam efter det blivit mörkt, aldrig! Knappast inte ens med sällskap heller. En av de sista kvällarna var Nalle och jag iland och skulle handla det sista inför Atlanten. Det fanns en mindre och en större mataffär i närheten av hamnen och vi riktade in oss på den större som ligger på samma gata som hamnen ett par hundra meter ner. Dagtid tänkte man sällan på de stora klungorna av rätt så osyselsatta unga män som likt moln bara svepte omkring på gatorna. Men där i mörkret när vi hade cirka hundra meter kvar kändes de inte längre som ett moln, mer som en betongvägg av äldre tonårskillar varvid Dallner&Dallner gjorde en 180 grader och vandra helt om. I den lilla dyra affären köpte vi de sista vinflaskorna, ett burk extra kaffe som döptes för sitt pris skull till ” Söndagskaffet” och gick raka vägen hem via den bevakade gaten, barriären mellan oss och dom.
lördag var det tänkt att gå, den dagen gick åt annat och bara tre av viking båtarna kom i väg, Ash, Astrid och lilla Soffi, vi andra blev kvar till söndag. Sent på eftermiddagen släppte vi förtöjningarna och därmed lämnade vi Afrika. Vi var utklarerade och hade angivit Barbados som nästa hamn, det är till att sticka ut hakan tänkte jag, men vad fanns att välja på? Mellan Kap Verde och Barbados finns inget val, nu var det bara att ta ett djupt andetag, säga hej då till de andra och vänta på att se land igen, om si så där tre veckor.
Hav, Hav, Hav och lite mer Hav.
Atlanten tog ungefär 16 dygn att komma över. Det var rätt mycket en walk in the park. Inget alvarligt skedde, alla var friska och mådde bra. Visst händer det grejer det gör det väl jämt men inget som var värre än att det gick att ordna. Redan första kvällen slet Nalle sönder svirveln till genuan och efter att ha fått upp eländet ur havet lades det i bojor på däck. Där blev det nog kvar en dryg vecka innan Nalle hade klurat ut hur hans skulle laga det men efter att väl satt i gång och borrat tunna små hål uppe i hornet och gjort nya förstärkningar så var det som nytt. Arbeten sköttes förmiddagstid och det som inte var avslutat innan maten blev liggandes tills morgondagen. Snart nog var det väl värmen som gjorde oss morgonflitiga annars så var det nog mest lathet. Vi har verkligen ingenting annat gjort de senaste åren än att jobba för att kunna genomföra det här. Varenda krona har slurpat ner i den oändliga segelportmonän så jag tror vi var ganska slut båda två och den lilla dippen vi råkade ut för under hösten när vår stora båt brann upp tog oss nog egentligen hårdare än vad vi riktigt hade erkänt, varken för oss själva eller inför varandra. Vi bar det nog som olika bördor. Jag höll ihop för att jag visste att Nalle var så bottenlöst ledsen, jag inventerade, jagade kvitton och bilder så försäkringsbolag kunde börja jobba och Nalle tog som vanligt hand om allt praktiskt, dvs i detta fall att köpa en ny vettig båt. Sedan gick ju allt som bekant oerhört fort och jag tror inte att det var förrän ute på Atlanten, när alla andra sov som vi började att på riktigt prata om det som hänt och allt annat med. De sista två åren hade Nalle sovit hemma med oss 12 nätter och jag vet att jag innan funderade på hur det skulle bli. Att ha varit ensam med barnen nästan jämt och plötsligt vara tillsammans dygnet runt och aldrig få vara själv. Men det gick bra, väldigt bra. Det är klart att vi väl trätte om ditten och datten och alla som var i närheten av Fort de France på Martinique vet hur det låter när jag är arg oavbrutet i fyra timmar, så näe ingen ska tror att bara för att man är i Västindien förvandlas allt till en skir rosa tillvaro. Men den gången, då när jag var ursinnig en halv dag, vill jag bara understryka att det faktiskt inte var Nalles fel, han till och med kom ned ibland och försökte krama mig vilket i sig är helt idiotiskt med någon som är så förbannad att man skulle kunna gå på havet för att komma bort där ifrån.
I övrigt så var Atlanten en stilla resa på drygt två veckor. Jag vet inte hur det var för andra men för mig var det oerhört spännande och nyttigt att vara utan intryck så lång tid. Ganska snart slutade det upp att låta inuti huvudet, det var som om tankarna gick långsammare och det blev lite vila. Jag drömde massor, låg i någon slags ganska ytlig sömn och drömmarna var nog egentligen en massa tankar och minnen som flyta helt fritt. Jag gjorde upp mycket med mig själv under den där tiden. Var tillbaka och rotade i gammal barndom, i gamla relationer och funderade på varför jag hade gjort som jag gjorde. Jag rekommenderar alla att göra någon form av Atlant, att vara med sig själv som sitt största sällskap är en upplevelse. Barnen chillade mest omkring, precis som vi. Efter ett par dagar såg vi inte längre några delfiner, fåglar eller andra båtar och tillvaron skulle ju möjligen kunna betraktas som en smula ena handa, men det var det inte. Inte förrän sista dygnen började vi alla känna att det skulle bli rätt gott att komma fram. Men medans det pågick pulade alla med sitt och dagar kom och gick utan att man märkte så mycket av det. Edith hade sitt skolarbete att sköta så där gick ett par timmar varje dag, Gustav uppfann nya lekar och när han hade riktigt tråkigt så fanns det ju möjlighet att gå ner och se på film ett tag. I julklapp hade vår vän Lina skickat med en ny Paw Patrol film, ett välkommet avbräck i allt friluftsliv.
Jag kommer att minnas Atlanten med ljuv värme, kanske konstruerad i efterhand, kanske tyckte jag att det var längre medans det pågick, det är lätt att bara komma ihåg det roliga, men jag vill nog ändå minnas tiden som rätt underbar. Alla stjärnklara nätter med månljuset, när Nalle tålmodigt förklara vinklarna på himmelsvalvet för mig och Edith, nätter när alla sov och jag smög upp med vin och choklad, morgonen när ingen vaknat och himmelen öppnade sig i ett 15 minuter långt skyfall och vi duschade och tvättade håret på däck under regndropparna.
Alla sov ju givetvis någon gång men eftersom segling pågår dygnets alla timmar så lever ju alla i 24 timmars cykler. Någon sover, någon äter mat mitt i natten, någon jobbar och några dräller mest omkring, för barnen blev det här toppen. Det spelade liksom inte så stor roll vad klockan var. Var de hungriga så åt de, var de trötta så sov dom. Nalle var i börjar orolig och försökte brassa klockor så vi skulle närma oss de 5/6 timmar som är tidsskillnaden mot Sverige jag log moderligt och tänkte, – lycka till, det där ger sig först när man har någon real tid att förhålla sig till, när klockan och tiden får ett värde till dess kan du skruva runt på klockan som du vill, det spelar ingen roll. Så småningom lyckades de precis som jag trodde anpassa sig till både klockan där och klockan hemma, vilket nog var det tuffaste, att bli väckt 01.00 för att det är dags att hoppa upp och gå till skolan, den måndags morgonen tittade Edith oerhört oförstående på mig.
Innan Atlanten, när jag ännu inte visste hur det skulle vara eller vad jag kunde förvänta mig, fasade jag för att aldrig få vara själv. Väder och vindar oroar mig inte något nämnvärt men skräcken över att vara helt ockuperad av andra människor skrämde mig lite. Det är en chansning att låsa in tre vuxna människor och två barn på väldigt liten yta, men alla kom ju fram och ingen blev kvar ute på havet så då gick det ju för det vägen.
Tiden med barnen är nog det klokaste vi har gjort, att bara få vara tillsammans, sedan ska jag i ärlighetens namn medge att jag då och då körde in näsan i mina böcker för att mentalt få vara ensam en stund, båten är inte super stor, alla ytor utom vår hytt och toalett är gemensamma och eftersom Peter inte ville sova i sin hytt under gång utan sov i sittbrunnen fanns det liksom ingenstans där man verkligen kunde vara ensam, men på något vis lärde jag mig att fälla in öronen och vara själv liksom inuti mig.
Innan resan läste jag en massa olika bloggar, en del handlade om väder och vindar andra beskrev mer en resa, alla med olika grunder. Efter att ha läst hundra slutade jag, jag tänkte att min resa kommer inte bli som deras i alla fall. Vi, de 17 båtarna som gick över ungefär samtidigt hade helt olika känslor och erfarenheter när vi återsågs på Barbados. De flesta hade haft en maklig tur över med passadvinden som puttat dem framåt. Några hade träffat på mer eller mindre stora squalls, ett plötsligt byte av väder. På radarn kan man se dem komma som en raket mot än och helt plötsligt byter vinden riktning och hastighet och regnet forsar ned. Vi stötte på två, tre stycken och ingenting var egentligen så farligt. En natt vaknade jag av ett jäkla oväsen på däck, det brakade till ordentligt. När jag kom upp var alla vakna och vi hade högst ofrivilligt gippat och preventen höll inte och ett winchhandtag hade tagit hela smällen och såg nu ut som en ledsen tulpan, det är krafter både i väder och i segel som man inte riktigt kan förstå förrän man upplever det. En annan natt kom ytterligare ett och efter hade vi en del diskussioner om hur man bäst skulle göra, Peter beslöt att byta kurs för att komma undan det, Nalle ville ha blivit väckt för att för det få ta beslutet om hur man borde ha gjort. De är luriga de där vädren, de kommer fort och går över lika fort och det är klart, byta kurs som man sedan ska byta tillbaka en stund senare får andra konsekvenser. Ibland tänkte jag att det var synd att han inte höll sig vaken dygnet runt, det hade känts bäst för mig. Han och jag själva kunde fördriva timmar med att prata om vad vi gör om något händer, jag fick genomgångar på nätterna om vart allt satt i maskin, vad jag skulle tänka på i olika scenarier och hur jag skulle ta över allt ansvar om han inte skulle finnas kvar. Att segla är inte ofarligt. Att jobba på däck på nätterna i grov sjö är inte heller helt utan risker och man ska vara medveten om att ramlar man över bord i tre fyra meter höga vågor så har man inte så många minuter på sig att bli hittad och inte mycket hjälp finns att få.
Nalle sa ofta, – jag är inte rädd för att dö Jonna, du klarar det här själv, jag är bara rädd för att det ska göra ont fram till dess. Jag var inte rädd, jag kunde känna ett visst obehag när han kröp omkring ute på näsan i mörkret, men inte rädd, mer en rejäl skärpning av alla sinnen, att vara maximalt observant.
Därtill ville jag verkligen, verkligen inte hamna ensam mitt ute på Atlanten, ensam med två barn. Verkligen inte. Nu blev det ju aldrig så, i stället flöt vi fram, sov, läste, bakade varje dag, åt gott och när de andra sov middag och sittbrunnen blev tom, drack vi bubblor, åt kakor och såg till att alla spår noggrant sopats bort innan barn och crew dök upp igen.
Slut på Atlanten och framme på Barbados, 2013 nm senare.
-Port S.t Charles, Port S:t Charles, this is Lady Sparrow on channel 77.
Vi ropade så upp den första hamn i Västindien, hissade gul och Barbados flagga, Atlanten var slut och vi hade kommit fram. I Port S:t Charles klarerade vi för första gången in och det var där de upptäckte att mitt pass var gammalt. Vi hade gjort det, vi hade korsat Atlanten. Jag trodde jag skulle vara gladare än vad jag var men det säger väl bara mest att jag inte tyckte att det var så gräsligt att vara ute på det stora blå. Gladast var jag nog egentligen för att bli av med alla sopor ombord. I hamnen stod ett par rejäla soptunnor som vi snabbt fyllde upp och vips var utemiljön helt annorlunda. Barnen var glada även att regnet vräkte ned och Gustav ropade – Hello!!! till alla båtar han såg. Edith hade gjort ett eget pass till sin Nalle som de var snälla att stämpla också och eftersom mitt hann stämplas innan katastrofen var ett faktum så fick jag ju för det stanna i landet, inte resa därifrån och inte klarera ut från någon annan hamn, men jag var lagligt inklarerad i alla fall. Samma dag puttrade vi vidare ned till Bridgetown, la oss i ankarviken utanför och firade återseende och framgångar med de andra Vikingarna. Den här gången kom vi verkligen inte först, utan snarare tvärtom, men vi kom i alla fall fram. Det blev många sköna dagar på Barbados, det tog en dryg vecka innan mitt pass behaga komma fram. Tre dagar gick vi in och la oss i hamnen för att slippa gunget ute på ankringen. Om det var värt pengarna vet jag inte, men visst var det ljuvligt med obegränsat med färskvatten, landström och frågar man barnen var nog Burger King på andra sidan gatan det bästa av allt. Att åka buss var annars den stora behållningen. Tänk en folkabuss, utan hållplatser och tidtabeller som plockar upp dig vart du än är och ser till att du på, ibland lite olika sätt, kommer dit du vill och detta för 2 dollar. Bussen är snart nog proppfull, med skolbarn i uniformer, ungdomar, gamla tanter och farbröder och på detta musiken. Musiken är så hög att man inte hör vad man tänker, vägarna är dåliga och gropiga så man gungar, kränger och far både i otakt och takt till Bob Marley, ja, det är så underbart, så roligt och så inte Sverige. Det tog Edith och Gustav en kvart att gilla läget. När någon innanför behövde komma av bussen lyftes de helt enkelt ut av han som skötte biljettförsäljningen. Hemma hade Edith blivit helt förskräckt för att inte tala om hennes mammagris till lillebror, men här var det som det var och ingen tyckte ens att det var det minsta konstigt.
Vi gjorde en del utflykter under vår passväntan varav ett till nationalmuseum i Bridgetown. En sorglig och fasanfull resa i slavhandelns historia. En del påverkades mer andra mindre, Edith och jag var helt tysta den eftermiddagen när vi kom ut därifrån. Gustav var mest arg för att de apor som det varnades för inte var där. Visst har jag både läst och sett på TV om slaveriet men inte förrän jag såg lastplaneringen från ett av de fartyg som fraktade slavar förstod jag nog riktigt hur jävligt det var, hur man så kunde avpersonifiera en grupp människor. Helt bortse från att de var människor precis som jag och alla andra, att bli betraktade som djur eller kanske inte ens som det. Besöket började med en separatutställning för barn. Man visade leksaker och miljöer som de vita brittiska barnen lekte i och andra som de svarta barnen fick vara i, ja de som sprang lösa. Det fanns barn som kedjades fast vid sina mammor ute på fälten. Det var mycket att prata med Edith om och mycket som jag egentligen hoppas att hon aldrig ska behöva förstå. Jag hoppas hon växer upp till en klok människa där vårt lika värde är lika självklart som vår själva existens. Jag funderade mycket när jag kom hem den kvällen vad det är jag nästan skäms över, som om jag är med och bär någon slags kollektiv vit skuld för allt helvete vi ställt till med. Jag tillhör ju den lyckosamma gruppen som föddes uppe i norden, vit, inte judisk, inte armenisk och ej heller någon annan folk grupp som fångats av någon diktator, religiös fanatiker eller annan galenskaps intresse. Jag hade sådan jäkla tur som föddes på Järnvägsgatan 4b, så långt bort från allt elände det går att komma. Vilket jäkla tur jag hade.
Men samtidigt är det alltid något stygn av skuld jag alltid känner när jag befinner mig i andras mänskliga ruiner. Jag vet ju med att jag varken var född när Hitler utrotade judar, eller när slavar var hårdvaluta, eller när armenierna slaktades av den turkiska osmanska regimen. Jag var inte där, mina föräldrar var inte där, ingen jag känner deltog, ändå känner jag mig så himla VIT, duktig och skyldig. Jag funderar på varför. Jag har försökt uppfostra mina barn till kloka människor, försökt att lära dem hur man ser igenom sanningar vi matas med, hur det är total noll tolerans mot rasism och diskriminering, mer kan jag nog inte göra, ändå gick jag ut från museet med en klump i magen, en stor hård grej som bestod av den fullkomliga ondska som andra utsatts för och på olika sätt än i dag görs, jag mindes så väl mannen i Mindelo.
Här kan du inte ha dina barn lösa, här försvinner barn.
S:t Lucia och för första gången riktigt dåligt väder.
Vi klarerade ut från Port S:t Charles, dels för att det låg på vägen och dels för att jag var tvungen. Efter att passet tillslut kom var jag äntligen fri att lämna landet men där emot tvungen att göra det via den hamn jag kommit i, alltså var ett återbesök obligatoriskt. Samma trevliga kvinna jobbade denna gång med och fick historien om det bortglömda passet i Stockholm. Hon skrattade gott och lovade Nalle att mer skäll då inte alls var nödvändigt, det var ju han som glömt det, inte jag. Hon utgick från att jag hade skött utskällningarna så bra på egen hand att hon var helt överflödig, vilket stämde oerhört väl. Vi och givetvis Ediths skitiga och trasiga Nalle stämplades ut och nästa land skulle bli S:t Lucia, ett stenkast om man jämför med Atlanten, en stilla nattutflykt tänkte vi. Jo, pyttsan, ni. Det gungade redan rätt mycket redan innan vi lämnade S:t Charles så låg kvar och åt mat och nybakade bullar innan vi lämnade Barbados och tur var väl det. En timme senare rullade båten omkring och levde apa och det skulle hon hålla på med de närmaste tio timmarna. Tyvärr hade vi stuvat dåligt och när första riktiga sjön kom satt jag uppe i sittbrunn och kunde bara konstatera att jaha, så var det att segla ja! Vi gungade runt i ösregnet tills morgontimmarna när vi började se den sydliga spetsen av S:t Lucia, vår andra Karibiska ö. När solen började stiga smög vi upp längs kusten, vinden avtog och vågorna dog ut.
Efter en natt med dålig med sömn för alla stora kom det upp utvilade och pigga små barn som sovit som stenar.
-Ja, ropade Edith, nu är vi på Sankta Lucia, Gustav. Det var här dom stack ut ögonen på hon i lucia sången och eldade upp henne!
Gustav såg med fasa längs klippkanterna vi passerade och spanade efter de galningar som måtte bo där vars ondska troligtvis var obeskrivbar.
Vi hade en snabb historielektion och tittade på jordgloben som Lina Nilsson på mitt jobb skickat med för att jag skulle hitta hem. Där kunde vi se den klart märkbara skillnaden rent geografiskt mellan Sicilien och S:t Lucia, samt ett samtal om hur länge sedan det var som Lucia råkade jäkligt illa ut.
Fem timmar senare låg Gustav i poolen inne Rodney Bay Marina och historien om Lucia och hennes ögon hade passerat honom som om han aldrig hade hört den. Man minns vad man vill.
Jag avslutar tillfälligt här och skriver färdigt en annan dag. Vardagen och verkligheten tog mer tid än vad jag trodde. Visst var det skönt att komma hem. Träffa mamma och de stora barnen, men det var också betydligt jobbigare än vad jag trodde. Jag antar att vartefter tiden går så blir resan allt mer overklig och att det blir den här verkligheten som blir den riktiga. Tack och lov åker vi i vinter igen och fram till dess så får jag väl vältra mig i minnen.
08 Sunday Apr 2018
Posted Uncategorized
inJag har vid fyra tillfällen under denna tid befunnit mig på utsidan av lagens rå märken.
Den första som illegal, passlös turist på Barbados. Detta var dock inte mitt eget fel utan jag själv skyller allt på den man som la mitt pass i sin faders kopierings maskin, scannade och åkte till Portugal endast med mitt gamla pass i vår packning.
Om detta finns att läsa i en äldre blogg och Nalle har fått skäll så det räcker och saken får betraktas som förlåten.
För så småningom efter en egen jorden runt resa återfick mitt pass sin längtan till mig och landade som planerat på svenska konsulatet på Barbados.
Kriminalitet nummer två var vid ett tillfälle då talesättet, – tillfället gör tjuven, bevisades.
Maken och jag befann oss på tu man hand en afton i S:t Pierre och följde stranden söderut. I slutet av stranden hittade vi en liten restaurang med en ung man som det skulle visa sig var både krögare, servitör och kock.
Man ska nog vara glad för att man i det närmaste befinner sig som enda gäster i denna underbemanning.
Han välkomnade oss stort och utan att vi egentligen bestämt oss hade vi satts ned vid ett bord.
Han beklagade bristen på lobster men hade en rad andra delikatesser. Fågel, fisk eller mitt emellan? Han kunde ordna allt.
Det fanns ett annat sällskap i lokalen som tack och lov talade lite engelska och googlade fram en bild på det vi erbjöds. När han först försökte förklara vad det var lät det som fiskbullar och det äter jag inte ens hemma, men när vi nu såg bilderna så såg det ut som några slags friterade fisk knyten.
Nalle fick en öl och i brist på rödvin fick jag rosé som för det var drickbart.
Bullarna var verkligen super goda och väldigt välkryddade och vi sa väl att vi skulle äta upp och dra vidare. Men när han dukat ut så kom genast varmrätten in.
Stekt NÄBBGÄDDA!!!!!! Som oerhört torr strömming. Jag försökte äta med kniv och gaffel till skillnad från Nalle som omedelbart gav upp och åt med fingrarna. Krögarn sa till slut åt mig att sluta fåna mig och äta som min man. Det hela slutade med att jag åt upp alla mina sides som var oerhört varierande även att de kanske inte direkt hade något med varandra att göra och att Nalle åt upp samtliga förbannade gäddor i ren snålhet. I halvtid kom den glade kyparen ut med en skitig plastdunk på 25 liter. Ur den bjöds vi alla på rumpunch och stämningen var god och glad. Men, det finns alltid en orm i alla paradis. Ut mot lobbyn kunde vi helt plötsligt se tre poliser samt tre vansinniga kvinnor som i furisk ilska skrek ut sina synpunkter på vår krögare samt att vår nye vän nu var barbröstad då de arga damerna slitit kläderna av honom.
Damerna vrålade i mun på varandra, krögarn försökte freda sig och polisen gjorde sitt bästa för att uppräthålla någon form av ordning eller för den delen se till att de inte klöste ögonen ur honom. Jag fick uppfattningen om att det i ungefär lika delar handlade om brustna hjärtan och pengar. En inte helt unik kombination. Mitt i tumulten var det dags för oss att gå och med denna galna massa av mänskliga ilskna atomer stod vi och hemskt gärna ville betala.
Det fick bli ett tillfälligt eld upphör då man faktiskt också behöver sköta sina affärer. Polisen stod i allvarligt samtal med de mycket upprörda damerna som fullkomligt spottade ur sig anklagelser och var så där arga som jag faktiskt bara tror att förrådda franska damer kan vara. Det var då tillfället uppstod.
På en bänk just bakom polisen stod två Hacke Hackspett med en hängmatta mellan sig, kanske 50-tal, möjligtvis 60. De vill jag ha tänkte jag. Kanske var det rumpunchen eller den allmänna galenskapen som gav mig modet eller bristen på omdöme, trots allt stod polisen 70 cm ifrån mig. Tyvärr eller kanske som väl var satt dyrgriparna fastmonterade i träskivan på bänken och jag kunde inte få loss dem, då fick jag syn på hästen! Å inte för att jag på något vis behövde en svanslös plasthäst så var det som om min hand levde sitt eget liv och den fula hästen var snart i min BH.
Vad jag skulle ha den till vet jag fortfarande inte och strax var notan betalad och den genomsvettige ägaren ursäktade sig tusen gånger kysste oss på kinderna och i nästa ögonblick var slagsmålet i full gång igen.
Detta var den kriminella handlingen nummer två.
Vi kom till Union Island, ankrade och undersökte läget för bunker både av vatten samt diesel vilket visade sig var hutlöst dyrt. Läget började bli aningen desperat ty fartyget innehöll snart vare sig det ena eller andra. Watermakern är ett stängt kapitel ombord, vi pratar inte ens om eländet längre för det blir så dålig stämning ombord då och diesel har vi ännu inte lyckats uppfinna någon mojäng som gör. Men att efter att ha stått på bryggan vid vad vi kunde se den enda plats som sålde och ingen vare sig ser åt oss än mindre svarar på tilltal gav vi upp. Längre ned stod en sur gubbe som angav ett gallon pris och efter lite räknade kom vi fram till knappt 20 kronor litern. Vi bad vår herre om goda vindar och tänkte att det kanske går att driva ned till Carriacou på luft och kärlek. Union hade kanske varit roligt om man engagerat sig mer. Det ligger en liten bar ute på revet och på en annan gigantisk hög med stora snäckor sägs någon bo. De där jättesnäckorna som ibland pryder svenska trädgårdsgångar tas upp här ur havet, man tar ut innanmätet och äter upp det. När Nalle beställde det beskrevs det ungefär som musslor och det älskar vi ju. Hur detta smakade talar vi inte heller om för Nalle får något så plågat och ljusgrönt över ansiktet och det kan jag lova, han är inte kräsen. Överallt i hamnen ligger det berg och drivor med dessa snäckor och utanför finns det som sagt var en hel ö byggt av dem. Ankringen är enligt min mening inte särskilt rolig, man ligger som utmed en stor väg. På landsidan löper den jäms med den lilla flygplatsen.
Det var för övrigt från den som den stackars killen från Schweiz fick flyga upp till Kingstown och röntga sitt onda ben. Ett par dagar innan hade kom vi iland med dingen uppe på Mayreau och får syn på en stor man som ligger i vattenbrynet omgiven av några kamrater. Vi gick bort och frågade om vi kunde hjälpa till varpå de berättade att killen stupat i vattnet och landat illa rakt ned på knät. Vi kunde nog konstatera direkt att benet var av men själva tyckte de att det var nog med lite Ipren och vila. Vänta ni, tänkte jag. Efter en halvtimme kom de bort till oss och sa att benet var dubbelt så stort och att han hade vansinnigt ont. Efter mina samtal med Robert dagen innan visste jag att ingen sjukstuga finns på ön och endast en vårdcentral på Union Island. Jag sa till dem att det klokaste vore att få ombord honom och gå tillbaka till Kingstown för han behöver röntgas. Intresset för det var obefintligt. De var ett kompisgäng som hyrt katamaranen i tio dygn och utgått ifrån Kingstown och var nu på väg söderut. Följden blev att han fick seglas ned till Union Island vidare med flyg upp till S:t Vincent där man bara kunde konstatera att benet var av, gipsade och sedan fick han flyga hem till Schweiz igen och därefter var hans tre dygn som seglare i Väst Indien över. Tack och lov var han välförsäkrad, just i stunden en klen tröst kanske, men i efterhand när sjukhusräkningarna börjar komma underlättar det nog en hel del.
Vi åt och sov och på morgonen väntade bara utklarering från S:t Vincent och Grenadinerna.
Då visar det sig att den där söndagsmorgonen för någon vecka sedan när vi klarerade in hemma hos tullaren för hur mycket pengar som helst var helt uppåt väggarna fel. Inte med ett ord meddelade han att vi var tvungna att ta kontakt med migrationsmyndigheten också. Följden blev att vi befann oss helt illegalt i ett land, igen. En massa ringande hit och dit och papper som fick fyllas i efterhand. Nalle och Peter fick departure stämplar i sina pass, sedan gav han upp, för det fanns ju inga ankomna. Ett tag var stämningen minst sagt obehaglig och Nalle krökte på nacken så gott han kunde och tillslut hade vi alla de dokument som behövdes och illa kvickt lämnade vi ön utan att se oss om.
Kriminell handling nummer tre var därmed ett faktum.
Det är ju inga avstånd mellan öarna här och efter 16 dygn på Atlanten är ju ingenting längre långt och vart efter tiden här går och man hoppar mellan öarna blir man lite bortskämd. Nästa skutt ned till Carriacou var ännu en sådan där dagsutflykt. Vi gick in i Tyrrel Bay och ankrade, tog dingen in som för övrigt numera heter Fjollen. När vi började den här resan kunde Gustav av någon anledning inte säga Jollen. Hur han än försökte blev det Fjolle och så fick den heta. Numer säger han jolle alldeles utmärkt och det är ju bra för honom men mindre roligt för oss andra. Klareringen ligger direkt ovanför varvet och då vi skulle gå i ottan dagen efter så klarerade vi även ut direkt. Med dessa papper i handen går man sedan ned till varvet, visar att man ska lämna landet, ön tillhör Grenada, på så vis handlar man skattefritt. Vi fyllde båten med vatten och diesel så vi säkert tog oss till Tobago. Det finns inte direkt någon anledning att bunkra några mängder då bränsle är väldigt billigt på Tobago och framför allt på grannön Trinidad. Vad jag vet så är väl dessa öar de enda i Karibien med egna naturtillgångar i form av olja och gas. Nu är ju inte längre oljemarknaden vad den har varit så riktigt lika billigt som det var när vi var här för fyra år sedan är det inte men fortfarande är det betydligt bättre pris än på de andra öarna norröver.
Vi räknad med 18 timmar ned hit och då tidvattnet och strömmar är högre och värre här behövde vi komma i väg lunch tid för att inte ha hela sjön mot oss. Under ett halvt dygn hinner man ju både ha ström med sig och tyvärr även mot sig. Ett par knop mer eller mindre gör skillnad och efter att ha läst spaltkilometrar om svåra och besvärliga samt om väldigt dyra inklareringar var planen att komma in under expeditionstid. Ett tag susade det på som tusan och vi hade ett ETA i gryning på morgonen men vi njöt så länge det varade och sa att vi får dra av lite på slutet. Det skulle snart visa sig vare ett av våra mindre bekymmer.
Strax efter midnatt gick jag upp och satte mig i sittbrunnen och rökte. Ute var det svart som i en kolsäck endast stjärnorna och månen speglade sig i havet när det plötsligt far upp en Fregattfågel precis i aktern. Fåglarna är jättestora och ligger normalt i flockar och väntar på fisk. När väl bytet är lokaliserat vänder de ned rakt mot vattnet och sekunder senare stiger de som jaktplan rakt upp i luften. Jag vet inte om de även ägnar sig åt nattfiske men den här kom från absolut ingenstans med näbben riktad rakt upp mot himlen.
Jag frös till is inombords och han tänka att nu jävlar händer det något och i nästa ögonblick stannade motorn.
Peter körde och Nalle sov men den sömnen var över på en tusendels sekund, i ett nafs stod han klarvaken och försökte starta igen. Det hände ingenting. Vinden var så där och framför allt riktningen hade mycket att önska. Vi drev inte direkt mot Charlotteville och startförsöken var tämligen fruktlösa.
Motorn var glödhet så felsökningen var inte den enklaste, men snart nog hade Nalle fått ut bränsle och kunde bara konstatera att den såg ut som lervälling. Om det var så att vi fått ombord dålig diesel när vi bunkrade eller om det helt enkelt var utfällningar från tanken det vet vi inte förrän vi kommer fram till Trinidad och kan öppna tankarna och börja göra dem rena, är det från den senaste bunkern känns det rätt surt. Man ber ju inte om precis om ett par provrör innan man häller det i tanken och för den delen, nu var det ju redan som det var. ETA’t blev bara senare och senare och under någon timma hade vi inget alls vilket innebär att man har mer än ett dygn kvar innan man är framme.
Anledningen till denna stress över ankomsttid är att så vitt vi har läst är det alltid mer eller mindre bekymmer att klarera in på Tobago. I andra länder hissar man gul flagg, dvs att man är ej inklarerad och att ens besättning ej bär på några sjukdomar samt den flagg som landet man tänker bevista har. Kommer man sent på kvällen lugnar man sig till nästkommande dag eller om platsen man ankommit ej har tull respektive migrationskontor går man vidare dit det finns.
Så är det inte här. Det finns historier om seglare som gått in i Englishman bay, tagit en taxi ned till Scarborough och fått betala sura pengar i böter samt en hel del obehag. Man måste således gå raka vägen till antingen Charlottville eller Scarborough. I det första fallet finns egentligen bara tullen så för att fullfölja processen innan du har pappren klara måste det komma upp personal från emigration dit. Normalt finns de där under kontors tid några dagar i veckan, annars ringer tullen till dem och de sätter sig i bilen och kommer upp, varpå man får betala övertidsersättning för dem. Vidare får man inte befinna sig här utan att vara inklarerad, man droppar ankaret, får dingen i sjön och springer dit, den första fråga man får är hur dags man kom.
Om allt detta hade vi läst, en del var rena skräckhistorierna om tusentals kronor i böter för att man gjort fel på ett eller annat vis, andra hade tagits i förvar. Inget av detta kändes så uppmuntrande och vår ursprungsplan var att glida in vid nio, kasta i ankaret och sedan bums knalla upp och få ordning på pappren. Mer och mer började planen gå åt pipsvängen och framåt fyra tittade Nalle och jag på varandra och i tyst samförstånd bestämde vi oss för att händer det snart inget drastiskt så går vi direkt till Trinidad. Nu var nämligen inte klareringen det värsta nu hade vi en gastäckt precis framför oss. Hur vi än bar oss åt drev vi rakt mot det. Ett ilsket rödmarkerat fält med så mycket förbud om att passera att det inte var något att ens fundera på. Vi provade att slå för att vinna lite höjd men det gav inget direkt resultat.
Att gå mot Trinidad när vi var utklarerade från Grenada med nästa destination Tobago så är det inte bara att byta ö och åka någon annan stans. Det hade säkert gott om man kunnat hävda motor bekymmer, men bekymmer hade det blivit. Nalle luftade och luftade och provstartade, flera gånger puttrade det till och hon gick en liten stund men så fort man belastade så stannade hon. Därtill finns ju vårt gamla bekymmer med kylarvattnet. Innan man slår av så stänger man kylvattnet och gasar lite för att tömma, följden är att man måste skruva på vattnet när man startar annars kokar motorn. Man måste således bestämma sig när det verkar fungera att slå på vattnet men också ha så mycket maskinverkan att man kan tömma den när man slår av. Gasfältet kom närmare och närmare och Nalle la om spåret så tajt utanför det bara gick, men då fanns ingen, verkligen ingen marginal att spela på. Skulle vi få mer vind eller mer ström så vore vi helt rökta. Ny kurs och Trinidad kändes allt mer aktuellt. Helt plötsligt så ser vi en båt på radarn dock utan AIS, antingen för att den är avslagen eller för de ingen har. Med de krumbukter vi gjort under eftermiddagen, kvällen samt nu hela natten skulle Kustbevakningen inte vara en långsökt gissning. Jag tog upp alla papper på både båt och människor och så var det bara att vänta. Jag tyckte att de körde alldeles för långsamt för att va dem vi trodde och efter en kvart och ingenting hade hänt kunde vi bara konstatera att det inte var någon som tittade efter oss. Timmarna gick och Nalle bytte bränslefilter samt fortsatte i sina oförtrutna försök att starta motorn och efter timmar av orolig väntan så startade hon snällt och beskedligt och snart sjönk ETA igen och vid 10 var vi tillbaka på Tobago, efter fyra år.
Sist vi var här var i mitten på januari och vi hade fått resan av Nalle i julklapp. Själv hade jag tömt plånboken och köpt en ny kamera till honom och tyckte nog att jag toppat klapparna det året. Det var rätt surt när jag fick min present. En flaska brun utan sol!?! Hur fan kunde man köpa något så idiotiskt dumt. Nästa paket var bättre men sedan kom det sista. Ett måttband! Ni vet ett sådant som ligger inrullat i ett metall fodral och så drar man ut bandet när man sedan har mätt färdigt det som behövde veta längden av så rullar det in sig precis som sladden till dammsugaren. Där satt han med sin nya kamera med extra objektiv i knät, själv hade jag fått en flaska konstgjord solbränna som mest ger orangea handflator, en blus och ett måttband. Hur fan resonerar denna man när han köper julklappar, tänkte jag. Så drog jag ut lite av måttbandet, då såg att det var en extra pappersremsa påklistrad. Drog ut lite till, mer papper. Så började jag läsa och då såg jag vad det var. Det var en sönderklippt flygbiljett. Ivrigt slet jag ut 75 cm till och då såg jag hela biljetten. Jag skulle med flyg till Tobago med familjen, avresa den 21 januari. Mörker byttes mot sol och Nalle blev återigen, världens bästa Nalle.
Jag minns att vi tittade ut mot havet och sa,- Hit ska vi tillbaka, men nästa gång tar vi vår egen båt.
Veckorna här gick fort förra gången och snart var vi hemma i kylan igen. Nu stod vi på däck och återsåg en del av de platser vi var på förra gången och långsamt gled vi in på ankringsplatsen.
Snabbt som ögat var vi iland och promenerade samtliga upp till inklareringen, den ligger höger från hamnen och upp vänster uppför backen på baksidan av polisstationen och sjukstugan. Just denna dag var ingen före oss i kön och då detta är första landet vi besökt där alla fysiskt måste närvara var jag tacksam över att vi inte behövde sitta i kö. Tullen tog emot oss och pappersexercisen var inte värre här än någon annanstans. Frågorna var som överallt annars. Hur många master, vad är skrovet gjort av, antal motorer, glöm inte utombordare till dinge. Inget var värre än vanligt. På en kvart var det klart sedan fick vi sitta ned en stund och vänta på att damerna på emigration hade tid och efter en kort stund var vi välkomna in. Två stycken unga kvinnor tog emot oss på ett mycket vänligt och välkomnande sätt. Efter en timme var alla papper klara, Edith hade fått en penna för att hon var så snäll, hennes Nalle som har eget pass hade även han klarerat in och fått stämpel och Gustav hade hunnit med två omgångar av vansinnes utbrott över att inte få leka hela havet stormar samt stor brist på wifi. Som Peter och Nalle hade tolkat det hela fick vi nu inte lämna staden utan nytt tillstånd. Man behövde en reseplaneraring över vart och när man tänkte sig att röra sig på ön. Kom ihåg att detta är en ö av ungefär Gotlands storlek. När jag hörde det avfärdade jag det som nonsens, jag tycker det är illa nog att man måste klarera ut ifrån Tobago och in på Trinidad, det är trots allt samma land, men så är det. Vi blev kvar ett par nätter, träffade Eric, vår gamle vän och taxichaffis som körde omkring på oss sist vi var här. Vi hade oroat oss för att gå in här på långfredagen då detta officiellt är ett katolskt land, vi tänkte att allt skulle vara stängt och i sorg å Jesu vägnar. I land var det party till småtimmarna då det är en långhelg och vad Jesu lidande anbelangar verkar ingen vara särskilt bekymrad. Natten till påskafton sov alla dåligt. Edit och Gustav for upp och ner till framåt två på natten. Hur skulle det bli med påskharen? Fanns den verkligen här? Jag lovade gång på gång att den fanns även i dessa regioner och att hon givetvis visste vart dessa små änglar befann sig. Framåt 2 på natten var vingarna aningens solkiga och deras mor aningens upprörd. Då bytte Edith taktik. Haren som kom med ägg var inte längre en söt och fluffig kanin som kom med gotter till barnen. Nu var den ett rovdjur som nog hellre åt de små barnen än att ge dem godis och med ens var Gustav hysterisk och kunde inte alls sova. Jag vill minnas att vi hade det ungefär lika dant kring jul med dessa förbaskade glädjespridare, tomtar eller kaniner, barnen blir tokiga i vilket fall.
Påsk blev det och då snälla Lina hemifrån skickat godispengar till barnen visste glädjen inga gränser när de såg sina små berg med allehanda godis när de vaknade.
Själva drack vi kaffe planerade för vidare turer på ön som vi under förmiddagen delgav befälet på ön.
Man går helt enkelt hem till honom när det är stängt på kontoret. Jag berättade att vår plan var att gå ned till Bucco och att jag utgick ifrån att det inte var några bekymmer med det. Nja, sa han och undrade om vi hade sagt det när vi klarerade in, att vi hade sagt till att vi ville resa omkring. Jag utgick ifrån att det var självklart och på något vis lyckades jag övertyga även honom om att det bara var att gå. Sagt och gjort gick vi vidare och inte förrän i går när vi ändå passerade Charlotteville fick vi klart för oss vad vi gjort.
För att gå ned hit krävs att man klarerar ut från Charlotte går hit och tar en taxi ned till Scarborough och klarerar in på denna sida ö. Vem var det som sa att det inte var så krångligt? Jo, troligtvis jag. Nu har vi för det en vän på ön. Med hjölp av honom har vi nu löst det och i kväll kommer emigration hit till Bucco och klarerar ut oss.
Alltså befinner jag mig återigen i kriminalitet och får strax kalla mig själv för återfallsförbrytare.
Förhoppningsvis återgår jag till mitt vanliga jag annars låser de kanske in mig och bara jag får dagliga utevistelser samt hummer de har här går det ingen nöd på mig.
Tills vi hörs igen har vi förflyttat oss till Trinidad och ligger för första gången på riktigt länge vid kaj. Mina vidare högst illegala äventyr i Karibien.
Epilog.
I skrivande och postande stund sitter jag på Trinidad. Vi kom som planerat på fredag eftermiddagen och fick en kajplats. Omedelbart uppsöktes klareringskontoret.
Gissa vad de sa?
Vi hade inte riktigt rätt papper med oss från Tobago.
Eder utsände med glorian käckt på sned i den karibiska administrativa djungeln.
04 Wednesday Apr 2018
Posted Uncategorized
inÄVEN I DETTA PARADIS LURAR ORMEN KRING HÖRNET.
Vi lämnade Kingstown och tuffade långsamt ned till Mustique. En helt privat liten paradis ö med en befolkning fylld av integritet. Så lång bort från alla försäljare och alla som vill hjälpa oss med i stort sett allt, ja givetvis mot en bra slant i ersättning. När vi gled in i den enda vik som finns gled det upp en kille i en liten båt som ville ha 200 ECD för tre nätter. Vi fick vår boj och en informationsfolder om allt man ombeds att inte göra på ön, sedan tackade han och åkte.
Timmarna innan hade ett långt och enträget fiskande äntligen gett något slags resultat. Vi har sedan Kanarieöarna, alltså kring jul, bogserat rev och en massa olika drag bakom båten och av detta fullkomligt kammat noll och ingenting. Det är ju tur att vi inte räknade med fisk som en källa till proteiner ombord. Alla de andra båtarna har fiskat och fått mer fisk än vad de egentligen velat ha, endast vi har fått ingenting.
Mellan S:t Vincent och Mustique fick så äntligen napp. Helt plötsligt skrek Peter att något som inte för en gångs skull var tång eller sjögräs satt på kroken. Tio minuter senare låg det en död Barracuda på däck. Barnen skrek i skräckblandad förtjusning, en barracuda är ett riktigt rovdjur med hela munnen full av djävulskt vassa tänder. Direkt efter dess ankomst slogs den ihjäl och det var nog det som roade dem mest. Gustav pratade om dess frånfälle i flera dagar. När vi först såg den visste vi inte riktigt vad det var för en fisk men killarna i hamnen visste besked och meddelade vad det var samt att den dessutom var oerhört god.
Sagt och gjort, firren rensades och skars och fileades, lades i stekpannan med smör och åts upp i ett huj. Edith, blev efter att ha sett dess hädangång vegetarian och åtnjöt ett par potatisar för hon tänkte minsann inte äta något som så brutalt blivit mördat.
En timme senare sov alla som stenar och det hade vi nog gjort gott om inte de små änglarna plötsligt stod inne i vår hytt vid tre snåret och Edith oerhört myndigt meddelade att nu hade vi verkligen ett stort problem.
Jag kan medge att det är ett stort problem och snart var vi varse om att det inte bara var en utan två och därtill var det inte fåglar utan hysteriska fladdermöss som kommit in. Utrustade med lakan jagades dem akter över och till sist lyckades Nalle med en obeskrivlig taktik jaga ut dem genom en ventil. Tricket var tydligen att själv blåsa upp sig till tredubbel storlek, vifta med armarna och själv anta skepnaden utav en Concord. De små fladdermössen blev väl troligtvis vansinnigt rädda vid anblicken av denna gigantiska och mycket märkliga fågel och lämnade oss sedan i fred och läxan fick bli att vi därefter stängde igen om oss på kvällarna. Kvar ombord är nu bara den lilla citrongula ödla som rest med oss rätt länge nu. Med jämna mellanrum ser vi den men då den håller sig utom synhåll så fort vi ska iland är det följaktligen kvar här.
Under en promenad upp på berget på en av de få vägar som man som turist får gå på passerade vi polisstationen. En vit liten villa omgiven av en prunkande trädgård med en lite träskylt på framsidan med texten Mustique Policestation. Jag hade aldrig förstått vad det var om inte skylten upplyst mig. Dagen efter knallade jag dit och knackade på dörren och frågade om jag kunde få göra en intervju. Båda skruvade lite på sig men tillslut gick de med på tio minuter. En och en halv timma senare lämnade stationsbefäl Cutty och hennes aspirant bakom mig. Öns kriminalitet hade vi klarat av på ett par minuter resten kom att handla om livet i stort, om barn och deras framtid och skillnaderna mellan våra olika länder. Min första fråga var om vad de upplevde som vardags kriminalitet, det som jag kan tänka mig fyller svensk polis vardagar. Snatterier, trafikbrott, omhändertaganden av påverkade människor samt allt det som är relations relaterat. Hon log lite moderligt mot mig och förklarade att på den här ön finns inte kriminalitet. Ingen stjäl något, trafik brott är kanske inte så stort då det knappast finns bilar på ön och nästan alla är små eldrivna skapelser som mer ser ut som en golfbil än något man kör för fort i. Folk super inte sig fulla, går hem och klår upp sina fruar och barn så det bekymret fanns inte heller.
Jag berättade om det svenska systemet, om lagen om barnaga och att vi försöker lära barn att samtala och lösa konflikter på andra sätt än att slåss. Hon tittade på mig, skakade på huvudet och helt ärligt sa hon att hon undrade om vi svenskar på riktigt hade en näve skruv lös. Som vanligt när jag känner mig angripen kryper jag ihop lite grann och börjar genast fundera över vad som på riktigt är rätt eller fel, men att slå kvinnor och barn är bara åt helvete fel och så får de tycka vad de vill.
När jag gick därifrån var jag på något vis uppfylld utav deras oerhörda lycka, hur de i ryggmärgen var så harmoniska och ville varandra så innerligt väl. Tio minuter senare hade jag åter blivit mitt vanliga jag och insåg att allt givetvis är en form av hur man bestämt sig för att definiera sitt samhälle och sin lagstiftning. Om man beslutar att ett samhälle tillåter barnaga, hustru misshandel, sexuella övergrepp i relationer, att det är inte är ett brott att köra alkohol eller drogpåverkad, ja då är ju det mesta lagligt. Hon påstod att kriminaliteten endast fanns på huvudön, S:t Vincente, jag tänkte när väl förtrollningen släppt, att hon troligtvis kunde ta sig i häcken, skurkarna finns överallt, de har bara olika kostymer. Ön är underbar och ofantligt vacker. Man slipper alla som vill sälja saker, du får verkligen be om dess tjänster. Det är vansinnigt dyrt att äta ute så ät ombord och handla innan ni går dit. Det är absolut värt pengarna att stanna vid boj och snorkla, spana på sköldpaddor eller för den delen Mick Jagger, men ön är lite grann ett ” Hittepåland”.
Vi lämnade överklassen och istället för Tobago Cays gick vi till Mayreau och Saltwhistle Bay. Nu snackar vi Karibien. Kritvita stränder, palmer och vatten så turkosblått som man bara ser på vykort. En gång hörde jag någon säga att något var onödigt vackert och det är just vad det är. Första natten låg vi ankrade utanför baren ” Last bar before the jungle” men ett jäkla gungande fick oss att smyga in på morgonen efter att det stora lämmeltåget med katamaraner gått. Det var som om de hade en tidtabell att gå efter. Alla gick vid 9.30 och då blev det rätt tomt och en halvtimme senare kom de första och snart nog kom ungefär 15 till. I mitt nästa liv eller i min nästa ekonomi ska jag ha en katamaran, vilka ytor, vilket totalt brist på djupgående. Helt ljudlöst smyger de runt en och ankrar precis i strandlinjen.
Vi hade tänkt stanna ett par nätter men blev kvar fyra och hade det inte varit för att tiden började bli knapp så hade jag varit kvar ännu. Looma med Lotta och Mads kom dagen efter det blev både sundownerns och ett par kvällar i land. Dagarna fördrev i en ljuv kombination av strandhäng och promenader. Ön, precis som Sverige består av en fram och en baksida, enligt dem själva. På den sida vi låg fanns en pytte liten affär, stor som ett normalt uthus, ett par barer samt ett resort, som bestod utav ett antal bungalows och en riktigt trevlig bar, för övrigt den enda som tar kort. Maten var väl si sådär men å andra sidan är Mads och Lotta så jäkla trevliga så bristen på lobster var helt ok, tonfisken var väl ingen gourmandisk sensation, men kvällen var varm och stjärnhimmeln fantastisk, så vad var väl en bal på slottet?
Andra dagen i land fotvandrade vi över till andra sidan. En tur på 30 minuter enkel resa. När man uppåt höjderna tittade bakåt och såg vår lilla båt guppa ute i viken så kände jag en sådan oerhörd tacksamhet.
Åter igen var jag där, tillbaks till Järnvägsgatan 4B. Tillbaka där jag var liten, vårt kungarike, mormor, morfar och jag. Min morfar som lärde mig allt egentligen. Det är fortfarande egentligen få saker jag lärt mig efter att han dog 1978 som varit direkt nödvändiga. Det viktigaste han lärde mig var egentligen tre saker.
Det var nog lite annorlunda att vara Knutte Med Krokens älskade barnbarn, men det gjorde mig till den jag är och det är jag rätt nöjd med men framför allt bottenlöst tacksam. Morfar kom inte ut från Sverige någonsin, han fick aldrig möjligheten, men han gav mig allt det i stället. När man nu står här på andra sidan jorden så slås man ofta av hur ofantligt priviligierade vi är. Tänk där stod jag på bergets topp, tittade ned på vår båt, på kyrkogården som snirklar längs en dalgång ned mot havet med getter betandes kring gravarna och alla dessa oerhört vänliga människor. Vad fasen har jag gjort för att förtjäna det här?
Efter tips av min vän Kaj letade vi reda på rastamannen Robert som driver en restaurang eller vad man ska kalla det för. En kombinerad bar/restaurang/museum eller vad det nu än är. Sett från gatan är det ett enda virrvarr av plankor, snäckor, växter i alla färger som finns. Stora målade hjärtan, blommor och allt i rasta färgerna. Helt plötsligt hördes röster inifrån och ut stack en liten smal gubbe sitt tandlösa ansikte. Efter honom kom hans bäste vän, sedan berättade sin egen makalösa historia. En historia som så småningom ska få ett helt eget kapitel. Om en man som blev faders lös som liten, vars mamma flyttade till Trinidad och som efter en tur på haven som räkfiskare återvände och sedan knappt lämnade ön. Hans mamma hade alltid lagat mat och när Robert var liten och stod och tjatade vid spisen om att få smaka hade hon slagit honom över fingrarna med sleven. Mat smakar man inte på förrän man äter den, man lagar den med kärlek och omtanke och det räcker. Själv lagade han mat med samma princip. Han provsmakade den aldrig.
Han ägde ingen telefon än mindre mobiltelefon. Han hade VHF i baren, man ropade på 16. Han hade aldrig googlat något, det han inte begrep sig på gick han undan och mediterade över, fattade han inte då, så var det inget att förstå sig på.
Rätt enkelt kan man tänka.
Jag frågade om jag fick komma tillbaka dagen efter och sitta ned i lugn och ro och prata om livet, Haili Selassi och livet som krögare i världens ende. Han log sitt vänliga pojkaktiga leende och önskade mig så välkommen åter.
Och likt prinsessparet Victoria och Prins Daniel återvände jag till Robert och hans mycket kärleksfulla värld.
Jag traskade på nytt upp till honom dagen efter. På mycket stort allvar tog han emot mig som en oerhört viktig gäst till honom. Jag inser att det är det som gör hans plats i solen. Att få alla att känna sig som så oerhört viktiga, det är det som gör att prinssessor, fotbollsstjärnor och tusentals andra människor under 25 år återvänt till denne 62 årige lille man. En sådan genuin nyfikenhet och kärlek till sina gäster. När jag frågade vad moroten var att hålla öppet 365 dagar per år från 7 på morgonen tills sista gästerna går hem tittade han på mig med små pliriga pepparkaksbruna ögon och svarade – För att jag är så vansinnigt nyfiken! Jag vill träffa alla människor, jag vill veta allt om dem!
Jag känner egentligen bara en annan människa som har samma lust till sin restaurang, min bästa vän, min hittepå syster, Myriam Davidsson som jag jobbat med i massa år. Bara hon kan säga, – Jonna habibi, pengarna är inte viktiga, det viktiga är att gästerna mår bra och har det roligt. Belöningen är kärleken. Tänk, så mötte jag en lika dan till här borta!! Trots att han inte längre är 25 år satsar han framåt. Det senaste är en terrass på taket där man ska kunna sitta lite avskilt titta på stjärnorna, månen och njuta av hans mat och sällskap.
Hans något märklige vän och följeslagare Snake som aldrig lämnat ön var även han en riktig rasta man. Flätorna eller kanske mer hårkorvarna ned till midjan är egentligen en historisk frisyr som unga krigare hade. De stora flätorna symboliserade trädets grenar som viner i vinden.
Snake hade slutat sova. Han mediterade några gånger per dygn och hans kropp behövde inte längre sömn. Efter stängningsdags såg han till att allt var städat och undanplockat, sedan såg han till att Robert kom hem till sin fru ordentligt och sov. Vid tre på natten vandrade han runt ön, gick förbi restaurangen och förberedde frukosten och gick sedan hem till Robert och väckte honom. Klockan 7 var frukost serveringen öppen igen, alla dagar lika dana 365 dagar om året.
Vi pratade om likheter och olikheter mellan våra hemländer. Mycket är likt, egenföretagarens ständiga ok av skatter och moms. Mycket är olikt. Av någon anledning klarar många av dessa öar inte av att på något vis kunna producera någonting själva, för oss helt obegripligt. Med tanke på klimatet så borde de ju kunna både hålla massa djur samt odla massa saker. Men det finns ingen organisation, ingen infrastruktur och absolut ingen större vilja heller. Man kan ju fundera över varför man till exempel inte skaffar sig gemensamma kyl och frysrum. Man skulle då kunna importera kött på ett helt annat vis och göra inköpen i betydligt större skala vilket skulle få ned priserna lite. Det som inte produceras på S:t Vincent importeras mestadels från England. En gång i veckan kommer båt därifrån. Varorna packas sedan om och körs med färjorna till öarna inom Grenadinerna. Det är många som skall ha betalt på vägen och det är väl det som gör att allt är fullkomligt från vettet dyrt i land. Själva åker de som kan till Union Island och handlar, med en något mer snabbgående båt tar det 10 minuter.
Men där hade Snake aldrig varit. Han sov inte, han vandrade eller arbetade. Han spred sitt budskap om en kärlek och påstods sig absolut inte vara religiös men när han beskrev det han trodde på, om tanken på allas lika värde, om tron på kärleken om respekten till sin nästa och eftertänksamheten så är det väl snubblande nära det som de flesta kallat för tro.
Han förklarade för mig att anledningen till att vi människor begåvats med de långsmala muskler i benen var för att gå, så fort vi får en impuls eller en tanke om att göra någonting ska vi omedelbart förflytta oss. Vi ska inte, som vi européer gör, hålla på och analysera en massa och sedan oftast inte komma någon vart. Dels får vi inget gjort sedan motverkar det hela vår naturliga drift, att komma någon vart.
Jaha du, tänkte jag, förvisso har jag oerhört långa ben, som gjorda för att springa med, men jag ägnar mängder med tid åt att gå omkring och fundera på massa olika saker, men, trots detta har jag till skillnad från Snake kommit ganska långt, det är en bra bit från Sverige och hit bort. Men det kanske inte var så han menade, han kanske syftade på någon form av inre resa där han har kommit om mig, det är kanske så, att allt är till sist relativt.
Roberts eventuella ekonomiska överskott fonderades till öns barn eller rättare sagt deras skolgång. Skolan är inte obligatorisk och kostar rätt mycket. Dels för själva skolgången men även för böcker, uniform och när man börjar motsvarande vårt högstadium får man åka till Kingstown och färjeresorna bekostas även de av föräldrarna. Nu får de flesta barn på ön för det möjlighet till grundläggande utbildning. Tyvärr slutar oftast det oftast där. Tjejerna har sällan så mycket andra drömmar än att skaffa en egen familj och där tar det liksom slut. Hos Robert satt fyra, fem tjejer i 20 års åldern varav fler utav dem redan var flerbarns mammor. Jag frågade om det var ungefär så här för de flesta och det var det. Man träffade en kille, blev med barn och sedan fortsatte det bara så. Det som skrämde mig var att det låg så oerhört nära att daska till de här små barnen. Tålamoden var korta och var som att det var en helt vanlig dag med barn som gråter så tårarna sprutade över att åkt på en hurring utav en trött mamma. Jag förklarade försiktigt att där jag kom ifrån hade man tagit barnen ifrån dig och placerat dem hos en fungerande familj och själv hade du hamnat i fängelse. Hon tittade tyst på mig med de där tomma bruna ögonen som jag nu så oändligt många gånger sett under resan, de uppgivna och så trötta ögonen, så sa hon till mig med en ton av kanske trots eller triumf, – men här är det mina barn och jag som bestämmer.
Vi satt tysta en stund, hon vilade blicken någon stans långt borta där vi inte fanns runt henne. Hon såg ut som om hon såg på sin dotter som var två, men någon kontakt fanns inte. Hemma fanns en lillebror på 10 månader och någonstans fanns även ett äldre barn. Jag ska inte ge mig in i någon mätning av kärleken till sina barn som större eller mindre här eller där. Jag ska heller inte börja skatta i vilka mammor eller pappor som är bäst och tar hand om sina barn på mer eller mindre bra vis. Jag kan nog bara konstatera att man nog oftast gör så gott man kan och att samhället formar sina medborgare efter de resurser samhället har.
Jag drog på min sista fråga för den bekymrade mig lite. Jag ville fråga om de själva definierade sig som fattiga. Men hur ställer man den utan att såra och själv framstå som så djävla vit, lycklig och själv placerad på en pedistal. Men till sist hade jag hittat på en formulering jag tyckte dög och uppenbarligen var det absolut ingen skam utan bara ett faktum, ja, de beskrev sig som fattiga och inget var konstigt med det.
Det vilar något bittert mitt i solskenet, något säger mig att de givit upp. Ungdomarna vill inte jobba som de gamla gjort utan vill ha pengar, kläder och allt som de jämngamla på Union Island i mycket större omfattning har tillgång till. De hoppas på att hitta tjejer från Europa och kunna ge sig i väg. Men varför gör dom ingenting? Vart efter dagarna går mot kväll är de flesta så pårökta att inget blir gjort mer den dagen. När Robert byggde sin bar högg han virket på ön efter tillstånd hos öns ägarinna som bor i det gigantiska huset bakom lekparken. Virket fraktades sedan till Union där det kapades och gjordes plankor av, tillbaks ut till ön igen. Så är det med allt. Ön är full med höns trots det kommer alla ägg från andra öar.
Katolikerna kom tidigt till ön som på den tiden ägdes av en familj på Union Island. Kyrka byggdes som snart nog brann ned. Ny kyrka byggdes och även den stod i ljusan låga. Nya tag och nya planer. En kyrka i plåt, den blåste iväg och tillslut gav prästen upp och åkte till Belgien. Ska man få något gjort så gör man det själv. Sagt och gjort, prästen lärde sig att mura och en tid senare kom han tillbaka med hink och murslev och sedan den dagen har Mayreau sin egen katolska kyrka. Kommer ni dit så gå runt på baksidan och titta ut över havet. Jag tror prästen tänkte att om inte Guds ord inte räckte att locka folk till kyrkan så kanske utsikten över det turkosa vattnet bort över Tobago Cays gjorde susen.
Orstborna är säkerlige troende så där som folk är mest. En del ryms i den stora frikyrka på andra sidan gatan, andra i sin dimmiga tro om en kärlek och för det några firar mässa hos Fadern på ön. Vi kom inte iväg på mässan men satt där inne en stund och bara va. Edith som aldrig kan vara tyst tittade på bilden av Jesus när han bar korset på Golgata, – Ligger det där i Valdemarsvik? Näe, sa jag det är långt borta från hemma, – Gustav, Gustav, titta på Jesus, han fick bära sitt kors i Göteborg!
I två sekunder blev hon tyst och funderade på vad hon just sagt. – Men du sa ju att det var långt borta mamma!
Tänk att ha seglat till andra sidan jorden och därtill på ett väldigt konkret sätt tagit oss hit. Jag kan förstå det abstrakta i att flyga långt bort, men det här har vi gjort i långsamt gemak och när Finemang tänker på något som är långt hemifrån så tänker hon på Göteborg. Det kanske dröjer innan våra barn blir riktiga världsmedborgare, fötterna i sin egen mylla kanske är mer förankrade än vad vi tror. Vi tycker att vi tagit oss så lång, upplevt så mycket, men sett ur hennes perspektiv så är hon ännu kvar i det lilla, vi har bara glidit ur det vanliga livet, men snart sugs vi in där igen och åter är Göteborg långt bort.
Vi lämnade Robert, den tomma lekparken och gick nedför backen. Vi hade en mission kvar.
Kaj´s andra tips var att leta redan Lördag.
Han var en man som fått namnet efter veckodagen han ordnade lobster fest åt en båt med svensk skeppare. Kapten kunde inte uttala hans namn utan likt Robinsons vän, Fredag fick Lördag sitt namn.
Efter lite efterforskningar visades vi in under ett palmblads belagt tak och där var han.
Det blev ett magiskt möte. En smal man i vår ålder blev liksom självlysande när vi sa att vi var från Sverige och hade hälsningar från Kaj. Han kramade oss som om vi saknat varandra i åratal och äntligen återsetts.
Jag ska i nästa karibiska avsnitt berätta historien om Lördag om ännu en man med långa flätor i håret och skägget om tron på ”one love”, men om en man med livet kvar i sina ögons speglar, om han och återseenden på Tobago, samt mina kontakter med insats styrkan.
Till dess önskar jag er goda vårdagar. För egen del ska jag försöka bli av med all sand i mina skor.
Eder utsände i Bucco, Tobago.
19 Monday Mar 2018
Posted Uncategorized
inVi återvände till Martinique efter en sista natt hos Marcus på Dominica. En långsam tur ned till S:t Pierre som verkligen är en höjdare. Ett elände att klarera in i, då de sällan eller aldrig har öppet, men i övrigt väldigt vackert. Barnen och jag hängde på stranden medans Nalle ägnade två dagar åt just inklarerings bekymren. Solen sken från klarblå himmel och livet var så där lätt och gott. Mitt i det så ljuvliga fick så Nalle besked från Ungern att hans så älskade farbror tillika gudfar hade vid 90 års ålder somnat in.
Solen mörknade lite och man kände för första gången en sådan påtaglig uppfattning av avståndet hem. Vi kollade möjligheter för honom att flyga ned till Budapest och närvara vid begravningen men var för sent ute vilket gjorde det helt omöjligt att för rimliga pengar ta sig dit. Den fredagen rådde det någon slags kompakt tystnad ombord. Det var i allra högsta grad väntat att den gamle mannen skulle gå bort, men då man inte kan sörja i förväg, när man är i närheten, så blir det som det blir.
Dagarna gick och snart nog var allt som vanligt igen. Vi passerade åter igen Les Marine och gick in och storhandlade. Detta var nog barnens bästa dag på länge, inte för att det direkt går någon nöd på dem till vardags men när möjligheten till lunch på Mc Donalds dök upp då sprang Gustav så fort de små benen bar och när dom till slut sprang fortare än vad han hade förmåga till for han med armarna rakt ned i asfalten. Pojken grät så tårarna sprutade och armbågarna var fulla med grus, blod och småsten. Men lyckan över en Happy Meal kartong och ett lekrum översteg smärtan och snart nog var han på bana igen. Det goda med Donken är tre. Snabbmat, lekrum och WIFI och allt detta för en rimlig peng. Redan samma kväll gick vi ut till S:t Anne igen och återsåg andra Vikingar. Micke och Lotta på Svea af Vallerviken, Oliver och Carlott på Icelander. Den här världen här borta är inte så nämnvärt stor, det är lite som att tuffa omkring hemma i skärgården, alltid möter man någon som man känner. Vi turade upp norr ut igen och gick in i Le Anses d’Arlet, ett samhälle inte större än två gator. Men så underbart. Barnen och jag parkerade omedelbart på stranden och lyckades för första gången på 3 månader bränna oss i solen. Vi byggde sandslott, samlade snäckor och bara va. Ombord kämpade Nalle med watermakern som aldrig och då menar jag aldrig har varit ens en smula medgörlig. Han har ägnat dygn sammanlagt med att läsa manualer och för en gångs skull även följt dem. Eländet har besvarat hans vedermödor med att gå upp i tryck, sucka lite och slå av. Nalle har enligt vanligt maner hotat den till livet samt att få en enkel resa ned på havets botten men inte ens i ren förskräckelse har den producerat så mycket som en enda droppe vatten mot förväntat 30 l per dygn. Innan dödsdomen över den var fullbordad och Nalle iklädde sig rollen som dess bödel bjöds Micke på Tamara ombord. Efter att ha mätt ström och lirkat med den visade det sig att den på riktigt faktiskt var trasig. Ingenting att ens lägga ned tid och möda på. Lagning får bli på varvet nere på Trinidad och tills dess stänger vi luckan om den och låter de två surpellarna hålla sig i från varandra. Kvällarna ägnade vi åt att äta. Vi var fyra svenska båtar, alla sprugna ur Viking Explorers, som rensade kylskåpen på våra båtar och lagade mat på vad vi hade. Det är dagar jag så varmt kommer att minnas länge. Visst är hela resan fantastisk på alla vis, alla platser vi varit på, underbar segling, all tid tillsammans, men det jag verkligen i hjärtat kommer att behålla är alla sköna människor. Hela gruppen av Vikingar har varit en så himla hyggliga mot varandra, så hjälpsamma och verkligen bjudit på sig själva, sin kunskap och sin erfarenhet. Alla vi båtar kommer från 1000 olika förutsättningar. En del har gjort det här förut, en del har kapp seglat och andra har knappast lämnat sin egen skärgård. En del har super stora fina och välrustade båtar andra har pyttesmå och seglar utan mer än nödvändig utrustning. För alla har det så vitt jag vet gott bra. Alla har tagit sig över Atlanten och tuffar nu omkring här runt bland öarna.
Givetvis så blir det ju som i alla större grupper av människor så kommer man varandra mer eller mindre nära och vad som blir kvar när vi väl är hemma, det har jag ingen aning om. Det kanske bara var i det här sammanhanget vi hade en massa gemensamt.
Sista kvällen var vi ute och käkade allesammans. Vi hamnade på en mörk bakgata dit någon pekat när vi frågade efter en öppen restaurang. Vi gick och vi gick. Det var alldeles mörkt och det enda som hördes var havet som kluckade och grodorna som levde rövare i mörkret. Jag var rätt säker på att någon väntade oss i mörkret som minst av allt ville servera mat. Men rätt som det var öppnade sig ett staket och där innanför låg en fullkomligt fantastisk restaurang där jag åt den i särklass godaste tonfisk jag någonsin ätit. Fantastisk mat, underbara människor och fina Tomas på Condios som så klokt sa, – Jag tycker vi dricker rött vin, för det tycker Jonna om.
Hur kan man inte tycka om en sådan snubbe? Maten var så god så jag lyckades till och med få i mig en citron tarte även att magen stod i elva hörn. Trötta och mätta gick vi sedan i vattenbrynet hem. Himlen var kolsvart, bara stjärnorna som lyste oss hemåt var uppe. Väl vid dingebryggan var det dags att säga hejdå till alla. Tamara som väl kanske tar upp och åker hem eller fortsätter ut Panama, Tomas och Condios som seglar hem i vår och så Mårten med sin lilla Soffi som väl inte vet vart han tar vägen ännu. Soffi som måste vara den båt med mest själ av alla. På något vis har hon förmänskligats, kanske för att skepparen ombord har varit så fäst vid sin lilla tjej.
Vi gick på morgonkvisten med näsan mot S:t Vincente. Ett jäkla blåsande och en hemsk sjö och framför allt en makalös ström gjorde att vi i stället gick in på S:t Lucia i en pyttevik. Detta var en lördag och det är ju märkligt att en by inte större än Gryt hemma i skärgården kan ha ett sådant nattliv. Fram till gryningstimmarna var det en massa skön musik och folkliv. Vi blev anvisade boj på kvällen för en del pengar, för det får man ingenting annat än någonstans att hänga fast båten. Av de som bor där erbjuds man ständigt varor och tjänster och det är ett bekymmer hur fasen man ska förhålla sig till det. Jag vill verkligen inte vara ovänlig mot någon, jag förstår deras önskan att kunna tjäna lite pengar på oss turister, men vi är heller inte gjorda av pengar även att vi med deras ögon säkerligen lever i sus och dus. Det är som Nalle sa någon dag, – Jag skulle gärna hjälpa varenda människa här som vill sälja frukt, fisk, hämta ens sopor eller ordna utflykter, men då har vi nog inte riktigt råd själva att fortsätta resan. Det handlar inte ens för oss om små pengar. Bojarna kostar runt en hundring natten och att få ingen passad i land en femtiolapp. Några tackade i all vänlighet nej till att få jollen vaktade när de var i land och handlade, när de kom tillbaka var gummit förvandlat till tagliatelle och det är ju lite tråkigt. Vi lämnade S:t Lucia för sista gången den här resan och smög ut faktiskt utan att varken ha klarerat ut eller in. Vi hissade deras gästflagga och låtsades som om det regnade gav oss i väg som om vi aldrig varit där. Sedan ägnade vi en hel jäkla dag åt att ta oss 35 nm till Vincente. Först blåste det absolut ingenting och det goda med det var att vi hade en obetalbar delfin och grindvals föreställning på vägen ut vid bergen. Landskapet i sig är så vackert med de höga lummiga bergen att det sedan flänger omkring både valar och delfiner runt kring båten gör det inte sämre. Sedan kom vinden och då vi senaste tiden minst sagt har haft en del maskinella bekymmer är inte motvind och motström i direkt optimalt. Motorn har sedan avgång i Lagos gått som klockan. Det har bara varit att vrida om nyckeln och trycka på knappen, sedan har det sagt brum och i väg har det gått. Nu kom helt plötsligt inte brum alls. Nalle tryckte och tryckte men brummet ville inte komma. Till sist lyckades han tvinga igång henne och när vi kom fram till ankringen i S:t Pierre visade det sig att oljan var full med vatten. Hon tömdes dagen efter på all gammal olja. Ny för 1500:- köptes samt att vi fyllde på med kylarcement. Experimentet så ut att fungera och vi slog oss lite för bröstet och tänkte att det var kylar vatten som tyvärr letat sig in. Kanske en blockpackning och det har vi ju varit med om med gamla Sparven och har ett hum om vad det kostar. Snart var bekymret det samma igen, men när Kapten Supersmart hade fått tänka efter lite så klurade han ut att det nog var det motsatta. Inte kylvatten utan sjövatten. När vi hade stampat i sjön i åtta timmar utan att knappt röra oss framåt fick han nog. Dels skulle vi in på en ankring vi knappt visste fanns. Vad vi kunde se låg inga andra båtar där och tyvärr finns det en del historier som inte slutat lyckligt i de här trakterna så vi hade ingen lust att komma in på småtimmarna som sjökortet visade om vi skulle fortsätta för segel. Motorn hoppade i gång på 7:e försöket och oljetrycket var väl inte det högsta men gick gjorde hon och in på ankringen tog vi oss. Viken in var superliten en enda båt till låg där och ytan att ankra på var betydligt mindre än vad sjökortet visade. Sista timmarna var Edith så hungrig så hon höll på att bli tokig. I ett mycket svagt ögonblick när båten behagade att inte uppföra sig som en apa lovade jag att baka pizza, av detta kan man väl tillslut fastslå att jag på riktigt inte är klok. Edith stackarn grät och förbannade att deg måste jäsa och dessutom två gånger. Vad det beror på vet jag inte men sista tiden har jag verkligen känt av sjön. Inte så att jag hängt över relingen, men jag har definitivt inte mått bra. Att få för mig att stå nere i byssan när båten lever rövare är bland det mest korkade jag gjort. När jag precis hade börjat göra hennes pizza ropade Nalle ner att nu kommer det gunga. – Jasså, nu kommer det att gunga! och va fan gjorde det innan??? Med livet som insats lyckades jag få ihop något som påminde om en Hawaii, kastade in den i ugnen och störtade upp för frisk luft och tittade på havet en stund. En kvart senare satt hon med sin efterlängtade middag i knät och jag har aldrig tror jag sett någon så lycklig.
Pizzerian stängde på grund av dåligt väder och öppnade inte förrän vid låg ankrade i Chateaubelairbay. Gustav som i ren hunger somnat ifrån tillvaron vaknade när jag satte honom framför pizzadegen och presenterade menyn till en överlycklig pojke. Ja, det finns dagar som slutar så oerhört bra. Alla somnade mätta som fem proppar och motorn tömdes på sjövatten innan hon stängdes av och startade snällt när man vred om nyckeln. I går begick vi ytterligare ett av de säkert 100 misstag vi gjort under denna resans gång. Lärpengar får det väl kallas för. Vi klarerade in i denna lilla by som är stort som en tredje del av Valdemarsvik. Upplysningar om kontorets belägenhet kostade 2 cigaretter samt två liter flaskvatten av en förbi roende liten gubbe. Med adressen på fickan tog Edith och Nalle dingen in till land där den vaktades av en ung man för sammanlagt 25 ECD, arbetet övervakades av en äldre kollega med en stor machete på magen. Då det var söndagsmorgon skedde så klareringen i samma byggnad som mannen vars arbete var att stämpla våra papper bodde. Han kom helt enkelt ut från övervåningen av sitt hem, låste upp en dörr på entreplan och där sköttes pappersexercisen som tillslut kostade 600 svenska kronor. Då bjöd han på barnens vistelse i landet. Jag begriper inte hur andra far omkring här på Grenadinerna med att enbart betala någonstans skatt mesans vi i princip blev rånade. Dessutom hade gubben mage att beklaga att flesta bara smyger in i hans ankarvik och går i gryning utan att klarera in. No shit Sherlock! Jag kommer aldrig mer göra det. Aldrig!!! Lite bunker att frukt och svindyra cigaretter så hade den lilla trippen kostat runt 1000 kronor.
Vi lämnade dom på förmiddagen och följde kusten ned. Efter någon timme så kom vi till Wallilaboubay och återsåg en del av inspelningsplatserna. Klippan med hål i där de tre hängda piraterna var samt bryggan Jack Sparrow klev iland på finns där. Vi hann inte sätta in näsan förrän vi var omringade av småbåtar som ville visa oss allt och sälja ännu mer. Walt Disney sägs ha lämnat kvar alla kulisser och byggnader efter inspelningen och sagt att de fick göra vad de ville med det. Tydligen ville de inte särskilt mycket för som jag förstått är det mesta helt förfallet och endast klippan finns väl kvar och det lär den väl göra i en miljon år till. Men visst var det ett historiskt ögonblick när Lady Sparrow om än bara för en halvtimma fick sätta in näsan i sin rätta miljö. Vi gick aldrig iland, trots löften om vattenfall och en massa andra sevärdheter utan flöt vidare nedåt och vid 17 var vi framme i Kingstown. Efter en del svårigheter med att ens komma hit, vind och ström rakt emot oss såg vi lagunen framför oss men vi så också att vi aldrig skulle kunna komma in. Senaste mätning var gjord i slutet på 70-talet och sjön bröt och vräkte åt alla håll och kanter så vi fick vända. Lösningen blev en liten gubbe i en dinge som lotsade in oss på andra sidan och för 60 ECD ligger vi kungligt på boj. Innanför oss finns en restaurang med ett toppen wifi som når ut till båten, vilket innebär att alla stundtals är överlyckliga och åtnjuter alla tänkbara filmer på Youtube för att i nästa ögonblick vara färdiga att slita huvudet av varandra vartefter telefoner och paddor tar slut på batteri eller båten flyttar sig en smula vilket avsevärt försämrar möjligheten till kontakt med omgivningen.
Vi går nu mot slutet av vår resa. Den 6:e förväntas hon vara på varv på Trinidad och det lutar åt att vi flyger hem den 11:e. Hem och jobba ihop en ny stor påse med pengar. Vad som sedan händer vet vi inte, men av alla dessa lärdomar vi gjort under de här snart 4 månaderna kommer det bara att bli bättre.
Eder utsände i Kingstown.