Vi har just lämnat Fort de France efter ett sista fruktlöst försök hos polisen. Ediths iPad och hennes väska fick fötter i lekparken i förrgår, vi har nog letat och frågat på lika många ställen som vi har torkat tårar. Paddan var full med bilder från både årets segling men också förra årets samt alla hennes spel och en del skolmaterial. Det är verkligen synd om Finemang.

Har någon en padda liggandes i någon låda så hör gärna av er. Bilderna är tyvärr inte i något litet moln där uppe vilket hade underlättat. Batteriet var dött när den försvann och när jag spårar den har den aldrig startats, jag har svårt att förstå vad någon ska ha den till, men det är väl för att jag inte brukar stjäla Apple grejer och inte har kunskap i hur man bär sig åt för att få nytta av den. Bortsett från detta har dagarna här gått lika hastigt som tid gör här borta. Stackars Nalle har ägnat två dagar åt det mindre roliga arbetet med att laga och rensa toalett. Tydligen så har saltvatten och urinsyra en mycket menlig inverkan på utspolningseffekten och den var dålig, det lovar jag. Jag lovar att jag är och uttrycker min tacksamhet över att segla med uppfinnar Jocke. Ibland läser jag i olika grupper här hur viktigt det är att vi tjejer kan segla självständigt och det är det, inte för att vi är tjejer, utan för att vi är människor och en del av säkerheten och vi är ombord. Edith 8 år kan nog till nöds få på och av motorn, hon vet vart kylvatten kranen sitter och har skaplig kunskap om vart vi är på väg. Själv kan jag absolut ta båten från A-B, men undviker förtöjningar och däcksarbeten om jag slipper. Storseglet här hanteras ute på masten, tyvärr, Nalle väger 50 kg kilo mer än mig, han suger sig fast som en bläckfisk, för min egen del far jag som en vante och allt blir mycket farligare. Alla får göra som de vill. Men utan Nalle som nog faktiskt kan laga allt, räkna ut med god marginal vart båten tar vägen med tanke på vind, ström och egen kraft, utan honom skulle jag inte göra det här, oavsett om han vore tjej eller kille. Det är liksom oviktigt, bara alla kan det de förväntas kunna. Här ombord är jag drottning av all organisation, jag vet vart minsta skruv finns, tepåsar i olika smak, , vilka chips var och en gillat samt flaskor med bubbel.

Det sista är mest viktigt för mig själv, öl och Rom sköts av kapten, jag ser till att alla får något att äta och dricka och jag är frågvis, nyfiken och engagerad men till att laga toaletter duger jag inte, eller som nu när vi nyss gick till kaj för bunker och hux flux inte har någon styrning. Läs ingen. Man är inte ensam på ett sådant ställe, bland annat låg en hysterisk stor kryssare strax bakom oss. De hade nog inte önskat oss välkomna upp 10 våningar på kaffe om vi drumlat in i sidan på dem. Men precis som jag sa i mitt tal till Nalle när vi gifte oss. – Du gör mig dubbelt så mycket av allt. Dubbelt så glad,arg, rädd, modig men framför allt, du gör mig dubbelt så bra och du lär mig en herrans massa olika saker. Bra och kanske mindre nödvändiga, men i alla fall, jag fylls ständigt på.

Idag har jag för det lärt mig att om man i en trång liten marina med två smala platser för bunker backar in med viss maskinverkan och använder sig av lika delar tur, vind som tar riggen samt lite autopilot kommer man för det i närheten av tänkt position. Hamnkapten hade stora ögon och vidöppen mun när vi kom in på bredkas, det heter så i Östergötland när man sladdar med sin bil i kurvor antingen av fart eller halka. Men när han först fick en arg föreläsning av Kapten- jag -gör-då-tamejfan-så-gott-jag-kan-utan-att-kunna-styra blev alla oerhört vänliga och var nog rätt imponerade över att vi ens nådde land. Tio minuter senare hade vi även styrning. Första skräcken var att växeln gått sönder, men som väl var visade det sig strax att det bara var några skruvar som var på väg ut. Snipp, snapp var vi med styrning, diesel samt äckligt Martinique vatten. Jag vet inte hur de bär sig åt men maken till metallsmak får man leta efter, det duger till disk, dusch och skurning, ej matlagning och för guds skull inte heller till kaffe. En del har tre filter in, kol, bakterier och partiklar, vi har kol men med lite billiga grejer från Jula kan man snabbt uppdatera resten med. Och nu har vi bestämt oss. Nästa vinter åker Sparven hem. Hon har varit oss oerhört snäll och medgörlig, inte alls som den gamla lynniga surkärringen som var hennes företrädare, hon var en båt fylld med egen vilja och idéer om vart och när hon skulle.

Den här är som lite mer samarbetsvillig och pålitlig. Men tiden var knapp på Trinidad och även om vi gjort en del längs vägen borde hon ligga på varv och pysslas om rätt länge. Den tiden finns inte för oss här och inte har vi har inte råd att leja bort allt. Vi har vänt och vridit på allt och till sist bestämt oss för att Fru Sparven ska placeras på ett annat fartyg och få lift till Europa. Det blir en lagom tur från Antwerpen hem och kostnaden den samma som tre månaders förlorad inkomst, bunker och övrigt slitage på båten. Sedan får det bli några år hemma. Hjertmans som hjälper oss med mycket är tack och lov återförsäljare till Masterwolt för med elen finns det just nu mycket att önska. Nu räddade vi upp en del med nya solpaneler. Men hjälpkärran behöver service och motorn lika så, av någon anledning suger hon luft och Nalle har väl ägnat timmar vid det här laget åt att lufta, täta och pumpa. Hit intill har hon alltid startat tillslut men det känns inte helt tillfredställande. Mycket vill vi uppgradera och det görs lättare under tid och hemma. Men tillbaka kommer vi, jag kan inte tänka mig ett liv utan att återvända. Både förra året och i år har vi hittat nya favoritplatser, andra ställen hade kanske kunnat bli det, om man haft tid att stanna. Tre månader tänker ni, tre månader av att att vila, vela och tura där borta, TRE månader av att inte ha tid!?! Hur fan är det möjligt? Ja, jag vet inte riktigt, men även om det rör sig om avstånd som till Gotland hemifrån tur och retur så tar det även här tid att ta sig framåt. Å hur vi än har gjort så tiden är strax slut. I samband med hennes hemtransport nästa vinter åker vi över och seglar någon månad, tillbaka till Dominica, min senaste favorit. Bodde jag inte i Vat korset så skulle jag bo på Dominica. Aldrig säger Edith, aldrig. Oj, sa jag, hon brukar inte va så omöjlig. -Varför? -För att de har fula skoluniformer! Inte värre än så. Å andra sidan så behöver jag mitt hemma också. Det är ju fan att orkansäsong är på sommar och höst för egentligen skulle jag hellre vara hemma längre på vintern eftersom jag är barnsligt förtjust i snöoväder och både förra och den här vintern har vår herre försätt Valdemarsvik med mycket av den varan. Jag bytte hellre bort svensk sommar. Kanske inte prompt just den som var, det var lika varmt hemma som här då, men en vanlig 19 grader varm och mycket regn sommar kan jag överleva utan.

Nu har vi kommit fram till helgens semesterparadis, ankarviken Grande Anse D’Arlets. En strand, en gata och en massa barer och restauranger. I morse sa vi hej då för sista gången till Stellan på Marina som nu fått tillbaka Clara ombord. Clara var med över Atlanten med just Stellan och nu har hon åter mönstrat på. De går norr och vi söder ut . Om en vecka lämnar vi Martinique med färja i stället för egen båt. Hur det känns? Faktiskt rätt bra. När vi väl bestämt oss var det ok. Nu tar vi dingen iland, badar i solnedgången och hem å lagar mat. Livet är rätt gött vart man egentligen än är. Så länge det ingår lite rött vin, en tokig men väldigt snäll kapten och ett par ungar som för det 13 gånger om dagen gör som man snällt ber dem, ja då spelar det väl inte så stor roll vart man är.

Eder utsände i Västindien med siktet ställt mot Patricia och avhämtning av tillika levande katt och krukväxter🏃‍♀️