Efter att ha kollat almanackan kunde jag konstatera att det är si så där en femtio dagar kvar innan vi återser det stolta fartyget Lady Sparrow som förhoppningsvis ligger och guppar ivrigt väntande på oss i Honfleur. Dom ringde som jag skrev för en månad sedan och påstod att dom ville flytta på henne då hon parkerats där de hade tänkt sig att muddra. Nu var vi lite långt ifrån så vi kunde inte ens på minsta vis bistå med en sådan manöver men maken önskade dom ett hjärtligt lycka till, förvisso med ett ordentligt varggrin över ansiktet, men det såg ju inte hon i telefon. Att dra henne ett par hundra meter det ser jag nog inte ens som möjligt, men visst den siste idioten är ju troligen inte född, men när man väl får lite fart på henne i vattnet, ja efter att ha fått loss henne från kajen först och främst, så kan jag tänka mig att den stora otympliga båten börjar leva sitt eget liv och är nog inte precis som att vara ute med en pudel på promenad. Trots allt är det 28 ton att dra omkring på och det är klart får hon för sig att dra iväg någon annan stans så är det inte bara att dra i en tamp så kommer hon snällt tillbaka, ja det var kanske inte en så dum liknelse med hundpromenad. Påminner lite om att gå ut och gå med min mammas hund, gör som den vill och kommer inte när man ropar. Dit dom hade tänkt att flytta henne är den inre hamnbassängen där väl ingen båt kostar under 1 miljon € och just sådana båtar och dess ägare brukar vitna i ansiktet och springa som galningar på däck med fendrar för att så gott det går hålla avstånd till oss. Men då maken är en fena på att manövrera farkosten och kan fickparkera in henne där jag troligtvis inte skulle kunna få in en optimist jolle, så har det hitintills inte varit några bekymmer att få henne till kaj, sedan har det ju varit rikligt med allehanda andra bekymmer, dock ej orsakade av Herr Dallner, men det vet ju inte andra båtgrannar. Om dom nu skulle ha försökt dra in henne längst in så är det verkligen något jag hemskt gärna osynligt hade velat vara åskådare till för det måste ha varit en styrkemätning. Det andra alternativet var att de själva skulle bekosta bogsering av henne och det är ju fullt genomförbart, dock inte för oss andra riktigt lika roligt och för dem väldigt dyrt så därför, om hon överhuvudtaget är flyttad så har det nog skett medels handkraft. Ju mer jag tänker på det så undrar jag om dom inte sköt fram den planerade muddringen till efter vår avgång och på det viset sluppit undan hela besväret. Men om en och en halv månad kommer vi ner tillsammans med Peter och fortsätter ner till Portugal. Jag vet att jag så många gånger lovat att jag ska ge fasen i att skriva vart vi ska åka och hur lång tid det skall ta för det slutar med att antingen kom vi inte i väg alls eller så kom vi någon helt annan stans dit vi absolut inte hade tänkt att vara. Så var ju hela Hollandsresan. Vi låg i Borkum med det ena lågtrycket efter vart annat, nej vi låg givetvis inte med lågtrycken, det sköter vi internt, det var dåligt väder dag efter dag och Borkum var mot vad vi hade föreställt oss fruktansvårt tråkigt så vi ville bara därifrån. I den hamn som vi var anvisade låg vi helt oskyddade för vinden, det gungade lika mycket som ute i havet, det ösregnade och det var 7 km till byn där affär fanns. Efter ett par dagar gick vi in och la oss i nödhamnen där man bara får ligga i 24 timmar, betydligt mer skyddat men tyvärr utan el. Nu löste uppfinnar Jocke det då vi väl har kabel ombord så vi kan dra ström från månen om det vore så, men hur eller hur så var det inte läge att stanna längre än det dygn som var sagt och det var där och då som vi bestämde oss för att åka på kanalutflykt genom Holland. Jag skrev någon dag innan om vidare resa ut i Nordsjön och två dagar senare rapporterade jag vädret från Gröningen. Så jag borde verkligen lära mig att inte sticka ut hakan och påstå vart vi är på väg och hur dags vi ska vara där. Det är med segling och att gå vilse, bort kommer man inte man bara dyker upp någon annanstans. Ödmjukt säger jag nu att om det går som vi önskar och hoppas så drar vi annandag påsk och passaerar Biscaya så fort som vädret tillåter. Jag saknar båten och det där enkla livet så jag kan dö. Jag längtar så mycket efter att få vara tillsammans allihopa, få höra Peter sjunga ” Goder morgon, goder morgon både herre och fru” , fortfarande så kommer det ibland ett sms eller står på Facebook just den textraden som han sjöng varje morgon i tre veckor. Få höra ljudet av prasslet i seglen när dom far upp i riggen. Det rytmiska gunget, ljuden av sjön som frasar mot skrovet, det börjar kännas att våren är på väg. När det var massa frysgrader här hemma och även i Frankrike då kunde jag verkligen inte ens med bästa vilja känna någon som helst lust att flyga ner och sätta mig i en kall och rå segelbåt och börja om igen, men nu vartefter soltimmarna blir fler, luften varmare så har det sista veckan vaknat ett oerhört sug att komma iväg. Segla vidare, se något annat. Nu har ju planerna avsevärt, eller förutsättningarna har förändrats. Nalle fick ju fast jobb och det innebär ju att man måste arbeta. Men på tre veckor kommer man rätt långt om man ligger i lite och vi räknar kallt med att ta oss till Portugal på de tre veckorna och sedan bär det av hem och jobba igen. Över sommaren blir vi hemma här och det ingick i grundplanen. Sommaren är en bra källa till att jobba som galningar och spara ihop lite mer pengar så vi kan ha det desto bättre i höst. Sedan är det ju som så att vi har ett arrende kvar på Torrö som skall få sitt avslut under hösten. Jag antar att ni alla har läst om min mans iver att spara på precis allt, men en båt ger ju vissa fysiska begränsningar då hon inte kan bli mer än full. Föreställ er då Stångudden, det är så förbi alla gränser för ” bra att ha”. Jag tror vi har 17 båtar, kan vara 18 som ligger där. En del samlar på frimärken andra tydligen på båtar och då min man tror att den som har flest båtar vid sitt frånfälle vinner kan han ju inte heller göra sig av med dem. Fiskebåtar, eker, segelbåtar ja ingen U-båt men annars finns nog det mesta. Under våra första år då vi inte alltid bodde med varandra utan studenten höll till i Fiddran i Kalmar satt han och hängde på Tradera, som tyvärr även auktionerar ut båtar och som jag tror, efter någon öl, det kommer han aldrig medge även om det hela skulle nästan kunna bli mer begripligt om han hade varit redlös och ramlat över tangentbordet och råkat trycka in ett ganska aktningsvärt bud på en förbannad segelbåt som vi ABSOLUT INTE BEHÖVDE! Nåväl, några dagar senare var han hemma och irriterad var jag redan innan kom han en aning slokörad och frågade om jag visste vart Allingsås gjorde och det visste jag. Nu kröp det ur honom en liten sällsam historia om den stackars fattige studenten som i sin tristess suttit och varvar studier om stjärnhöjder och squat effekter med att se sig om på Tradera och där, inte på så mycket allvar lagt ett bud på en Piraya. Detta är en båt i det här fallet och inte en fisk som jag hade önskat, under täcket hos honom. Jag var så arg så jag trodde att jag skulle förlora förståndet. Men nu snickrade Handyman ihop en oerhört avancerad båtvagn som mer såg ut som ett konstverk av Lars Vilks, Nemesis som byggdes av drivved i Mölle tror jag, detta blev anmält till allt, ja kanske inte jordbruksverket men i övrigt allt. Ja för den delen var det väl inget mot hurdant det skulle bli sedan,det är samme Lars Vilks som många år senare målade rondellhundar med tydlig religionstillhörighet. Nog om det, men det här som var bakom bilen och skulle tjäna till syfte att från Alingsås få hem en hyfsat stor segelbåt såg tveksamt ut. Nu är ju inte min man direkt någon tvivlare eller grubblare utan när han slagit i sista spiken kopierade han en karta från Eniro och insåg till slut hur långt det var, men gjort var ju gjort och då buden är bindande så det var ju bara att ge sig av. Gissa hur lyckliga dom som sålde en var. Det kom ett bud och det vet ni ju vems som la det och dom fick en rejäl slant för något som stått som en övergiven dröm och det bekymret betalade någon stolle från Östergötland flera tusen för. Ja som sagt den siste idioten är inte född. Sent på kvällen kom så eländena hem till ön, jag tror inte ens jag hälsade när jubelidioten till båthandlare kom hem. Men som väl är, på ett par dagar har jag återfått talförmågan och skäller som en bannhund för tomma öron. Han med båten har en väl utvecklad förmåga att bara stänga igen, särskilt för tjatiga fruar, mammor och barn. Män tycks ha viktiga saker att säga och berätta för det kan han alltid redogöra för och ganska detaljerat, frågar jag vad någon grannfru sagt har han ingen aning. Båtfan har varit i sjön en kort tid en sommar, sedan legat tryggt på land de senaste 6 åren. Detta i gott sällskap av Linösnipor, en lärkdito en fiddra, en lastmaskin och bottengarn som skulle kunna möjliggöra ålfiske härifrån till Lettlands kust. Numer finns inga fiskare och vi kommer nog aldrig att dra i gång något nytt så det är bara att bita i det sura och arrangera mindre och större majbål, sorgligt men vad ska man ha det till. Skulle jag ställa den frågan till han som äger dom, – vad ska du ha dom till, skulle jag få ett fnys tillbaka och en fråga om jag skulle acceptera att alla mina saker skulle brännas på bål? Näe, men jag äger inget som är så onödigt, stort och oanvändbart heller. Ni ska se, i höst har vi säkert varv här nere i garaget och i trädgården gister. Båtarna måste säljas och det är vi väl i viss mån överens om, så vill ni tex köpa en Piraya så behöver ni inte leta runt mer, vi har. Är det lustigt att man är gråhårig eller för det allt mer blir. Edith upptäckte det härom dagen. Jag besöker hennes salong då och då, tack och lov blir hon äldre och inte sliter huvudet av mig längre och så länge lillebror är syselsatt med annat går det nu riktigt lugnt till hos min frissa, får han däremot syn på oss så kastar han sig över mig och i ren lycka över den märkliga leken som han absolut inte förstår vad det går ut på, själv flyr han för livet när jag närmar mig med borsten. Men när jag lutar mig bakåt hos Finemangs salong blir han helt vild. Edith höll fast ett rejäl tofs med hår och sa att jag hade vitt hår. Näe sa jag, det har jag inte. Jag har nog haft alla färger som går att ha, inklusive gröna slingor (frivilligt dessutom), men vitt hår har jag inte. Efter att ha fått en ny frisyr smet jag upp i badrummet och konstaterade att ungen hade rätt. Ju mer jag letade desto fler hittade. Grövre och stelare än det andra håret. Det första drog jag bort, sedan insåg jag att skulle jag fortsätta med den metoden då skulle det bli glest på skallen. Nu finns det ju för det frisörer som inget annat gör än att dölja vårt åldrande, men när jag var inne hos Åsa och beställde tid försökte jag även göra ett paket på botox och ett rejält bröstlyft, men hon hade inte gått kursen än så jag får väl fortsätta mina dagar påverkad av gravitationen. Att spendera nätterna med Finemangs lillebror gör ju inte att man direkt ser yngre ut. Varje morgon framåt fyra ropar någon mamma inne i från barnkammaren och sedan är processen den samma varje natt. Han har kastat nappar och snuttar all världens väg och jag vägrar tända några lampor, utan med knapp ledsyn letar vi rätt på livets nödtorft och återvänder till sängvärmen inne hos mig. Nu somnar han oftast om omedelbart vilket jag inte gör, utan efter att ha räknat får, getter och vilka kreatur som nu finns och vänt och vridit på mig tills det är en halvtimme kvar tills vi måste gå upp så brukar jag så återvända till drömmarnas land. Efter en stund väcks jag av en liten pojke som hämtat mina tofflor och dänger dom i huvudet på mig. I den andra handen brukar han ha min telefon som han har lånat en stund i tysthet medans jag sover. Jag trodde att jag löst hela bekymret med hans lån av min telefon genom att låsa den och att man måste slå in en kod för att kunna använda den. Det som avstyrdes var att han numer inte ringer till alla möjliga vid fem snåret på mornarna nu tar han däremot en massa bilder, för kameran kan man använda trots lås. Första gången blev jag rätt rädd när jag upptäckte en massa bilder som antingen var svarta eller med lite av mitt ansikte synligt som var tagna vid fyra snåret en morgon, men sedan kom jag på att det var den lille pojken som i smyg sträckt sig över mig, norpat telefon och dokumenterat sin ensamhet. Tack och lov har jag inga appar till Tradera som han kan komma åt, så det blir förhoppningsvis inte fler vanvettsaffärer för herrarna Dallner.