Ni som är under hundra år har väl antagligen ingen aning om vad “Vildandens sång” är, ni får göra som moderna människor gör, Googla, så kommer ni att få höra en förskräckligt rörande gammal sång om en stackars vildand som jag tror sitter i en vassrugge och håller på att bli skjuten. Detta var min morfars paradnummer. Fortfarande, även att han har varit död i ungefär 35, år så kan jag höra honom i köket på Järnvägsgatan 4 B hur han sjunger och skrålar med oerhörd inlevelse i kapp med transitorradion som stod på köksbordet med blommig vaxduk och morfars pipa. Morfar rökte Caravell och det luktade så där sött och lite klibbigt och då jag är född i en tid då alla rökte överallt och hela tiden så såg vårt kök ut som Lützen med inslag av dofter av nybakade bullar och stekt strömming. Det sista tyckte han inte så mycket om så då lurade han i mormor att han fick sådan förfärlig hosta av stekoset och då hon inte ville att kraken skulle sitta och hosta så slapp hann både det och att äta den.

Nu kan man ju fundera över varför jag skriver om morfar på en blogg om en seglande småbarnsfamilj. Jo precis som med allt annat så skriver jag om saker som jag tycker om och om min morfar tyckte jag mycket om därtill skulle han ha fyllt 105 år i dag, eller egentligen 104.Jodå, tideräkningen var uppfunnen även i förra seklets början men när morfar på sin 9 års dag stoppade vänster armen i någon form av flistugg på Gloo gård utåt Tryserum så fanns ingen livränta att få för så små barn i arbete, men prästen i Väster Tryserum var en god människa och tyckte nog att nåd gick före rätt och att Gud nog såg till människans bästa hellre än till absolut exakthet i kyrkböckerna förvanskades morfars födelse år till 1910 i stället för det mer korrekta 1911 och mamma Klara Albertina och pappa Gottfrid fick någon liten slant till den nu enarmade pojken som kanske skulle få det svårt på arbetsmarknaden. Armen fick han aldrig tillbaka. Efter slädtur i bitande kyla ner till Gamleby och provincialläkarstationen där kunde det bara konstateras att ingen hjälp fanns att få utan ny häst selades och gick ner till isen och över Gamlebyviken gick färden in till Västervik, men då sägs morfar ha varit medvetslös. Så småningom skickades han till vanföreanstalten i Stockholm och fick en protes med en krok längst ner. Jag minns den jätte väl. En ram med gångjärn i armbågsleden, allt stål var klätt i vadderat mjukt läder och längst ner satt en platta med en fyrkantsöppning där man trädde in kroken och skruvade fast den. Jag minns också hur jävulskt ont han hade ibland. Kommer i håg hur han berättade om fantomsmärtor i en arm som inte fanns, det var något spökligt obehagligt med smärta i något som inte funnits där på så många år. Men detta var då ingenting som gjorde honom särskilt handikappad på något vis. Han beskrivs i en bok om Gryts socken som en välkänd frisör, han skruvade bort kroken och satte i en kam i stället, han knöt rosetter i skosnörena med kroken, han flätade mitt hår, inte särskilt snyggt men dock och han jobbade som en galen. Skulle man i dag ägna sig åt någon form av analys av honom så undrar jag inte om det var så att bristen på arm gjorde honom urstark och arbetssam som en gammal ardenner. Jag tror att i någon form av komplex så skulle han aldrig medge att han var svagare eller dugligare till mindre än någon annan snarare tvärtom och jag kan tänka mig att det mindre förtjusande humör han för det i yngre dagar hade kom nog ur samma källa. Morfar var ett av massa syskon, hans föräldrar var statare och lika fattiga som alla andra i samma situation.Att ha en son som i värsta fall inte kunde arbeta var en oerhörd belastning för en familj som inget hade, så morfar tog nog i allt vad han kunde och skulle nog visa att han minsann klarade allt som ingen annan gjorde. När man i dag beskriver barnfattigdom med de preferenser vi har i dag så tänker jag alltid på morfars alla historier om barkbröd, ransoneringar på allt, kylan och en ren brist på mat. Ärvda dåliga kläder och i en del fall inte kläder alls. Jag glömmer aldrig när han berättade för mig om en flicka ur en grannstuga utåt Fredriksnäs som var så kall om sina fötter att på väg till skolan varje morgon smet undan och kissade på sina frusna fötter. Jag har alla dom här historierna levande i bakhuvudet och kan nog inte annat än vara oerhört tacksam över det liv jag själv fick. Morfar blev väl lite utav ett original. Jobbade på televerket och drog rikskabel så vi alla kunde prata i telefon. Byggde potatiskällare. Det finns en massa pärakällare här runt omkring Valdemarsvik-Gryt-Tryserum som fått sin källare byggd av morfar och som sagt var även ambulerande frisör. Morfar fick aldrig ta något körkort även att det så småningom kom så mycket bättre proteser som liknade en hand och även kunde gripa så vägrade han att byta, för hade det nu gått bra med den gamla så kunde han nog gott ha den kvar för han skulle troligtvis dö snart i alla fall. För vad man än sa om framtiden, så svarade han alltid att då fick vi väl se om han levde. Inte med minsta sorg eller bitterhet, det var bara så livet var, en del dagar dör man en del inte. Som sagt var det blev varken ny protes eller körkort utan en grå Husqvarna moped. Med denna som färdmedel åkte han omkring med slevar och murhinkar, saxar och kammar och när jag kanske var i fyra års åldern uppfann han något som om man har god fantasi påminner om en barnstol till en cykel. Denna var dock i trä och satt fastmonterad på bagagehållaren och i den åkte vi på våra odyséer morfar och jag. Vi var i lanthandeln i Rullerum och köpte glass, vi åkte till Gryt men på vägen stannade vi i höjd med Sandvik för han ville visa mig kaffebordet som var gjort av en kvarnsten och förklarade hur man mal mjöl samt hur det gick till under ransoneringsåren då dom gömt undan kvarnstenar och därför kunde hålla sig själva med lite mjöl samt sälja och få några ören. Kanske var det dessa kunskaper som jag i en annan del av livet kom i håg när jag själv fick för mig att bli mjölnare. Några ton senare med mjöl i öron och näsa bestämde jag mig för att det var ett oerhört tungrott sätt att tjäna väldigt lite pengar på, så jag la ner det men jag har för det provat. Å jag tror det är från honom jag ärvde tron på att man kan göra vad man vill. Han hade egentligen inga förutsättningar alls. Han gick i skolan varannan dag till och med femte klass men är än i dag den mest bildade människa jag träffat. När han läste Nt så läste han den från pärm till pärm inklusive de finska nyheterna som på den tiden även fanns i början av tidningen. Han var inget vidare bra på att leka, den enda lek jag minns att han föreslog var när han sa att han ville leka “Indisk sovbock” . Jag har ingen aning om vart han fick det i från, men den gick helt enkelt ut på att han sov middag och jag tittade på. Jag tröttnade rätt snart på det och övergick väl till att sällskapa med mormor i köket i stället. Men i sin brist på lekar så lärde han mig att läsa, skriva samt kunna europas samtliga huvudstäder så när jag kom till första klass på Lovisebergsskolan tyckte jag nog att de flesta ungar var rätt korkade. Själv kunde jag det mesta av vad fröken sa samt åkte moped i en konstig trälåda till skolan, jag kan i dag också se vilket udda barn jag måste ha varit och lite udda är jag väl än. Det är väl därför man säljer hus och hem och med en halvårsgammal flicka på armen köper en stor segelbåt och ger sig av. Kanske finns det en längtan efter att se det som mormor och morfar läste högt för mig om i köket, kanske förstod jag redan som liten att allt som var annorlunda var ingen fara. Hos mig var det mesta annorlunda. Jag bodde i Valdemarsviks äldsta och i princip mest orenoverade hus med mina gamla morföräldrar som satte en dygd och heder i värderingar som mina kompisar inte ens viste fanns. En dag kom vi till en punkt där jag växte om dom på något vis. Barn ska inte bli sina egna regenter i sina kungariken men det höll på att bli så och som väl var hade jag ju en familj till så i Januari 1977 flyttade jag till mamma och i februari dog morfar.

I dag får det bli kalas för 105 åringen som jag minns som det snällaste av alla, Det finns många historier om honom som slagskämpe, fyllbult när han hotade taxichaufförer och kastade ut järnspisen i ren ilska, men det är andras upplevelser inte mina.

När jag var liten minns jag att jag vid något tillfälle fick somna hos honom och då berättade han att när han dog så skulle jag inte va ledsen. På banken hade han till begravningen och lite pengar låg det i plånboken i översta byrålådan. Fickuret och pipan skulle jag ha och sedan skulle resten nog ordna sig. Själv skulle han till himmelen där hade han god uppsikt över mormor och mig och så småningom skulle jag bli gift med någon trevlig karl. Jag var fyra år och nästan höll andan över dessa förtroligheter och kunde inte nog önska livet av honom, ty då skulle pipan bli min.<!– TradeDoubler site verification 2451117 –>