Men skulle någon fråga lilla Edith så gör det tusen gånger ondare när det brister i örona och sedan även i förståndet. För det gör det när man har legat sjuk i öroninflammation i sin fåtölj en vecka och bara vill ha det tyst, lugnt och skönt. Men si det vill då inte alls hennes lillebror. Han vill allt som är motsatsen till det. Han vill ha liv och rörelse och hjälper ingenting annat så kan han alltid gå och bita någon i benet, då brukar det ju bli fart på folk. Sedan kanske dom inte direkt blir glada men det väcker för det uppmärksamhet. Ediths öron är väl på bättringsvägen vad som kvarstår är att hon är lomhörd. Så här hemma låter det som på långvården. Alla pratar jätte högt så hon skall höra vad vi säger, gör vi inte det svarar hon på vad hon tror att vi sagt vilket oftast är helt uppåt väggarna. Vi stora skrattar gott medans den unga damen blir rosen rasande. Därtill hör hon ju inte riktigt sig själv heller, så hon pratar ju så hela Valdemarsvik hör vad hon säger. Humöret är som vanligt, precis som hon alltid har varit. Överlycklig eller urförbannad, för sådan är hon. I lördags förmiddag stod vi och hängde i köket hos Nalles pappa i Spånga när det ringer i Nalles telefon och på displayen står det ” Lady Sparrow” Honfleur. Det var alltså hamnkontoret som hörde av sig. Vi tittade på varandra likbleka båda två, för varför skulle dom ringa annars om det inte vore total katastrof. Brand tänkte jag, vi har elen kvar ombord med två små element. Sjunken tänkte Nalle, batterierna bör vara slut vid det här laget och det är klart att något kan släppa, allt kan trots allt alltid hända. Som min rigoröst noggranna saliga svärmoder alltid brukade säga, – man kan inte förbise något, inte någonting. Men så var det inte, men däremot för nu tredje gången i livet har vi blivit ombedda att flytta på vår båt ty det skall muddras. Det här börjar ju bli löjligt. Ligger det ständigt en mudderpråm akter om oss och lurpassar. Första gången var när man bestämt sig för att börja muddra Valdemarsviken för ett antal år sedan andra gången var nu i höstas när motorn gick sönder i Belgien. Vi blev ju liggandes i över tre veckor i väntan på delar, mekaniker samt utfört arbete på verkstad. Då sa hamnkapten en vacker dag att om det här skulle dra ut längre på tiden då fick vi nog gå i från Blankenberge ner till Ostende, därför dit skulle det snart komma ett Belgiskt mudderföretag och nu ska det muddras i yttre hamnen i Honfleur. Vi ombads att vara ombord som i måndags och flytta in båten i inre hamnbassängen vilket Nalle sa var omöjligt då vi är hemma i Sverige. Jaha sa fröken i andra änden, då för ni be era kompisar att flytta henne. Jag har inga kompisar sa maken, för det inte i Frankrike alls. Sedan förklarade herr” nu-inte-fullt-så-tålmodig-längre” vad vår överenskommelse med hamnen innebar och vad vi betalat för och vill ni flytta på båten så går det så bra så. Sådant, att det går bra är jätte lätt att sitta i telefon i Sverige och säga för den som vet att hon i det närmaste är omöjlig för någon annan att rubba som hon ligger. För det första så ligger hon med kätting i öglorna i kajen så hon inte skulle kunna nöta sönder tamp och dra i väg själv, att få loss dessa som ” Uppfinnar Jocke” spenderade en halv dag åt att sätta dit så komplicerat det bara går är nog för nån annan ogörligt. Dessutom går hon absolut inte att starta. Ty till det krävs en hel del olika saker men vi kan börja med det mest elementära, nyckeln. Den befinner sig också i Sverige. Pilutta dom. Men, men sa kapten aningen syrligt, ni får så gärna dra henne till bättre plats eller bogsera om så önskas. Bogsering tyckte unga fröken var bra men den fick vi bekosta själva, -aldrig! utbrast skepparn och åberopade ytterligare en gång till vad som var uppgjort och att det var den plats där vi nu ligger som vi blev anvisade och då vi har förskottsbetalat platsen till fram i vår dagarna så borde väl någon ha sagt något redan från början. Den unga dam som ringt upp Nalle, vilket hon säkert ångrade i samma ögonblick han svarat för redan där och då borde det ha varit helt uppenbart att hon ringt till en man vars smidighet och möjlighet att vara tillmötesgående mot människor han fått för sig att de försöker bestämma över hans person, saker eller familj, bad till sist att få återkomma vilket hon just nu inte ännu har gjort och troligtvis aldrig mer kommer att göra. Däremot sitter hon ju nu nere i Honfleur med en svensk lila segelbåt som hon väl troligen önskar åt pipsvängen, tänk för henne vilken lycka att lägga bogserbåtar, mudderpråmar och allt som man behöver utanpå våran lilla båt. För så hade absolut maken gjort själv om det vore tvärtom. Glöm nu inte att dela vidare, läsa och tycka samt gulla med annonsörerna.