Jag har ju i tidigare alster gjort jämförelsen mellan denna skapelse till båt som en stor valhona som reser sig upp på baken och så där med glädje som jag tror att de känner kasta sig raklång på magen ut i vattnet. De senaste dagarna har hon absolut inte rest sig upp inte en centimeter utan mer likt en Comodo waran har hon ålat och krälat sig fram längs de Holländska kanalerna. Sist jag skrev så var det väl liksom en öppen fråga om vi verkligen skulle ta oss ut i Lemmer eller om vi skulle behöva gå rakt upp till Nordsjön istället vilket vi inte direkt var sugna på. Lågtrycken har stått som spön i backen med vindar rakt i näsan. Efter Groningen kom vi till ett vägskäl, eller kanalskäl heter det väl här där vi hade tänkt oss raka vägen ner mot Lemmer. Som väl var angavs det inte bara vart det låg och hur långt det var, utan även att det fanns en bro med masthöjd på 7,20. Vänd om och gör rätt. Ny väg och nya planer. Om vi bara tog oss upp till Leuwardeen så skulle vi nog så småningom hitta på en lite större vattenväg därifrån, vi provar. Det var den vackraste delen av resan ännu så länge. Kanalen snirklade sig in och ut ur små samhällen, husen låg precis vid kanalbanken och då och då kom som små gatukorsningar där bikanaler flöt vidare upp på gatan. Utanför husen fanns en liten huck där familjens egen lilla båt låg förtöjd. Att floderna och kanalerna är oerhört väsentliga här råder ingen tvivel om alls. Så fort vi kommit fram till minsta lilla bro så har vi aldrig behövt vänta längre än fem minuter på öppning. Är ingen synbar i kuren ropar man på angiven kanal och efter ett par minuter kommer så brovaktaren med andan i halsen på cykel. Vid några tillfällen har fler broar skötts av samme tjänsteman, då får man ibland vänta lite så han hinner cykla ikapp och öppna nästa. Kanalerna är nästan alla högre än själva landskapet vilket får till följd att vi seglade förbi deras vardagsrum och kunde nästan se vad de tittade på för program på TV. Bekymret för oss var djupet, allt oftare och i takt med att kanalen smalnade kände vi av botten. För det mesta bara som ett lätt sug men ibland rullade hon ordentligt, troligtvis stockar eller annat bråte. Framåt kvällningen fick vi broöppning in i Leuwarden och det var nog också första gången vi fick betala. Det går till som så att i höjd med brovaktarkuren hänger han ut en lina som sitter fast i en pinne. I snöret hänger det sedan en träsko och i den lägger man så många € som det står anvisat på skylten, allt från 3 till 5. Vidare kom vi inte för på söndagar stängs systemet ner efter klockan 19 och vi var ändå rätt nöjda med dagens etapp och förtöjde mitt inne i stan utanför en hamburgerbar. Edith trodde nog knappt sina ögon när den ömme fadern kom ombord med hamburgare, förvisso med kokt ägg och majonnäs på och en gigantisk papperspåse med pomme, ibland hör gud även en 4-årings böner. Själva avstod vi det som hamburgerkillen hade kvar att sälja utan käkade kinamat för en smärre förmögenhet.
Morgonen kom och nio fick vi broöppning nu var det ett visst chanstagande då det överallt står en meters djup men som vi har tolkat det så är det ett icke uppmätt och kontrollerat djup, vi gjorde som vanligt, vi tog ett djupt andetag och tänkte att om ingen vågat chansa tidigare hade väl aldrig vi kommit på att jorden inte är platt och Amerika hade väl legat där borta oupptäckt. Det gick väl inte så många timmar in på denna förvisso oerhört vackra kanal som snirklade sig runt sin egen axel emellanåt, innan farten gick ner avsevärt. Man kände verkligen hur båten sögs ner i dyn och då ingenstans finns att vända vilket för övrigt skepparn ombord på denna båt möjligtvis skulle göra när han befann sig vid kanten av världens ende, så återstår bara att dra på maskin lite till. Sparven är en tjurig och rätt trilsk båt som allt som oftast inte vill jobba på för hårt för då blir hon väldigt varm å det, det är inte bra. Vid dessa tillfällen slutar maken svara på tilltal, då och då hojtar han ner och vill ha temperaturkoll. Mätaren sitter här nere. Varannan minut om ingenting inträffar ropar jag följaktligen någonting mellan 89 och 99, det första värdet är det bästa. Har hon väl börjat stiga så ger hon sig inte förrän man dragit av henne och hon får hämta andan i princip på tomgång en stund. Detta höll vi på med tills vi kom fram till Warten. Ett plutte samhälle, med små, små hus som ur en saga längs hela kanalbanken. Folk gick man ur huse för att titta på detta vidunder till segelbåt och alla tittade oroligt upp i masten. Fan, sa Nalle, det är väl ingen bro här framme? För i så fall är vi tvungna att masta av henne vilket inte är gjort i en handvändning. Jag som är lite mer sorglöst skapt sa att jag trodde att dom bara tittade på vår enormt stora svenska fana som vajade i vinden. Brovakten var på lunch och vi skulle få vänta en halvtimme. Att det var oerhört dåligt med vatten under oss märkte vi hela tiden för åt vilket håll vi än rörde oss skramlade det illa varslande ur djupet. Maken är då rakt inte mycket för att be om hjälp eller fråga om råd men för en gångs skull tog han med en utav de svin dyra kartorna och gick bort till brovakten, en gentleman i 70 års åldern som kedjerökte cigariller. Jo då inga problem att ta oss igenom, ta bara ordentligt med fart så är ni snabbt på andra sidan. Fart togs så det vrålade ombord och mycket snöpligt stod båten på näsan då kölen satt fast. En del viftande med armarna till mannen med bron att han kunde lika gärna stänga sin förbaskade bro för vi behövde för det inte just då någon broöppning. Fem minuter senare ombads vi backa då annan båt skulle ut mot oss, idiot sa Nalle, tack och lov på svenska, vi kom ju varken bak eller fram, nehe sa cigarillmannen som bara ville vara alla till lags och öppnade plikttroget sin bro och mot oss kom nu en holländsk båt som var fast besluten om att komma förbi oss. Idiot, sa Nalle igen, denna gång på språk som för dom här var fullt begripligt. Detta slutade precis som man utan minsta fantasi kan tänka sig, dom kilade sig fast i oss varvid not slags dragande och knuffande genomfördes varvid skepparen vart allt mer ilsken och högljudd. Ombord fanns även en jätterar blond, fryntlig holländsk hustru som nog så gott hon kunde försökte gjuta olja på vattnet. Väl förbi oss hade han givetvis repat sidan på sin båt i allt som var vasst längst med kajen och det var väl en hel del. Han var ursinnig och det är klart, det är ju mycket bättre när det är någon annans fel, även att man själv har klantat till det och då maken var närmast, så fick det vara hans fel. Det var egentligen bromannens fel, han borde absolut inte släppt igenom någon med en haverist på andra sidan. När den arge tillslut tuggade fradga och hotade med att ringa polis så kände sig nog skepparen ombord här väldigt lugn och trygg, ja gör du det, men det är inte en fråga för trafikpolisen utan då får du nog se till att få hit kustbevakningen. Men efter en kvart så kom så polisen, ingen av de två som kom hade en aning om vad dom gjorde där. En kom ombord hos oss och ville se ID handlingar, den andre förhörde vittnen på kajen och även om de talade holländska ett näst intill hopplöst språk så går det ju att begripa ett och annat ord och då ingen skugga föll på oss utan dåren med sin nu nyrepade båt fick skylla sig själv var saken över för dom. Det var den även för oss, för det i denna kanal. Vi hade efter den bron bara haft ett par hundra meter så hade vi kommit ut på den stora kanalen om nu inte lagens långa hade upplyst oss om att vi inte fick fortsätta. Framför oss låg gasledningar och dom ville dom gärna ha kvar intakta så nu ombads vi vänligen men bestämt att vända och åka någon annanstans. Efter en del om och men kom vi för egen maskin loss och efter en hel del andra så krumbukter lyckades vi även vända båten som inte är bland det mest graciösa jag upplevt. Jag var nu fast besluten, tillbaka till Lauwerden, aldrig sa tjurskallen på däck, tillbaka åker man aldrig. Ny kanal, lika smal som den som vi nyss fått lämna i någonslags walk of shame. snart nog var det uppenbart, det här var ännu grundare och nu var det ånyo dags att gräva sig fram meter för meter. 2000 varv på motorn och en knops fart framåt. Tillslut satt vi fast och det är inte ofta jag känner mig helt uppgiven men nu var det nära. En halvkokande motor, blockera kanalen, inte komma någonvart. Att få dit bogserbåt till mitten av ingenstans vet jag inte ens om det är möjligt. Att sedan inte kunna prata med han som fattar besluten för han är så uppslukad i att just fatta beslut är inte något höjdarscenario. Men på något jäkla vis fick alla nytt liv, tömde allt färskvatten ombord vilket borde ha varit ett ton ungefär, tröck på maskin allt vad hon höll för och nu passade det minsann damen att vara lite samarbetsvillig och tuffade på genom lervällingen, inte fort men för det framåt. Med bara en sjömil kvar passerade vi ett litet varv och en liten holländsk båt med amerikansk besättning. Vi behövde inte jätte mycket övertalning att lägga oss i redd med dom, även att vi var så nära målet, ner till den stora kanalen, men pengen var liksom slut, ingen orkade mer. Landsröm och en massa värme, lite mat och en kvart senare sov jag. Så fullkomligt slut av tankar om om och men, uti fall att. Dagen efter tömde amerikanarna sitt kylskåp för säsongen, stoppade in innehållet i vårt och flög hem till Kalifornien, själva kämpade vi på den sista biten ner till Princess Margherithe kanal och hade för första gången fyra meter vatten under båten. Vi hade gjort det, vi hade fan passerat kanaler där vi inte kunde komma fram. Nu var det rena promenaden ner till Lemmer kvar fyra timmars gång på djupt vatten, förvisso utan cigaretter, ett till en början litet problem. Sex timmar senare, när man står ordentligt på grund, fem meter utanför Jahthaven i Lemmer, då är det för mig bristen på cigaretter som är det största bekymret. Gapandet om TUG-boat för 30 000 kronor, det fick bli ett bekymmer för morgondagen.