Vi är så efter ett år tillbaka på Dominica, tillbaka i Roseau och tillbaka hos Marcus.

För er som följt oss så kommer ni kanske ihåg att jag för ett år sedan skrev om Marcus som med sin lilla flicka tryckt mot kroppen sprang och tog så mycket skydd som fanns i september 2017 när orkanen Maria tog stora delar av Karibien och främst den här platsen med sig ut i havet.

Nu är vi här igen och storögt kan vi konstatera att mycket är iordningställt, många hus är lagade och framför allt finns det varor till något vettiga priser att köpa i affären. Jag som oftast använder mig utav priset på cigaretter som index kan konstatera att utvecklingen är gynnsam. För ett år sedan kostade ett litet paket, dvs 10 stycken drygt 70 kronor i svenska pengar, nu kostar 20 st 15 funny money. Alltså knappt 50:-. Funny Money är ett uttryck jag snott utav Stellan på Marina. Det kom tydligen till under en resa till Grekland i en tid då den grekiska drachmern för oss svenskar i det närmaste var värdelös. Så när man köpte ett frimärke för ett par miljoner döptes valutan om och uppenbarligen var det så bra att det ännu lever.

Saker här har alltså blivit billigare vilket är bra på fler sätt. Dels handlar vi turister betydligt mer och dels har de som bor här vettiga möjligheter att köpa det som de behöver. Förra gången var en av många brister takskruv och i går när vi kom in i affären här uppe på gatan blev jag varm i hela hjärtat när jag såg skruv, spikar och andra grejer jag vet att de behövde för att kunna lappa ihop sina hus. Fattigdomen är nog fortfarande ganska stor åtminstone som jag upplever den här ute i Charlotteville som är en förort till huvudstaden. Det är så härligt att vara tillbaka på fler vis. Givetvis skönt att slippa kylan hemma men mycket härliga återseenden gör det ännu bättre. När vi närmade oss bukten här chansade vi och ropade upp Marcus på radion då man bäst ligger på boj här. Precis under oss nu är det djupt men inte så mycket längre ut är det 600 meter. Så vill man inte betala för boj får man ankra och sedan få dingen i sjön och in och förtöja aktern i land annars vet man inte vart man tar vägen. Under vattnet ser det ut ungefär som i land. Branterna rasar rakt ned och de fortsätter i havet också. Marcus svarade direkt och snart satt vi fast i en fantastisk stor orange boj. Väl i land mötte vi honom när han var i färd att önska lillebror Olov varmt välkommen. Strax efter kom storebror Nalle och efter ett ögonblicks förvirring såg han vem som var vem och rätt människor önskades varmt välkomna tillbaka. Han berättade om deras lilla flicka, hon vars dop kostade honom kraftverket, han hade inga pengar men barnet behövde ju döpas alltså får man sälja vad man har och där rök familjens strömförsörjning. Nu bor han dörr i dörr med sin bror så det funkar kanske med skarvsladd, vad vet jag. Samma dag bjöds vi hem så vi fick träffa lilla dottern som nu hunnit bli två år. Familjen bor kvar i sitt ruckel på kanske 10 kvadratmeter. De har inget vatten, ingen ström dom har nog egentligen ingenting. Mamman har vi aldrig vare sig sett eller träffat. Hon håller sig undan. Jag har aldrig frågat varför. Det här är annars inte ett samhälle där kvinnor hålls i bakgrunden. Jag upplever det nog snarare som tvärt om. Eller mer som att här spelar det ingen roll vad du är, man eller kvinna, här verkar det funka bra med människa, det räcker.

De två gånger som vi besökt dem har hon hållit till längre in i mörkret. Förra gången fick tösen en av Ediths kaniner, ett mjukt tryggt gosedjur med långa öron, ni skulle ha setts givarens lycka när hon återsåg den i flickans säng. En redan inälskad lite tummad kanin från Sverige låg i hennes spjälsäng och höll henne sällskap om natten. Hur de vuxna människorna mår här vet jag inte, jag kan bara tro att jag tycker mig se något som påminner om glädje och hopp i ögonen igen. Gud gav dem nåd att i motsats till vad de fruktade så kom ingen ny orkan 2018 och sopade väck det lilla de lyckats återskapa under året som gått. Förra gången kom vi inte längre än till olika vandringar i rasmassor och att på något vis försöka ta in det, i år tog vi oss en dagstur ut ur staden och in i djungeln. En timmes lerig vandring över stock och sten resulterade i ett ursinnes vrål från den yngre besättningen. Vid vattenfallet kom man ut på en brygga, hal som ett nysåpat golv och där tycktes allt vara slut. Finemang och Lillebror grät så tårarna sprutade av en så innerlig besvikelse ungefär lika stor som när de för ett par dagar sedan blev lovade vattenmelon. Olle och Nalle hade köpt frukt och i en av kassarna fanns en jättelik melon, förvisso åt det lite mer avlånga hållet, men skalet var identiskt och då min man tillhör en sorts människa som aldrig skulle fråga vad något är utan alltid betalar lite för mycket och sedan ägnar en god stund åt att fundera på vad i helsike han har fått med sig hem. Nu dansade barnen vilda glädjedanser åt fars fångster, ja en stund i alla fall. Glädje förbyttes till ursinne när jag satte kniven i frukten som inte alls var en frukt utan en grönsak. I smak skulle jag beskriva den som en korsning av kål och pumpa med en lenhet liknande ett ganska fint sandpapper. Sorgen och förtvivlan ombord visste inga gränser, själva grillade vi den på kvällen och med en del olivolja och mycket salt så slank den ner. Ungefär så var besvikelsen i går över att bara kunna se vattenfallet, att vara så nära utan att komma fram. Pojkarna Dallner tog tillslut ett djupt andetag och ömsom bar ömsom baxade barn upp och ned bland klippor och stenar. Rätt va det var så försvann Edith ned mellan stenarna och en local kille, en liten tandlös kolsvart farbror dök upp som en lite vessla bland bergen och skulle hjälpa henne, det gjorde inte saken bättre. Edith vrålade om möjligt något högre. Den lille mannen skakade på huvet åt den vita otacksamma flickungen och försvann. Efter en del velande om att vända om tog hon så ett nytt beslut, att fortsätta framåt. Det är så vi växer och utvecklas. När vi inte vänder om. Snart nog var de alla samlade i den lilla sjö som var under fallet. Jag som utsåg mig själv till räddningssamordnare, i händelse av olycka, stannade givetvis på fast mark. Lyckan var åter och solen sken igen på den lilla skara människor som samlas under namnet Dallner när vi återvände, lika långt, lika lerigt och snart nog med två rätt trötta barn. Gustav som tydligen varit get i sitt tidigare liv sprang nästan hela vägen dit, hem var benen tyngre. Stora syster, som inte fått just Gustavs egenskaper i form utav hoppa bland rötter och stockar utan verkligen får kämpa med balans och koordination för henne var det en utmaning. Sista tio minutrarna ångrade hon att hon följt med och de sista fem att jorden ens fanns. En kvart senare i bussen log hon och sa att det var verkligen värt strapatserna, det svänger, sa katten. Efter djungel vandring var det simtur i grottor och då var fröken Dallner på topp, vidare till varma källor vars doft starkt påminde om de ruttna ägg jag hittade ombord förra året.

Vi erbjöds ytterligare ett vattenfall men då sa hon bestämt ifrån, aldrig inte ett vattenfall till i alla fall inte i år.

Annars gör vi inte så mycket alls. Vi driver omkring och promenerar rätt mycket. Dagarna går i rasande takt och ett, tu tre så har det gått över en vecka sedan vi hämtade Olle på Martinique.

Vi gick från S:t Vincent och planen var raka vägen upp till Martinique, sent på eftermiddagen tog vi ett nytt beslut och gick in och tjuvsov en natt uppe på S:t Lucia. På kvällen smög vi i land till Gros Islet, men bara lite grann, lyssnade på lite musik och drack en liten öl. Så för att vara oinklarerade så tog vi inte allt för stor plats. Vid 6 på morgonen var vi borta. Sedan händer det där märkliga Martinique fenomenet. Att bara bli kvar. Jag vet fler som är där år efter år. Jag blir tokig efter några dagar. Visst är billigt vin på Leader Price toppen. Stranden ute i S:t Anne underbar, len och vit. Men sen då? Förmiddagarna hängde vi i land och hade internet tid, sedan promenad och bad. Jo visst man kan hyra bil och ge sig i väg, man kan knacka rost och måla eller bara sitta på båten och glo. Sjävklart finns det en ständig vardag. Som att vara hemma, tvätta, laga mat, diska och Edith som behöver hjälp med sitt skolarbete. Nu var ju syftena två med Martinique, dels Micke och Sara på Tamara. Micke är lite slängd i elbekymmer och sådana har vi ju en del utav, vidare hade de med sig skinkost till mig samt ett par shorts till Nalle som tiden innan allt börjat se ut som en uteliggare, dels att plocka upp Olle. Det var ett kärt återseende med Tamara och jag åt mackor med skinkost, Nalle och Micke mätte ström och tillslut kunde de konstatera att spisidioten inte led nämnvärt av brist på ström, den led nöd på någonting annat. Numera har vi gasspis på akterdäck och nya solpaneler, som för övrigt döpts till Mattias och rikligt bidrar till batteriladdning ombord, samt en förträfflig grill som sitter monterad på relingen. Varm mat serveras numera dagligen ombord och barnen gläds åt att inte längre bara behöva äta mat som tillreds i ugnen, ty den har ju haft den goda smaken att fungera hela tiden.

Så även Mårten, lilla båten Soffi och hans nya crew, Lars dök upp och därmed var i alla fall en del lyckliga. Edith har alltid velat ha en katamaran och då våra båtar var ihop knutna så hade hon ju om än en ganska märklig skapelse, en båt med två skrov. För min egen del har jag alltid velat ha en lillebror, en önskan som mina föräldrar aldrig lyckades ordna åt mig, men så träffade jag Mårten och vips så fanns han. En odräglig, bortskämd men ack så snäll lillebror. En sån där som busar med barnen tills de är sjövilda, tackar för sig och går hem. Eller som när man inte märket det tar en iskall öl och lägger emot ens ben, ja en sån som gör än tokig. Ett par underbara middagar följde. Mårten och Lars bjöd på Beuf Bourgogne vilket varit utlovat i över ett år. Den visade sig var värd att vänta på. Gustav som är rätt matpipig åt så han tillsist somnade vi andra höll ut tills efter midnatt och det är oerhört ovanligt. På den tredje dagen kastade besättningen på Soffi loss och gick söder ut och därmed har vi nog sett dem för sista gången här borta. Sara och Micke delade vi en kittel med musslor med innan vi också skildes åt. Gustav som under veckan inte bara hade hunnit fylla 6 år med stort kalas ombord även dessvärre råkat ut för magsjuka med påföljande hög feber var inte i toppform. Sedan blev det Ediths tur. Tack och och lov fick vi plats inne i marinan efter en del turer och ägnade sedan en dag åt att tvätta och städa. Här fick vi även ombord Olle som kom flygandes från New York. Med nya krafter ombord fixades det solpaneler och annat praktiskt. Här passade vi på att bunkra vatten med, ett vatten vi sent ska glömma. Nu dricker vi aldrig bunkervatten men vi använder det till matlagning, disk, tvätt och dusch. Eller gjorde, borde jag skriva kanske. Att dricka kaffe vars vatten har sitt ursprung i marinan är som att ana smaken av kaffe men mest suga på en järnpinne. Allt smakar metall. Kaffet, riset precis allt. Jag tycker mig till och med ana en doft av järn när jag tvättar mig. Oftast är det av godo att kunna ta ombord 400 liter vatten. Just nu känns det som om en halv liter hade räckt. Väl ut i S:t Anne var det så min tur att få tal del av Gustavs baskilusker. Inte så jävlig magsjuk som barnen men en ryslig feber. Ett dygn låg jag helt utslagen. Familjen åkte till stranden och Nalle turade ut till båten för att hålla ett öga på mig. Jag har knappt några minnen alls. Jag vet att jag trodde att jag var hemma och kunde inte alls förstå varför alla tjatade om spisen som jag visste fanns en trappa ned i köket vidare störde det mig att han låg och körde med dingen oavbrutet utanför ventilen till vår hytt. Jag var nog inte vid mina sinnens fulla bruk, men dagen efter vaknade jag och var som på nytt född, förvisso med en helt borttappad dag bakom mig men i övrigt helt pigg. Nu började vår resa med Olle. Ett par strandhugg längs kusten varav en kväll tillbringades på Ti Sable en restaurang längst bort på stranden Grand Ansle D’Arlet, samma ställe som vi åt avskedsmiddag med delar av Viking gänget förra året och inte hade det blivit sämre. Underbar mat, toppen service och en plats som knappast vackrare kan bli. Morgonen efter fortsatte vi mot norr. En natt i S:t Pierre fick avsluta Martinique för den här gången och nu tänker jag att det för dröja tills nästa gång, så jäkla roligt är det inte. Nu blir vi kvar här och deltar i karnevalsfestligheterna och i morgon bitti knyter vi loss Markus boj och går vidare. Den 9:e måste vi vara tillbaka i Fort de France och säga adjöss till Olle och tills dess ska vi upp till Gustavia och se till det som en gång var svenskt, Sverige var det sista land här borta som höll sig med slavkolloni. Inte så att vi aktivt köpte och sålde, vi gjorde väl som vanligt. Oaktivt deltagande är ju också ett sätt att göra affärer.

Eder utsände i den karibiska djungeln.