Vi lÀmnade Trinidad efter att Ànnu en elman, denna gÄng en kanske hollÀndsk Àldre man pÄ Peaks, dömt ut vÄr el. Nalle skruvade loss hela lÄdan packade in den i plastpÄsar och satte sig i Titanic, den sjunkande dingen och lÀt gubben grundligt och pedagogiskt gÄ igenom den. Han kunde precis som den förste bara konstatera att den var trasig. En ny kostar i runda slÀngar 10 000 kronor plus en del arbete, men dÄ vi inte vare sig har ismaskin eller micro kunde vi nog klara oss med en som inte gav sÄ mycket ström och dÄ kunde vi fÄ en begagnad för 8000kr, Àven detta plus arbete. Vi tackade för oss och sa att vi nog kan klara oss tillsvidare i alla fall. För detta tog han 1200kr. Jag ska ocksÄ börja ta betalt för alla de gÄnger jag sÀger att saker inte gÄr, ge mig en vecka och jag Àr mÄngmiljonÀr.

Bekymret med elen ombord Àr tvÄ.

Dels sĂ„ fĂ„r vi inte in ström frĂ„n land, dvs 220 in en fet kabel och detta görs om till 24 eller 12, vilket som nu passar Ă€n. Vi har till vĂ„r hjĂ€lp alltsĂ„ nĂ€r man enligt exempel 1 inte ligger vid en kaj och har kabeln frĂ„n bryggan in, en hjĂ€lpkĂ€rra. Den startar man med en knapp och laddar sedan batterier, ger 220 i kontakterna samt 24 som vi ocksĂ„ behöver till spis, belysning, varmvatten, vattenpumpar samt all navigationsutrustning. Nu Ă€r sjĂ€lva laddaren paj och inte vet vi riktigt vad som hĂ€nde dĂ„ det Ă€ven började ryka ur andra delar nĂ€r elmannen var och pillade runt i den. 

Konsekvensen av allt detta Àr att vi har direktverkande el. Vi fÄr fram ström nÀr huvudmaskin Àr pÄ. SÄ till allas tveksamma glÀdje startar vi upp drummellÄdan vid 7 pÄ morgnarna. Den pÄ mÄnga sÀtt vÀldigt bra Wallas spiseln behöver orimliga mÀngder ström för att kunna vÀrma upp dieseln annars luktar det bara apa och elÀndet snörper ihop sig, börjar blinka rött och krÀver en kvarts vila innan ny möjlighet till start ges. Men kör man bara maskin i en kvart sÄ Àr batterierna sÄ pass laddade att den snÀllt hoppar igÄng pÄ första försöket, mitt morgonkaffe Àr rÀddat, min övriga familjs trivsel likasÄ samt att vi vÀckt upp alla andra bÄtar med. Det Àr ju för den delen bra det med, man ska vÀl inte sova bort sin semester?

Åter till Ă€mnet.

Vi klarerade ut frÄn Trinidad pÄ vederbörligt vis, i lÄngÀrmat, lÄngbyxor och nÄgot annat Àn flip-flop pÄ fötterna. Just denna dag var det 31 grader varmt, 78 % luftfuktighet sÄ efter tre minuter sÄg det ut som om vi alla var med i Mr/Mrs wet shirt. Tullen hade gÄtt pÄ lunch sÄ det passade vi med pÄ att göra och sedan fylldes 3 exemplar av alla papper i pÄ bÄde immigration samt hos tullen och ingenting i denna vÀrld skall vÀl ÀndÄ fÄ vara enkelt sÄ nÀr damen vill ha betalt har vi inte nog med kontanter och kortbetalning finns inte. En tur ut till bÄten igen och hÀmta mer pengar vÀl tillbaka sÄ ville hon för det inte lÀngre ha 73 TT i skatt för mig, vilket hon först ville ha. I de hÀr fallen Àr det nog mest bara att betala och se glad ut. Det Àr helt enkelt de som bestÀmmer och vi som Àr gÀster, take it or leave it.

Jo jag vet, det finns flera som skiter i klĂ€dseln och det finns de som reser VĂ€stindien runt utan att klarera in nĂ„gonstans utan bara hissar gulflagg och lĂ„tsas som det regnar. Vi gör det inte. Det Ă€r inte nĂ„gon större uppoffring att bete sig som folk och göra som man Ă€r tillsagd tĂ€nker jag. Men man ser det varje dag, ett drag av överlĂ€gsenhet en kĂ€nsla av att de som bor hĂ€r gör det för att utföra service till oss, ett mycket mĂ€rkligt sĂ€tt att resa runt pĂ„. SĂ„ sent som hĂ€romdagen lĂ„g en katamaran med en massa amerikaner ombord bredvid oss. Uppe i baren blev det diskussioner om att de ville ha sin halvliters termosar fyllda med rumpunch för samma pris som de vanliga glasen. Flickan i baren sa att hon givetvis kunde fylla upp men att det sjĂ€lvklart fick bli till ett annat pris, den grisskĂ€ra halvpackade amerikanskan kallade henne utan att blinka för ” little black stupid bitch” och ingen i sĂ€llskapet sa emot. 

Ni ser hur det gÄr att hÄlla sig till trÄden, som ett garnnystan ungefÀr.

Klockan 16 hade vi lovat att vara ifrĂ„n Trinidad, det Ă€r petigt med tider dĂ€r. Dagen innan hade MĂ„rten uppgivit att han senast skulle avgĂ„ 15.30, straxt innan stod tullen pĂ„ kajen och sĂ„g efter att han verkligen var pĂ„ gĂ„ng, hĂ€r sĂ€ger man inte nĂ„got pĂ„ en höft. SĂ„ i vanlig ordning plockade vi ihop bĂ„ten hyfsat och kastade loss för första gĂ„ngen pĂ„ 9 mĂ„nader. Barnen och jag sjöng, – Till havs, till havs pĂ„ Ă€ventyr, Nationalteaterns KĂ„ldolmar och Kalsipper och ut guppade vi. Inte en vindkĂ„r, inte en skrusning ett helt platt vatten lĂ„g framför oss. Nalle fick upp dingen och vi pysslade omkring med vĂ„rt och snart nog nĂ€rmade vi oss gatten som ger oss Trinidad i ryggen och havet i nĂ€san. Autopiloten ville inte riktigt sĂ„ Nalle handstyrde ut och i höjd med öarna straxt utanför kusten bytte vi och han gick ut pĂ„ dĂ€ck för att plocka ihop det sista lösa. DĂ„ hĂ€nde det. Sjön reste sig som ett vansinnigt odjur frĂ„n havets botten, gĂ„ rakt fram vrĂ„lade Nalle och jag vet nog inte riktigt hur jag tĂ€nkte men i samma ögonblick som han sa det sĂ„g jag pĂ„ kompassen och tĂ€nkte vĂ€l att sĂ„ lĂ€nge jag lyckas hĂ„lla kurs i det hĂ€r sĂ„ kommer vi ju för det framĂ„t. PĂ„ babordssidan, inte sĂ„ lĂ„ngt ifrĂ„n fanns det i princip inget vatten utan bara sten och grynnor, sjön vrĂ€kte med meterhöga vĂ„gor frĂ„n alla hĂ„ll och tillslut hade jag snart dukat av hela bĂ„ten samt skrĂ€mt slag pĂ„ i alla fall ett barn. Edith var hysterisk i fem minuter och vĂ€djade om att omedelbart fĂ„ lĂ€mna bĂ„ten till förmĂ„n för husvagnssemestrar.  

Jag insĂ„g mig snart besegrad, kastade sig inte bĂ„ten Ă„t ena hĂ„llet sĂ„ la hon ned sig Ă„t det andra. EfterĂ„t, nĂ€r vi vĂ€l kommit bort frĂ„n kusten och fick en nĂ„got mer stadig vind kunde man vĂ€l bara konstatera att vaktbytet precis dĂ€r och dĂ„ var vĂ€l kanske inte det klokaste vi gjort. Snart nog sov barnen gott med chips och Ă€ppeldricka som kvĂ€llsmat och melonklubba till dessert, nĂ€stan hela kostcirkeln och sjĂ€lv hĂ€ngde jag över relingen tills magen var tom pĂ„ precis allt. Jag har kĂ€nt av sjön tidigare men inte sĂ„ hĂ€r illa. NĂ€r jag sĂ„ smĂ„ningom klarade av att lĂ€mna sittbrunnen och ta mig ner i bingen hade jag sĂ„n frossa och mĂ„dde sĂ„ urjĂ€kligt att jag mest ville dö. Innan jag somnade funderade jag pĂ„ om detta var min nya förbannelse. Skulle jag bli sjuk varje gĂ„ng vi hissar upp ankaret dĂ„ vore det nog till sist fĂ€rdig seglat för min del. SĂ„ blev det nu som vĂ€l var inte. Vid 4 pĂ„ morgonen var jag sĂ„ pass pigg att jag kunde ta mig samman och göra kaffe till Nalle som nu för det hade kring sex timmar kvar innan vi var framme pĂ„ Grenada. FrĂ„n början skulle vi gĂ„ rakt upp mot Prickley Bay men ju nĂ€rmare vi kom tog Kapten-Sans och Vett ett nytt beslut att slĂ„ en rejĂ€l lov vĂ€ster ut och komma in mer ostligt, det grunnar upp rejĂ€lt och för att slippa Ă€nnu en berg och dal bana tog vi en ny kurs och flyttade fram ETAÂŽt med ytterligare fyra timmar, yippie. FramĂ„t 10 ropade MĂ„rten upp oss pĂ„ VHFĂ©n och önskade oss vĂ€lkomna, till nĂ„got som pĂ„minner om Las Palmas, det Ă€r ungefĂ€r lika mĂ„nga svenska bĂ„tar dĂ€r med. Nalle fick lift i land, klarerade in oss sĂ€nkte gulflagg, hissade Granadas, drack en öl, kĂ€kade en smörgĂ„s och sov som en död i 6 timmar. Under veckan pĂ„ Trinidad hade barnen lĂ€ngtat som tokiga efter vita strĂ€nder och bad och 100 meter framför oss fanns just det, men nere i katakomberna pĂ„ vĂ„r bĂ„t snarkade skepparn i en sömn som hos en död. FrampĂ„ eftermiddagen vaknade han till och till slut badade vi alla i 30 grader varmt, salt vatten. SĂ„nen lycka, som vi har vĂ€ntat och lĂ€ngtat. Inte för en sekund har vi betvivlat beslutet att ta upp henne pĂ„ Trinidad, men det Ă€r makalöst trĂ„kigt och verkligen ingenting att göra för barnen. SĂ„ att se dem nu, efter en vecka pĂ„ varv och en ganska tuff uppsegling var lycka, genuin lycka. DĂ€r trĂ€ffade vi pĂ„ en annan svensk familj, S/Y Nandine, Ă€ven de med barn och frĂ„n Linköping i Östergötland. DĂ€r stod vi pĂ„ andra sidan jordklotet och pratade samma dialekt, en som sĂ€gs lĂ„ta som om vi Ă€r rĂ€tt korkade och kunde Ă€nnu en gĂ„ng konstatera att vĂ€rlden minsann Ă€r ganska liten. Grenada dagar fylldes med bad och bad och bussutflykt. Det Ă€r ett oerhört billigt bĂ„de nöje och ett sĂ€tt att se sig om. Bussarna Ă€r smĂ„, fullpackade med folk, gĂ„r lite som de vill, det gĂ€ller att fylla dem med passagerare och en massa hög musik. SĂ„ för en spottstyvel Ă„kte vi till S:t Georges pĂ„ dagsutflykt. Vi var upp och tittade pĂ„ fortet som Ă€r oerhört dĂ„ligt underhĂ„llet, delar Ă€r helt raserat Ă€ven att det anvĂ€ndes i militĂ€rt syfte sĂ„ sent som pĂ„ 80-talet och Ă€n i dag i viss mĂ„n som polishögskola.

Utsikten Àr bedÄrande, sÄ det Àr vÀl vÀrt att svetta sig upp för den branta backen. PÄ vÀg ned gÄr man förbi en kyrkoruin som man bara pÄ avstÄnd fÄr titta pÄ. I övrigt finns dÀr nÄgon slags guidning av kyrkorna som sker i anslutning till hela timmar dÄ kyrkklockorna slÄr. Vi gick nedÄt hamnen och hamnade pÄ The schnitzel house, karibiskt sÄ det förslÄr.

Pannkakor till barnen, bratwurst till pappan och schnitzel och stekt potatis till den ömma modern. Ett tyskt Ă€ldre par blev vĂ€l nĂ„gon gĂ„ng kvar hĂ€r och bestĂ€mde sig för att bli krögare. 

Vi avslutade med Nationalmuseum och Ă€nnu en gĂ„ng  upplystes vi om slaveriets fasor samt ett lands rikedomar som hĂ€r precis som i resten av den hĂ€r vĂ€rlden exploaterats av de europeiska lĂ€nder som tagit dem som koloni. Efter ett par dagar började vi tröttna och styrde nosen mot Carriacou, tanken var egentligen att lĂ„ngsamt gĂ„ kusten upp lĂ€ngs östra Grenada och se vart vi hamnade, tanken var en kort seglats och gĂ„ vidare dagen efter, det blev inte sĂ„. Det finns ett par bukter pĂ„ östra sidan direkt efter att man gĂ„tt runt udden sedan Ă€r det slut. Uppe i Hallifax sĂ€gs det att man kan gĂ„ in och ankra men vi fattade aldrig vart vi skulle, sett utifrĂ„n sĂ„g det inte ens ut som en vik, efterĂ„t har jag funderat pĂ„ om det inte var sĂ„ att man skulle gĂ„ in dĂ€r och lĂ€ngre in fanns det en ankarvik, vi gick i alla fall förbi och snart nog fanns inget att vĂ€lja pĂ„ om vi inte skulle vĂ€nda och gĂ„ tillbaka Ă€n att gĂ„ upp till Tyrrelbay. Vi har varit dĂ€r förut. Makalöst trĂ„kigt, en hamn och ett varv, men det Ă€r dĂ€r man klarerar ut eller in till eller ifrĂ„n Grenada sĂ„ det Ă€r ofrĂ„nkomligt att passera. Nu gick vi för det förbi och gick upp den enda stad som finns pĂ„ ön och ankrade i solnedgĂ„ng. Jag vet inte men kanske var jag trött och lite för hungrig nĂ€r jag tittade ut pĂ„ den mörka staden, Hillsborough funderandes över vad Mads och Lotta pĂ„ Looma kunde hitta pĂ„ den hĂ€r ön som gjorde den sĂ„ fantastisk. 

Det Àr lÀtt hÀr borta att bli oerhört bortskÀmd med utsikter, strÀnder och skönhet. Alla som seglat runt hÀr har nog samtliga hittat sina favoriter och Àven om man lÄngt ifrÄn alltid hÀnger pÄ stranden Àr det gott att titta ut. Jag vet att det lÄter som det Àr Àventyr dygnet runt och det Àr vÀl det som Àr skojigast att skriva hem om sÄ fylls dagarna med mycket vardag ocksÄ. Edith gÄr i skolan nÄgra timmar varje dag enligt schema och uppgifter som fröken Malin Larsson hemma pÄ Sörbyskolan skickar varje vecka. Den hÀr veckan som gÄtt har det varierat frÄn klÀdesplagg och nedbrunna lador i engelskan till experiment med friktion i NO.

Sedan Àr allt som vanligt hemma, tvÀtt, mat som ska lagas, stÀdning och diskning. Men just det dÀr tÀnker jag mig att ni förstÄr i alla fall, alltsÄ skriver jag inte sÄ mycket om det.

Efter frukost dagen efter tog vi dingen i land och dÄ kunde jag se vad det var. Dofterna, fÀrgerna, mÀnniskorna och hela atmosfÀren var det som var fantastiskt. Stranden hur lÄng och vit som helst, gatan upp genom staden fylld utav smÄ affÀrer, en hade till och med Mor Annas pepparkakor, frukt och grönsaksstÄnd och smÄ barer. Alla erbjuder varor och tjÀnster, men ingen tycks bli ledsen om man vÀnligt tackar nej. Priserna Àr skapliga sÄ vi passade pÄ att fylla pÄ vin och rom förrÄdet.

FörvĂ„nansvĂ€rt mycket svenskar hĂ€r med och de vi trĂ€ffade har flugit dit. En familj med en jubilerande kanske farmor trĂ€ffade pĂ„ en restaurang nere pĂ„ stranden en kvĂ€ll. De hade ocksĂ„ barn i lite olika storlekar. Gustav och pojkarna fann varandra direkt och pĂ„ nĂ„got vis trollade de fram varandras vildaste sidor. Dom blev som helt tokiga med Edith som ordningsfröken i hasorna. Hon till skillnad frĂ„n sin lillebror har ett oerhört behov av att alla ska göra rĂ€tt och inte stĂ€lla till med brĂ„k, hennes lillebror tycks ha en genbank sĂ€ker som en pipeline frĂ„n sin far. Personalen pĂ„ restaurangen begrĂ€nsade först pojkarnas yta med en i sanden dragen linje dĂ€r de var förbjudna att passera, detta höll i fem minuter om ens det, snart nog hade de suddat ut grĂ€nsen och som vĂ€l var kom de andras mat in och vi bad om notan nĂ€r en ilsken hovmĂ€starinna kom och sa till att vi borde ha lite bĂ€ttre kontroll pĂ„ vĂ„ra barn. Ibland blir det bara sĂ„ nĂ€r tvĂ„ blonda yrvĂ€der frĂ„n kalla nord hittar varandra en stjĂ€rnklar kvĂ€ll lĂ„ngt hemifrĂ„n. Vi Ă„kte ut till bĂ„ten, maten var god men inte sĂ€rskilt tilltagen och för Nalle som i det nĂ€rmaste Ă€r omĂ€ttlig skramlade de smĂ„ rĂ€korna omkring som lite damm i magen. Medans han Ă„t kvĂ€llsmat satt barnen och jag ute och tittade pĂ„ stjĂ€rnorna i tystnad. Efter en stund sĂ„g Gustav upp i den oĂ€ndliga himmelen och sa allvarligt, – Edith, ser du dĂ€r uppe, stjĂ€rnorna som Ă€r som pĂ„ rad med en bulle pĂ„ sidan, -mmm, sa hon trött, – det dĂ€r, det Ă€r kundvagnen, sa Gustav.

Eder utsÀnde i den karibiska astronomin.