Ibland är det ju så man funderar på om var och en har sin egen förbannelse, en personlig Akilleshäl som liksom hänger efter dig som ett tuggummi under dina skosulor. I vårt fall måste det vara elektricitet.Vi lämnade Sparven här på Power Boat marina i April och då fungerade allt, väl ombord igen så har liksom saker gått sönder av sig självt. Förbryllande minst sagt. Det börjar med att vi inte får in någon landström i båten. Då låg vi på torra land på den allt för sorgliga grusplanen och klättrade modiga tre meter upp och ned varje gång toaletter måste uppsökas eller andra kontakter med yttervärlden. Vi mätte strömmen. eller jag ska nog inte blanda in mig själv alls i det där. Nalle mätte ström, så ska det heta. Jo då vi hade 220 fram till oss men där tog det slut, vi hade ingen ström in i båten. En omvandlare gör om elen till 24 volt, tror jag och varken den eller det relä som skulle göra det fungerade. Den lille elektrikern ombord, han som skrev eltentan 5 gånger och därmed borde kunna,höjde handen och liksom vred omkring på kepsen, det är alltid ett dåligt omen när han gör det. Det är som om han försöker vri runt lite i huvudet men där inne stod det tyvärr still. Ett rent fysiskt trasigt relä hittades, skruvarna var uppskruvade och plastbiten var sönder, den var inte det när vi lämnade båten men nu var den de facto paj. Vi beställde en ny i torsdags och väntade. På eftermiddagen gick Nalle upp till kontoret och undrade vart mojängen höll hus varpå damen i receptionen varifrån hela varvet styrs, tittade sårat på gnällspiken på andra sidan desken och förklarade att mannen med prylen var en mycket pålitlig man som arbetade hårt. För övrigt hade vi ju beställt den samma dag. Då bokade vi sjösättning i stället, för att ligga kvar där uppe började kännas ohållbart, det kom vi fram till efter ett dygn. När jag tänker på Tamara som låg här i ösregn i veckor fylls jag av den djupaste beundrar, mitt tålamod var slut samma natt som vi kom. Förmiddagen efter, dvs fredag vid 11 åkte vi i sjön vilket gick helt bekymmersfritt, märk väl att jag noggrant även påtalar det som fungerar. huvudmaskin startade på första försöket och vi hade drift både framåt och bakåt och utan några incidenter gick vi och la oss på anvisad plats. Nu var det ju bara att starta upp hjälpkärran och därmed vore strömproblemet löst, den laddar ju ström ifrån sig själv och inte ifrån land där de initiala bekymren fanns. Elsystemet ombord är påskostad, exklusivt och jäkligt komplicerat vilket gör att man helt säkert inte ska stoppa så mycket fingrar i det själv. Efter 20 försök hoppade hjälpkärran igång och om man får den att fungerar klarar vi oss utmärkt. Landström ligger man ju aldrig ändå på här borta. Det här är tredje gången sedan vi kom över Atlanten vi ligger till kaj, därför är möjligheten att skapa egen ström nödvändigt då allt ombord kräver ström. Dieselspis, vattenpumpar,toaletter och belysning. Maskin brummade och gick men någon ström som gav laddning på batterier det ville den minsann inte släppa ifrån sig. Nytt fösök, huvudmaskin och då laddade hon minsann.

Nu kunde vi laga mat, få varmvatten och allt det goda som ström för med sig. Lördag skulle elkillen dyka upp, detta lovade varvet, läs, LOVADE. Nu ska man komma ihåg vart vi är. Alla rycker på axlarna och säger; It Will come, OM ALLT! Som svensk, med vårt stressade och högeffektiva sätt att leva blir man ibland tokig här. I dag på förmiddagen dök han så upp, mannen med de magiska elektriska gåvorna. Relät var precis inte så nödvändigt, bra att ha men inte så viktigt som vi trodde. Andra bekymmer fanns som var mer allvarliga. Han mätte omkring och kliade sig i huvudet då det helt plötsligt började ryka ur eländet, det gjorde det inte innan han satte sina fingrar i det. Kanske fick något som var trasigt kontakt, kanske gick något sönder. Efter en kvart går han och vi fattar inte riktigt om han ska komma tillbaka eller om han helt enkelt tackade för sig. Nu kom han som väl var efter en stund med som han sa, goda och dåliga nyheter.

  • – Ta de dåliga först tack, sa jag, överlever man så kommer det ju något som lindrar och tröstar efter. Han beklaga vår belägenhet men de kunde kanske låna ut en laddmojäng då vår måste avlägsnas och åka till södra Trinidad och i bästa fall bli lagad allt detta till det facila priset av 8000 TT, tack och lov har de egna dollar här som inte har något att göra med dem längre norrut, men det är fortfarande så mycket pengar att jag blir tokig. Jag frågade elektriske mannen när det goda nyheten skulle komma och tittade han på mig som om jag var dum i hela huvudet. Lånet av prylen var nog det goda, kanske verkade jag otacksam och det var jag nog med för den delen.

I övrigt har vår dinge tackat för sig, sagt upp sig och lagt sig själv på sophögen bakom båten. Sopsortering är tyvärr inte uppfunnet här och batterier blandas med hushållssopor och färgburkar. Jollen hade redan på slutet av förra resan visat tecken på att den var döende. Den läkte som ett såll och alla såg nybadade ut när man nådde land. Ständigt östes den på vatten vilken hjälpte den närmaste kvarten men snart var den som en barnpool igen. En åra försvann redan uppe på Martinique, men med motor och en åra klarar man sig rätt bra. Nu när vi kom ombord saknas den andra åran också plus durklappar vilken gör den i det närmaste omöjlig och på vippen till farlig att använda. I morgon sägs mannen som säljer begagnade jollar dyka upp. Efter elhistorien badar vi väl ånyo inte i pengar, 10 tusen hit eller dit, det gör skillnad. Nu har vi tagit kontakt med sårat försäkringsbolag, Alandia och hoppas på att få hjälp den vägen och så mycket som jag lovordat dem kan man ju bara hoppas att det löser sig den här gången också.

Nu har jag gnällt färdigt, tror jag. Det är en massa som är helt strålande också. Tiden tillsammans är underbar. Vi är fortfarande kvällstrött och morgonpigga. Kvällarna spenderar vi med Mårten på Soffi, äter mat och dricker gott, klockan nio är det tyst och släckt, då ligger vi i våra bingar och han har släpat sig de 50 metrarna bort till sin båt. Varje morgon vaknar mig då det fortfarande är lite svalare och planerar för en arbetsdag fylld med uppgifter, vid 10 är det så varmt att man inte längre får så mycket som något ute gjort utan får pula omkring nere i båten i ett lugnt och makligt tempo. Med barnen går det bra, lite tråkigt tycker de att det är, ingenstans finns här att bada eller roa sig. Det är verkligen ett varv. Gustav har inga problem att roa sig med filmer eller lån av min telefon, Edith sköter sin skola men därefter vill hon härifrån. Nu trodde vi att vi att vi skulle gå i morgon med det ser inte troligt ut. Vi blir kvar här i väntan på ström och därefter ska det klareras ut och där i mellan ska vi nog bestämma oss för vart vi ska. Det blåser inte riktigt vindar mot Tobago, det gör det för övrigt aldrig, men det blåser sämre än vanligt. Så här sitter jag i väntans tider med glasssugna barn som längtar mer än vanligt efter sin pappa. Det är nog egentligen inte själva pappan som sådan utan att han ska dyka upp och vi kan gå härifrån, någon måste vara ombord i fall Herr El behagar dyka upp. Senast jag såg Nalle gick han i väg med någon verktygslåda och påstod att han hissat upp Mårten i masten och skyndsamt behövde gå tillbaka. Antingen fick han väl inte ner honom för nu är det ett par timmar sedan eller så kom de på annat. En annan gång påstod han och maskinchefen ombord på en båt som vi båda jobbade på att de behövde gå iland och leta efter en mycket speciell bult. De hittade varken bult eller knappt vägen hem däremot hittade Herr Dallner en jäkligt ilsken blivande hustru när väl benen bar hemåt. Nu tror jag det blev en dyrköpt läxa och jag inbillar mig för det att det inte händer igen utan det är nog mer sannolikt att Mårten dinglar omkring uppe i luften och Nalle inte får ner honom. Nåt ska man väl ha att göra när inget annat går som tänker sig

Eder utsände på Trinidad.