Till Paradis med sång.

Vi passerade utanför den Marockanska kusten under julafton eller rättare sagt natten till sagda afton, ty hos oss kom vi aldrig fram till afton innan julafton var ett faktum. Redan kvällen innan hade Finemang pysslat löständer, inte för att hon lider brist på egna utan därför att hon ville skinna tand fen på en 20:a och då inga tänder ser ut att vara på väg att tappas för stunden och den sluga unga damen ville ha pengar gör man egna i papper. Tanden lades i en tom tablettask och gömdes under kudden innan Jon Blond kom. Då jag själv tillhör de fredsbevarande styrkor som agerar ombord smög jag försiktigt bort tanden och ersatte den med pengar. Man skulle kunna kalla det för muta eller för den delen köpt kärlek, men jag ser det som en rimlig peng för en stunds fred ombord. Nu ska jag inte överdriva mängden öppna krig ombord. För det allra mesta råder det krigsstillestånd i de olika fronterna och de båda fältherrarna Dallner och Dallner håller sig märkligt sams med varandra. Lillebror är den tuffare av dem, storasyster är mer diplomatisk men har minsann en hel del stråk av att kunna så små ondsinta frön hos brodern. Gärna sådant som antingen skrämmer honom lite lagom eller som väcker det värsta av avund. Bakom en gallskrikande lillebror finner man då en glatt leende stora syster. Nåväl, vid 03 på morgonkvisten hade Edith vaknat till och stoppat in handen under kudden och där hittat sin rikedom. Tand fen var alltså dels i tjänst även till havs och dels lika naiv som hon förutspått.

En halvtimma senare hade hon kommit på vad det höll på att bli för dag.

-GUSTAV!!!!!!, det är julafton.

På så sätt var alla strax vakna och jag snodde ihop en ren lögn om att Tomten minsann hade pontoner till släden för maritimt bruk. Uppe i styrhytten hade jag hittat en lapp från honom att små klappar fanns att hitta till de barn som varit skapligt snälla under det gångna året. Edith for ner för lejdaren och ner i byssan och slet upp ugnsluckan och däri låg mina raggsockor med varsitt litet paket. Jag hade valt därför att jag visste vad de innehöll och därmed minimerat risken för besvikelser, dom kom vi till lite senare. Edith strök sin lilla hand över sin nyförvärvade silvriga nessesär inte nog med att den var fin, den innehöll även nagellack och glittriga små märken att klistra fast på naglarna. Gustav var också nöjd med sin nya Paw Patrol film. Lina Moberg hade skickat med julklappar som jag visste vad det var i och lyckan var total. Barn målade naglar och såg på film, själv slumrade jag mig igenom 8 avsnitt om valpar som räddar allt från polar expeditioner till damer som kört in i snövallar. Framåt förmiddagen hade Edith nästan tjatat hål i allas huvuden om när tomten egentligen hade tänkt att komma. Var det verkligen så här urusel julen skulle va.

-Tomten finns inte Gustav, det är bara vuxna som lurar oss att tro det för att vi ska vara snälla, jag tror inte på honom alls och därför tänker jag inte vara snäll längre!

Gustav ylade i sorg över den uteblivna rikedomen och hela hans dröm om tomten slogs i spillror i en handvändning. Jag höll det otröstliga lilla barnet i famnen samtidigt som jag genom sammanbitna tänder utfärdade en och annan förbannelse över den lilla Grinchen som slagit den lilla pojkens jul i spillror. Ordningen återställdes så småningom och med de medel som fanns ombord serverades det någon form av jul lunch. Jannsons frestelse, ägghalvor, någon rökt del av en gris med ett stort ben i griljerades med senap från IKEA i Faro och skorpsmulor som Edith och rev av gammalt torrt bröd vi hade ombord. Givetvis hade vi massa sill också. Vi hade en del diskussioner maken och jag om att frakta hinkar med sill ifrån Venus och skutskeppare Lars Lind i Valdemarsvik, men som i de övriga krig som ligger och gror så får man ibland bestämma vilka av dem som är värda att ta strid för. Om nu Nalle tycker att det är värt att riskera att hinkarna går söner i HANS bagage och dränka allt i sillspad så får det vara det. Nu gick de inte sönder och smakade dessutom väldigt gott. Jag kanske aldrig kommer att säga det så han hör det men just då när vi satt tillsammans allihopa på ett platt hav med solen lysande från en klarblå himmel då var jag tacksam.

Snart nog upptäcktes det att tomten osynligt hade landat och släppt av en kasse med julklappar. För min egen del torde jag ha varit väldigt snäll för regnjackan och radion hade jag verkligen skrivit högst upp på önskelistan. Även lillebror måtte då ha passerat 2017 som en from gosse, för han håvade in den ena presenten efter den andra i form av Lego, radiostyrd bil och den efterlängtade Ben Ten klockan. När Edith hade öppnat sitt tredje paket som även det innehöll pysselböcker med färgpennor var tålamodet slut. Tårarna brände till en början bakom ögonlocken men när även paket tre och fyra hade likartat innehåll då var det färdigt för hennes del. Nu rann inte tårarna, dom fullkomligt sprutade och ungen var ursinnig i besvikelser över vad den där tomte idioten hade lämnat till henne, om han nu ens fanns så var han i klok. Det hela slutade med att den ömme fadern utlovade shopping tur så fort vi kom fram. Nu bar det sig inte bättre än att vi ankom Kanarieöarna juldagsmorgon och dessutom på ankarplats. Det fick alltså dröja tills tisdag innan far och dotter åkte iväg och köpte en rosa mikrofon som spelar inhemska hits och möjliggör medsjungande. Vi har sedan dess då och tilldelats biljetter som ger oss möjlighet att gå på konserter där Edith med spröd röst framför spanska listhits och Gustav kompar på sitt Star Wars svärd som han fick av kapten på Black Pearl. Oftast krävs det några omstarter innan Finemangs orkester har fått ordning på sitt band då de allt som oftast tappar intresset för sin uppgift, blir kissnödig eller helt enkelt bara inte gör som hon vill. Vid gårdagens 17 konsert hade vi fått biljetter och satte oss uppe i sittbrunn för att få dagens dos av underhållning trodde jag hon skulle brisera i ett mänskligt moln av arga mänskliga molekyler. Hennes pappa skrattade, Peter pratade och lillebror valde istället för svärdet att trumma på sittdynorna. Fyra gånger började hon om och varje fick det avbrytas då publiken och även bandmedlemmarna inte kunde uppföra sig som folk. Tillslut fick Gustav nog, drämde till henne i huvudet och hoppade helt enkelt av. Lock och pock och lensmekande är en metod hon är lite svag för och vid femte försöket sket hon i resten av bandet och körde sitt program, just då ringde Nalles telefon. Peter och jag fick privatföreställning och efter att ha blivit inropad två gånger hade vi lyckats stilla den lilla aktrisens behov av skönsång.

Vi ligger kvar på vår ankarplats och börjar bli rätt trötta på att guppa här ute, det skulle vara rätt gött att få krypa in vid kaj och kunna gå iland när man vill. Det funkar i och för sig alldeles strålande med lilla Britt-Anders, jollen, men det blir ett företag dessutom är den lilla elmotorn lite opålitlig vilket allts om oftast slutar med att Nalle ror. Hemma i trädgården i Vat ligger vår Ribb, den hade varit rätt fint att haft här, men som vanligt, finns det hjärterum finns det även utrymme för bakdelen. Jollen ser verkligen pytteliten ut när den hänger bakom oss men allt är ju inte alltid som det ser ut och tur är väl det. För på tal om saker som ser ut så mötte vi nya öar på nedvägen. Eller egentligen gamla öar men liksom upptäckta på nytt. Natten innan vi kom fram skojade jag och sa att det egentligen är lite otäckt att vi ganska blint litar på det elektroniska sjökortet. Vi har givetvis ett papperskort med men vi skriver ju positioner på det utifrån vad tiden är och vart båten påstår att vi befinner oss. Maken muttrade så där som han gör när han tycker att jag skenar iväg i mina tankar och funderingar. Men ett par timmar senare skulle det visa sig att jag i viss mån skulle få alldeles rätt i mina tankar. Solen var på väg att slockna i horisonten och vi stod rätt trötta och tomt glodde på det blodröda klotet som synbart ramlade ned i havet. I bästa fall kan man tydligen få se något som jag tror heter Green point, ett optiskt fenomen. Bäst som vi stod där och glodde ser vi en ö inte så fasligt långt borta på styrbord sidan. Först funderade vi på om det kunde vara en märklig molnformation men sannolikt ändå inte. Snart nog dyker det upp en båt i samma höjd som ön, utan AIS. Först ser det ut som en segelbåt men ganska snart mer som en U-båt i ytläge. –Va fan, sa skepparn, här borde inte finnas någon ö som vi kan se och i nästa ögonblick ser vi två öar till.

Nu bryter en på ny född energi ut. Peter tar över och kör och håller koll på vår nyfunna skärgård. Vi andra slår våra kloka huvuden ihop och räknar på sjökortet. Med de instrument som finns ombord att förlita sig till kunde vi inte ha en möjlighet att se några öar. Däremot, om allt visade fel kunde vi vara ett bra stycke längre nordväst. Syd om Madeira fanns ett par öar, men inte sjutton kunde vi vara där, eller? Det konstiga var att om vi kollade på AIS’en så stämde avstånden till de andra båtarna för det som vi kunde uppfatta det. I satellittelefonen finns ytterligare en GPS som kontrollerades. Den visade en helt annan position. Nu började en viss oro sprida sig ombord. Vart fan är vi? Vi har tre öar framför oss, dock ingen U-båt längre och en position som visar att vi är hemskt mycket längre väster ut än vad vi tror. Det började bli rejält mörkt och vi hade inte så himla mycket bränsle kvar. Med viss marginal var det beräknat till att räcka till Las Palmas men inte så mycket mer. Så skulle det nu visa sig att vi hade mycket längre kvar då skulle vi ha bekymmer. Stora dessutom. Om nu gps’en i sjökortet var missvisande, vad var det då som sa att vi hade det djup mätaren visade? Vi kanske var på väg in i en okänd skärgård som vi inte alls kunde navigera i. När vi från början såg den första ön så såg den ut som ett kvinnobröst i siluett eller en liten marängtopp. Vi döpte den efter den som sett först och alltså fick den heta S:t Peters island. Efter ännu en titt i satellit telefon hade den uppdaterat sig och nu även den hittat hem och var på samma plats som alla andra enheter ombord. Nu fick vi bara ena oss om att vi var där vi borde vara och att det en hägring vi sett, förvisso tre stycken på samma ställe och dessutom sedda av tre människor samtidigt.

Två dygn senare promenerade vi ute vid atlanten och beundrar utsikten bort över havet. Där ute, inte allt för långt bort ser vi våra hägringar igen. Den marängformade ön ligger precis framför oss och tack och lov satte vi inte av Peter där och lät honom utropa sig själv till kung. Det hade troligtvis uppstått konflikt med det spanska konungadömmet då ön säkert redan regerades av hans majestät här och få platser är stora nog att kunna rymma två giganter. Peter var därmed avsatt redan innan han hunnit äntra tronen. När jag kommer ihåg det ska jag googla vad ön heter till dess får det väl heta Marängholmen och Peter får nöja sig med att vara kung över sin mysse och sin hytt.

I morgon ska jag berätta för er om när Manuelle blev arbetslös en decemberkväll år 2017.

img_6035