Det är fortfarande tidigt och alla är inte vakna ännu. Nalle kör det sista till det lager som nu är så fullt att det troligtvis inte ens går att få in en strumpa till. Det är alltså inte bara vår sista dag i Sverige. Det är även vår sista dag i Spånga och det för alltid. Farfars hus är sålt och i slutet på mars flyttar en ny familj in här. I över 30 år har det här varit allas andra hem. Ett hus som alltid varit öppet för alla och så varmt och okomplicerat. Här har man alltid mellanlandat till och från Arlanda, firat jul och bara hängt. Nu är det över. De sista två åren har det rått arbetsläger och det sista halvåret har Nalle spenderat all ledig tid i det här huset med att renovera och tömma. Inget har burits ut härifrån men mycket har tagits hit på tre decennier.Inte bara farfar har fyllt upp utan även vi andra med har nyttjat två enorma vindar samt en hel källare. När vi sålde Torrö ställdes det mesta hit och likaledes har även lillebror Olle bidragit med sina pinaler vartefter han har har flyttat och tillslut lämnade han Sverige och flyttade till USA. Nu är huset i det närmaste tomt och när vi kommer tillbaka i vår bor någon annan här. Vemodigt på många vis men en oerhörd lättnad på en del andra sätt.
Barnen börjar vakna till och Edith som varit irriterad i två dagar över att vi ännu inte är på väg viskade just till lillebror – i dag är det äntligen idag, vi ska resa snart. Lillebror muttrade något ohörbart vände henne nacken till och somnade om. Överst i huset sover Peter fortfarande men snart kommer han nog nedtrampandes och sjunger -Goder morgon, goder morgon, både herre och fru och det lär han nog göra de närmaste 120 dagarna, ty det brukar han.

Packningen står i det närmaste färdig. Säkert väger allting för mycket och säkert kommer vi om några timmar på allt vi glömt och om några dagar kommer vi å andra sidan skratta åt alla konstiga saker vi släpat med oss. Vad som finns kvar efter förra ägarna på nya båten vet vi inte men som tur är finns IKEA i Lagos och Nalle sa en dag när han var på verkligt gott humör att jag givetvis kunde hyra bil och åka och shoppa. Det ska bli intressant att se hur det blir med det.
Som vanligt har det varit total panik sista dygnen. Apoteket gjorde vi klart i går och hur allt ska få plats ner vet jag inte. Börjar tullarna riva i vårt bagage kan vi nog få lite att förklara. Mängder med olika antibiotika, kortison, torkad svamp som Nalle prompt ska ha med, paprikapasta och tusen andra konstiga grejer. Sjökortet var Gunilla Svensson nere och levererade till bussen när den svängde in på station i Norrköping. Sista veckan kom vi på att barnen saknade flytvästar och att Nalle ville ha ett nytt sjökort, det sitter ett i båten men han ville ha ett nytt i alla fall.
Jag hörde av mig till Gunilla på Hjertmans i Norrköping och på ett par dagar fick dom fram alla prylar vi bett om därtill till ett otroligt bra pris. Så nu har vi ett nytt sjökort, handburen VHF, flytvästar, splitsverktyg, nålar och tråd och säkert tusen prylar till. Där kan man tala om service. Behöver ni någonsin en enda pinal till er själv eller båten så åk dit, dessutom bjuder dom på både kaffe, trevligt bemötande och tålamod till kunder som är på vippen att förlora förståndet när grejerna obegripligt nog inte fungerar. Senare lärde vi oss vad skillnaden gör med minneskort på 32 eller 64. Står det 32 i anvisningen så är det som det skall vara.
Efter allt handlande har vi hunnit med Lucia firanden, en mycket trevlig Hej då kväll med vänner, nära och kära, tömt huset på mat, stängt av vatten och ström.
Allt av värde i huset är hemkört till min mamma som nu fungerar som blom, sprit och smyckes vakt under vintern.

Klockan 11 kommer taxin och då lämnar vi allt det här, inte för alltid, men för länge. I packningen finns ett paket i från Tommy och Alex att öppna när vi får hemlängtan, tänk om det får bli oöppnat? Jag tror jag kommer att vänja mig rätt fort med värme och ledighet. I samma packning ligger även alla min fina Linas presenter som hon skickade med oss. En brandsläckare, en brandvarnare, godis, spel och en liten jordglob. Västindien är med men tyvärr inte Valdemarsvik så vi kanske inte hittar hem.
Ett oändligt tack till er alla. Till alla er som stöttade efter branden. Till Frans och Jon på Alandia, utan er hade det aldrig gått. Till Louise Björk på Länsförsäkringar för din varma vänlighet när jag ring och var hysterisk. Till Martin Krüger för tålamod som min chef, för tjänstledighet och för en massa mat som tyvärr brann upp. Till Ola och Tom Nilsson på OLJOLA för ännu mer tålamod med en lätt tokig Nalle, för stöd och omtanke när tillvaron ibland är lite svajig. Till Åsa och Malin för sommarkläder till barnen. Till Sörby skolan som trots ett formellt avslag gett allt stöd till Ediths skolgång. Till Pärlan för sitt engagemang och nyfikenhet som jag tror kommer att gynna både de barn som är kvar på dagis och Gustav som är i väg.

Tillsist ett stort tack till våra familjer, mammor och pappor som sörjt med oss när det brann och glatt sig med oss när vi hittade en ny båt.

Nu drar vi om ett par timmar och i Portugal förväntas det vara 17 grader varmt i dag och i eftermiddag sjösätts hon som fortfarande heter Emma Laura.
Det kommer hon att göra en tid till då pappren på de nya ägarförhållandena kom i går och det tar en tid innan allt är klart hos Transportstyrelsen.
Vill ni följa oss på MArine Traffic får ni leta efter en båt som alltså heter Emma Laura, men ombord är det Sparvarna på mot nya äventyr.