17,10 beställeds det slussöppning ut ur Vlissingen och alla drog en enorm suck av lättnad när vi for ut genom slussen med ett 50 tal åskådare. Hon är inte direkt någon prima ballerina det här åbäket till båt och i hamnen låg båtarna som sardiner i en ask och risken var överhängande att våran båt skulle dansa in i för det ett par stycken, men för en gångs skull gled hon bara ut, vända sig om att satte näsan ut mot Nordsjön. Förvisso med lite vind i näsan men med hyfsad hjälp av tidvatten och ström gick vi ner mot trafiksepareringen i Engelska kanalen. Vi hade räknat med att passera Calais på småtimmarna och som det susade på fanns det ingen anledning att ens gå in där utan vi skulle segla på så länge det var möjligt. Utanför Zeebrugge går Peter ner och av en ren slump får syn på maskin temperaturen som de senaste dagarna varit oerhört medgörlig. Nu visade nålen på nästan kokpunkt. Hade detta varit i hemma vatten hade vi bara dragit av maskin gått på tomgång, dragit upp lite fler segel och tagit en omväg ut i havet, men på väg in bland alla båtar på 300 meter i något som väl mest påminner om E 4:an  i rusningstrafik är det inte ett alternativ. I vanliga fall brukar motorn ha den goda smaken att svalna när hon har fått ta igen sig en stund, men nu var hon less på allvar. Nalle sprang upp och ner, kollade remmar, vatten och allt tycktes fungera ända kylde hon inte ett smack. Peter hade det tveksamma nöjet att försöka hålla henne i avsedd kurs vilket banne nig inte är en enkel uppgift. När drygt 30 ton båt med vinden i näsan och ingen maskin ska tvingas gå innebär det en Davids kamp mot Goliat och det är tur att det var Peter och inte jag för jag hade inte orkat hålla henne i fem minuter. Trafiken tätnar och vinden tilltar, 15 meter stadig och en jäkla sjö och en båt som stretar och drar. Till slut ropade Nalle upp Belgiska sjöräddning och förklarade vår belägenhet. Visst kunde vi fortsätta segla men vi skulle så småningom hamna mitt i smeten av båtar som går i ett mycket givet mönster, situationen skulle bli värre, nu ungefär som att cykla på autobahn i rusning. Sjöräddningen ansåg  att vi borde komma till kaj och efter en dryg halvtimme var vi kopplade och en timme senare var vi här i Blankenberge. Ja, ja sa en lite slagen skeppare, det var det ända kloka att göra och med det sagt var han nog rätt tillfreds med sig själv och sitt eget beslut, även om det sedan var jäkligt snöpligt när det nu hade gott så förbaskat bra. När ström var kopplat och Peter fått en öl så skulle bara maken hoppa över till deras kontor och skriva lite papper som brukligt är när man fått ett handtag av Rescue. I land kliver en lättad man, tillbaka kommer en slagen hjälte som askgrå i ansikten slår upp ett driksglas med Bowmoore och överlämnar ett papper.

Sjöräddningen ansåg inte att vi direkt hade svävat i livsfara alltså debiterades det som ren bogsering. Maskinhaveri påstod Nalle som i sak bestred hela fakturan, maskinsvårigheter ansåg blodsugarna.570€ ville dom, då hade vi trots allt fått rabatt då vi skyndsamt blivit medlemmar. Alla satt som skurna i sten och funderade över hur i helvete vi satt där vi gjorde. Dom ända som såg glatt på livet var Edith och Gustav. Under inbogseringen hade vi en ung man från SAR besättningen ombord hos oss, en ung man som troligtvis inte hade haft någon att prata med på flera månader, han var faktiskt en av de få som slår Edith i att kunna hålla låda även på inandningsluften. Med jämna mellanrum rapporterade han över till deras båt hur situationen såg ut här och efter några veckor i dom här länderna förstår man ganska skapligt vad dom säger och i hans rapporter till moderfartyget meddelade han att barnen här sov som stockar. Å det hade dom tills nu. Nu var två änglar utvilade och klockan var två på natten. De stora var mindre leksugna och ägnade sig väl var och en för sig åt att tyst fundera över 5700 kronor till sjöräddning samt en renovering av motor. Morgonen kom, med den besök av skepparen på sjöräddningen som nu i lite skarpare ton ville ha betalt. Skepparn här, ivrigt påhejad av mig och Peter ansåg att den var felaktig men sjöräddningstjurskallen stod på sig och har dessutom mage att påstå att dom var rädda för att vi skulle smita. Jo det är klart vore det möjligt för tre vuxna människor varav en inte är mycket att räkna med  vid fysiskt arbete, ja å Peter han har ont i en fot, så då hänger det på Nalle och barnen att bära ut båten härifrån, på annat vis voro icke denna skapelse till båt flyttbar. Nalle erbjöd ett annat alternativ det var att vi skulle segla ut ur hamnen och så fort vinden vänt så kunne dom komma ut och hämta oss igen, för nu var vi ju för det medlemmar. Inget av förslagen tycktes uppskattas dessutom förklarade han surt att den plats vi nu låg på var en nödhamn och den fick man bara nyttja i 24 timmar, – Bra , fräste Nalle, jag ska genast bära båten åt annat håll. Solen som lyst på oss i en vecka hade slocknat och med den även modet. Vi har väl som lite olika roller och funktioner ombord. Min främsta egenskap är att jag aldrig slutar hoppas och att jag alltid tror Gud om gott, denna regnig och oerhört sorgliga dag hade även jag bekymmer med att se det goda i saker och ting. Hur skulle vi reda ut detta, vart skulle vi hitta så mycket pengar? Var det ens genomförbart? Jag började leka med tanken att ge upp styra om Nord och gå hemåt men att passera Nordsjön i November är ingen önskedröm. Men så mycket har jag lärt mig att när livet ombord kniper då är hemlängtan som ett brev på posten. Nalle cyklade omkring bland varven som hänvisade till England och jag låg på sängen och tittade på det mest svenska som finns ” Vi på Saltkråkan”, tjöt och längtade efter mina stora barn och allt som är känt, tryggt och som vanligt. Jag var nog egentligen inte särskilt ledsen för att resan eventuellt tagit slut utan mer för att jag ingenting kunde göra för att hjälpa Nalle. Han bar liksom hela vårt världsalt på sina axlar och ingen kunde nå fram och hjälpa honom. Peter som är en handlingens man tog tåget till Rotterdam och hämtade sin bill som han lämnade i Nya Beijerland, en liten tripp som slutade vid 01,00 tiden innan han var tillbaka här, det är inte alltid lätt med kollektivtrafik, särskilt inte när det står på Flamländska och måste förbeställas en timme innan man har tänkt sig att man ska nyttja den, men nu har vi lärt oss det med. Nalle fick så småningom tips om någon som var båtmekaniker och kunde hjälpa oss, tyvärr visade det sig att han inte hade möjlighet men hans vän och troligtvis konkurrent kunde. Vid nio på kvällen kom så David ombord, lös med sin ficklampa och motorn baxades fram och tillbaka och han konstaterade att toppen var gången.

– Jag återkommer på fredag morgon, vi river maskin då och jag tittar inte ens på båten utan att se 500€.

– Tack, sa Nalle som för första gången på ett dygn för det inte såg ut som han tänkte ta livet av sig i nästa andetag.

Sjöräddningen gapade fortfarande om sina pengar och Nalle sa att det löser sig, vilket det absolut alltid gör. I värsta fall går det att belåna båten. Hon är kontant betald och det finns pantbrev på fartyget men det är i värsta värsta fall, där var vi inte ännu, ansåg för det inte jag.

Pengar ordnades från högre håll och solen började åter siktas mellan molnen. Barnen och jag skrotade på stranden, helt plötsligt var det över 20grader varmt och även om inget egentligen hade förändrats så kändes det bättre. Efter att ha byggt sandslott samt bevistat en av restaurangerna nere på stranden som hade en så utmärkt inrättning som en gigantisk lekapark inhängnad i anslutning till uteserveringen i två dagar, så hade Nalle och David, som såg ut som en blandning mellan Elvis, Ronny och Ragge, för det burit i väg toppen samt tömt motorn på vatten och olja. Fortfarande gnagde och nötte sjöräddningen på allas humör och det var liksom inte nog jäkligt att dom ville ha nästan sex tusen kronor, det var än värre att dom trodde att vi skulle dra. Nalle gick upp och drämde pärmen med alla sina behörigheter samt våra pass i bänken hos dom och lät sitt eget likt båtens topplock ryka all världens väg. Näe, våra pass fick dom inte ta i pant och i protokollet ändrades maskinproblem till maskinhaveri, men prislappen den bestod. – Idioter, sa Nalle säkert på ett synnerligen förståerligt språk.

En timme senare knackar det på båten och en ung man kommer ombord. Han var sjöräddare och lite orolig för att vi inte hade kläder eller leksaker till barnen. Vi förklarade att vi bodde ombord sedan flera år och att barnen har allt de behöver här men att vi verkligen uppskattade hans omtanke. Maken gav hals över samtliga sina åsikter samt säkert några andras också över sjöräddningens märkliga inställning att enbart rädda liv och inte som i Sverige lite mer preventera innan livsfara uppstår.

– Sorry, sa den unge mannen som kämpade med det främmande språket, den mannen du talade med, eller skällde på är min far och det är min pappa och jag kan inte göra någonting åt vad han bestämt. Det visade sig att den snacksalige vi hade ombord under inbogseringen var hans bror, skepparn hans far och själv var han mest bara snäll och nervös. Säkert ångrade han sitt beslut hundra gånger att han kommit ner i vargkulan här. Två svartögda något frustrerade män som väl för det såg ut som han skulle slitas i stycken då han erkänt vem han var. Nalle tittade på honom och lovade att det inte alls var pojkens fel men han såg inte så övertygad ut. När han försäkrat sig om att barnen inget behövde lämnade båten, säkert glad över att slippa ha med oss att göra. När han väl var i väg såg vi att det stod en påse i lejdaren med ritpapper och en massa pennor, dom var kanske inte så dumma i alla fall.

En timma senare kom sjöräddningens fader ombord och nu var det annat ljud i skällan. Räkningen revs för nu hade mekanikern ringt och intygat att maskin var inte startbar. Sedan hade Nalle och han fisket gemensamt och tydligen ger det rabatt. Nu undrade han dessutom om vi hade mat och kläder ombord. Jag förstår inte riktigt vad dom tror, förvisso ser väl Nalle och Peter ut som dom bor i varsin UFF- container och numer vägrar maken byta kläder, det passar honom utmärkt att dom tycker synd om oss, själv skäms jag över att dom känner ett helt oförtjänt medlidande. Den enda det är synd om är motorn och kanske lite om Nalle, i övrigt är det inte ett dugg synd om någon.

Dagen efter kom så sjöräddningspojken nu med flickvän ombord och med dom fem säckar med leksaker och kläder. Hon hade gjort ett upprop på facebook om den stackars svenska barnfamiljen i sjönöd. Resultatet var fem pussel, 50 nya nallar och gosedjur, en DVD- spelare, filmer, 75 par strumpor till nyfödda barn,en radiostyrdbil, kläder till människor i en storlek mitt i mellan Nalle och mig, samt en massa andra leksaker. Edith och Gustav trodde att det var julafton och vi andra var nästan rörda till tårar över andra människors godhet. Aftonen avslutades med musslor till de stora, konstiga korvar till de små och ett berg av alla nya saker.

Nu log livet lite igen. Sjöräddningen hade blivit just vad det var, en räddning och nu var vi inget skyldiga längre. Hamnen var underrättad och vi fick ligga gratis. I går när vi var på utflykt ringde dom och frågade om det gick bra att dom bogserade vår båt in i inre hamnen för vädret skulle bli sämre. När vi kom ombord var båten flyttad, förtöjd med 8 (!!!!!!!!) tampar, så mycket fendrar vi har ombord och landströmmen kopplad, det här är ett fantastiskt ställe. I morgon kväll väntar vi på besked från David om motorns vidare öden, men det sista vi hörde var att, – det här fixar vi!

Så om allt går vägen lämnar vi Belgien på Onsdag och störtar i väg söder över. Om allt nu går en annan väg och vi står inför ett maskinbyte skall jag i nästa blogg även bifoga våra kontonummer, för då står vi inför lite andra bekymmer. Men ger upp, det gör vi aldrig.

I övrigt rapporteras allt väl. Alla är friska och på förhållandevis gott humör, nu ser vi fram emot en nyrenoverad motor och full fart ut på det stora blå, förvisso ganska fattiga men för det på väg. Dagarna här har trots allt varit jätte fina, varm och soligt som slutet på Augusti hemma. Barnen bekoms ju inte något vidare om huruvida vi haren trasig motor eller ens någon motor alls. Edith anser att hon bor här och i dag sa hon att om hon flyttade hem till Sverige igen så skulle hon leta reda på ett par örhängen hon glömt på dagis.

På tal om Edith så har hon dumpat Gustav. Alla planer på äktenskap är skrinlagda och han får väl så småningom leta efter kärlek på annat håll. Hon kom själv på häromdagen det odugliga i att ha en man med napp, snutte och blöjor, det gick bara inte för sig. Nej, hon hade tänkt om, en annan man skulle hon ha och efter som det allra bästa var upptaget, det vill säga fadern, så fick man ta det som var näst bäst. Hon namngav en gosse på dag, för hördudu mamma, sa Edith, han är ju en kalsongkille och det är ju bra, – självklart sa jag, självklart vill man ha en kalsongkille, vem vill inte det? Så nu lever för det åter Gustav sitt vanliga ansvarslösa ungkarsliv, säkert oerhört tacksam att fortfarande vara i händerna  på Pampers och ännu i många år utom räckhåll på den äktenskapliga marknaden.

BYGGmax har öppnat E-Handel!