Sparven går på tvärs möter tidvatten, stora fartyg och strömmar som ger svallvågor runt prickarna. Nu är liksom ett utav delmålen avklarade, vi är ute ur Kielkanalen och det var ju absolut ingenting om man jämför med mina tidigare kanalerfarenheter. Denna erfarenhet härrör till 1976 och avser Göta Kanal. Min mor, far och diverse medseglare passerade kanalen under juli månad en sommar som var helt galet varm och för ett litet barn, alldeles underbar. Om det inte vore för dom jävla slussarna. För även om man som barn egentligen begriper ganska lite av vatten som far upp och ner, tampar genom öglor och hopp upp och ner i lagom tid, så dras man mentalt med i vuxna människors stress och irritation. Jag kan mycket tydligt se min fars irriterade blick när han stod nere i båten och jag på kajkanten och han bad vänligt dom tre första gångerna att jag skulle hoppa ner och redan då var jag höjdrädd när sedan båten fortsätter att fara neråt då slussen håller på att tömmas på vatten blir det snabbt ännu längre ner men till sist återstår det ju bara ett djupt andetag, blunda och hoppa. Det var med dessa minnen vi tidigt i måndagsmorse lämnade Helternau, en ödslig kaj utan landström eller andra facilliteter som dom ville ha hutlöst mycket pengar för. Vi tackar vår herre för att hamnkapten var morgontrött, vi hann för det inte se honom innan vi lämnade platsen. In mot första slussen var ett virrvarr av containerfartyg, traditionsfartyg samt en och annan pinnebåt. Nu kände jag den där slusspaniken som alltså snart är 40 år gammal. Obehaget varade i fem minuter. Strax kom det kloka gubbar på kajen som fick ett par tampar av oss, förtöjde båten och skepparn kunde likt en apa klättra uppför slussväggen till tidningskiosken där man inte bara fick betala 35 euro utan även om man så önskade köpa med sig snaps, öl och vin. Dock inte cigaretter. Det köper man här i automater, ungefär som de gamla kondomautomaterna, ja för den delen även godis och mackor, som fanns hemma förr. Man matar automaten med 5 € trycker in önskad sort och drar sedan sitt TYSKA körkort genom en kortläsare. Nepp, svenska dylika fungerar icke. Fråga en som försökt ett antal gånger. På hotell har dom lånekort som ersätter våra körkort. Men för det sprit kunde man bunkra inför sin kanalresa. Kanske något för kanalbolaget att fundera på, bygg om dom där små söta brovaktarbostäderna, utrym hyresgästerna och öppna boerdershopp. Vi susade in i kanalen och efter ett par timmar fick Nalle åter färg på kinderna då syrefattighet ger en väldigt blek nyans, men så går det när man håller andan och parerar mellan, framför och bakom de stora elefanterna. Så slutsatsen så här lång vad det gäller de olika kanalernas ångestmoment är, slussandet är inget, verkligen inget att frukta, däremot så är trafikanterna av lite varierad storlek på upp till ett par hundra meter. När vi sedan sent på eftermiddagen tagit oss halvvägs så gick vi upp i en bikanal, Gieselau, stäng för säsongen och absolut ingenting att se förutom åkrar och en bro, men lite mysigt på sitt vis i alla fall. Edith fiskade och Gustav och jag gick på kojakt. Efter en kilometer till fots hittade vi för det en skock ungdjur som väl aldrig hade sett något så roligt som en liten svensk pallevante på ett och ett halvt år med vita korkskruvslockar på svaj. Korna blev helt galna, Gustav med, av glädje. Han skulle in till dom och dom ville ut till honom, tillslut tog jag ungen under armen tackade korna för titten, men allt roligt har ett slut och detta fick gärna upphöra medans grinden fortfarande gjorde skillnad på dom och oss. Korna hade nog rätt kort minne, för snart var den rolige lille ungen bortglömd och dom återgick till att göra sådant som kor gillar, äta gräs, glo och tugga om samma gräs. Värre var det med gossen, för han gallskrek hela vägen tillbaka till båten då han nog hemskt gärna hade velat få lite mer fart på dom där märkvärdiga djuren. Den natten lärde vi oss varför man ska krypa in med båten så långt det går i hamenar för även att det var ett par sjömil ut till kanalen så drog de stora fartygen upp ett jäkla svallande. En tamp i land gick helt sonika av, det slutade med att vi ankrade i kajen som var gallerdurk. Ett par gånger sögs båten rakt utåt och de andra som också kommit insmygandes under kvällen fick somna till tonerna utav vår ankarkätting som drogs fram och tillbaka mot metallen i kajen. I Brunsbûttel blev vi kvar ett par dagar, Nalle lagade stormfocken med mycket eleganta korsstygn eller vad det kan heta på segel. Edith hittade en kompis. En tysk kvinna i vår ålder, nog inte riktigt som alla andra. Bodde med sin enorma hund ombord på någon liten segelbåt efter att ha haft inbrott i sin lägenhet i Hamburg. Normalt fick man ligga i gästhamnen i fyra dygn hon hade slagit ner sina bopålar där för en månad sen och var nu på väg ut i den stora världen, det var bara en fråga om när. Aldrig, är nog en bra gissning. Edith och hon fann varandra runt en påse choklad och sedan var vänskap ordnad och klar trots brist på gemensamt språk. Godis är gott och det är det på Tyska med. Ut ur slussen var lika odramatiskt som in, bekymret uppstod väl i samma ögonblick däremot som vi stoppade ut näsan ur kanalen. Tjockt som filmjölk och bekymret med vår förbannade AIS är de samma, vi syns för andra men vi ser inte andra mer än på Marine Traffic på telefon. Det kryllar av båtar upp och ner längs Elbe alla nästan gigantiskt stora, ännu en gång var maken syrefattig och svarade väldigt fåordigt på direkt tilltal. Efter en timme fick för det en jäkla fart på båten och för denna gigantiska stridsvagn i vatten så är nästan 8 knop en oerhörd hastighet. Vi susade på mot Cuxhaven och när vi började närma oss så sprack himmelen upp och skepparn med. In mot stan och skulle precis ropa upp brovakten och be om öppning när Nalle upptäcker att det bara är två meter djupt in. Med svansen mellan benen om nu en båt kan ha det, backade vi bort från drömmen om Yachtharbour med WIFI, tvättstuga och dessutom mitt inne i stan. Snart nog var då inte WIFIT eller rättare sagt bristen på det vårt största bekymmer utan nu gällde att ta sig tillbaka mot strömmen. Ni vet helt vanliga prickar som står i sjön lite varstans, när man ser dom i strömmen här så drar det upp svall runt dom så stark är strömmen. En stor brist hos oss är maskinstyrkan och en fruktansvärt tung båt. För ett par år sedan kokade hon rejält ute vid Häradsskär och det är väl inte omöjligt att hon värmenöp, men till vardags puttrar hon och går om man inte ställer allt för höga krav på henne. Med 2000 varv gjorde vi inte en knop framåt och efter fem minuter började hon så sakterliga stiga i temperatur. Normalt sett ligger hon stadigt runt 90 grader, men vartefter Nalle tvingade fram henne gick gradantalet ganska fort uppåt. Gustav hade den goda smaken att lägga sig och sova och hans syster frågade om jag skulle kasta henne i sjön? Nej sa jag, inte idag heller eller för det inte just nu. Ner på tomgång och gå baklänges tills hon sjönk i temp och sedan ett nytt försök och nu vore det väl som själva fan om inte båtskrället skulle kunna tänka sig att hålla sig i skinnet och kämpa på de sista hundra metrarna in genom piren och efter någonslags Davids kamp mot Goliat vek vi så in näsan genom piren till gamla Amerikakajen. Nu utan minsta tendens till att vilja bli varm, hon är lika lynning som Edith den här båten. Väl till kaj kunde vi bara konstatera att här ligger vi kungligt om man bortser från avståndet in till stan och brist på tvättstuga. Kungen av hamnen kom ut och önskade oss välkomna, lämnade nyckel till duschrum där det inte enbart fanns obegränsat med varmt vatten och toaletter, det bjuds även på öl och vin för den som så önskar. Med ström, vatten, öl och vin kostar detta oss 17€/dygn helt resonabelt det med. Ska så småningom tipsa turistbyrån i Valdemarsvik om att ställa in en platta pilsner samt ett par bagar in box ute i gästhamnsbygget, skulle säkert vara väldigt uppskattat om än inte helt lagligt. Om man nu ska ut och tura här rekommenderar jag verkligen att stanna till här. Staden har nog sett en del av sina glansdagar, det ligger flera stycken övergivna gigantiska järnvägsstationer med igenvuxna banvallar runt omkring oss. Stor trafik på det stora blå passerar här men fortsätter nog i allt större utsträckning upp till Hamburg än vad de en gång i tiden gjorde. Hamnen vi ligger i trafikerades tidigare av Amerikabåtarna vilka sedan lång tid tillbaka har fått ge sig då dagens resenärer köper en biljett hos lågprisbolagen till Amerika för ett par tusenlappar och är där på en halv dag i stället för en vecka till havs i en gungig båt. Saker rationalisera, passagerartrafik försvinner och ger plats för gästhamnsbåtar som oss. Staden i sig är väl som städer är mest. Det anmärkningsvärda är ”Fiskgatan”. Här köps det och säljs det allsköns fiskar, det luktar inte hallon, men jäklar så mycket god mat. På Fisher Market åt vi nog i särklass den godaste maten sedan vi åkte. Nalle som behövde visa vem som bestämmer i flocken beställde givetvis en kaptenstallrik. Ut kom det en tallrik som skulle ha mättat mig och barnen under en vecka. Någon plattfisk, torsk och lax, dessa tre, serverade var och en för sig skulle ha varit en normal portion, men nu är inte kapten här normalt hungrig, utan omättlig så för en gångs skull gick han från ett restaurangbord mätt, nöjd och glad. Det var vi andra med och hela kalaset gick på lite drygt 400 kr som tyvärr inte gick att betala med kort. Maken, som talar detta språk flytande förklarade för servitrisdamen att tyvärr verkade hans kort inte fungera i hennes kortdragare utan han lämnade, en fru, två små blonda barn och familjens övriga rikedomar som vi bar med oss som gisslan. Eller pant om man så vill. Kvar blev vi, Gustav tjöt så det skar genom märg och ben på alla gäster då hans far övergav honom, modern muttrade att vi nog snart får lov att lära oss att detta land inte tycker om kreditkort, allmänna WIFI, samt sälja cigaretter till presumtiva kunder utan tyska körkort. Nåväl, han hade inte lämnat oss för evigt utan snart nog löste han ut sin familj, lämnade några korvören i dricks varpå den store färgade kocken personligen kom ut och tog i hand och tackade. Det ska jag åka hem och lära kockarna hemma på jobbet. Ut och säg tack bara! Denna dag ägnas åt varierat pyssel och smärre hysteriska utbrott. Maken målar reling, kopplar el eller rättare sagt tar bort sladdar där el inte finns och heller ej har funnits, parallellt med detta görs minst tio andra sidoprojekt som säkert i slutänden har något med varandra att göra. Hur det nu är så mister jag tillslut förståndet på alla dessa mer eller mindre oorganiserade saker som han sprider överallt hela tiden. Ibland sviker tålamodet fullkomligt när det är små skruvar och muttrar, målarpenslar, mejslar och snören precis överallt. Plocka bort grejerna när du är färdig med dom vädjar jag, dom byter då och då plats och dyker upp ett par meter längre bort eller fram. Färdig blir han väl aldrig, det dyker hela tiden upp nya saker som behöver göras och då får dom där gamla stå och vänta lite och alla verktyg? Jo men dom kanske man snart behöver och då är det ju synd att ha plockat bort dom. Jo då, tålamodet går upp och ner, när verktygskaoset är lite väl stort och jag hittar de små änglarna, för visso i tyst samförstånd, nerkrupna i min säng smaskande på tablettask klockan nio på morgonen. Då är det så det pyser över litegrann, två sekunder senare pyntar Edith båten med nedklippta elkablar får hon leker att hon fyller fem år och vi borde fira henne med sång och presenter. Maken märker ibland att barnen och jag tär lite på varandra och erbjuder mig att springa eller bara sätta mig på en kaj och glo. Jo visst det vore jätte skönt men fasen vet hur mycket saker som är utdragna när jag kommer tillbaka. Nåja, solen lyser på oss och vi har ungefär 25 grader varmt. Tidvattnet far upp och ner vilket i går fick mig att åter fråga vart fasen vattnet tar vägen, det måste ju vara någon annanstans, det kan ju inte bara försvinna, eller? Om vattnet här går ut med tre meter så måste det ju dyka upp tre meter vatten någon annanstans, men vart? Maken tittar uppgivet på mig och skakar om än väldigt försiktigt på huvudet, då han nog tycker att han en gång förklarade för mig om månen och vad det nu var och om jag inte begrep det då så har nog inte förståndet vuxit sedan dess. Någon gång hoppas jag Edith frågar det samma, jag ska passa på att lyssna då så kanske jag förstår när det förklaras för en 4-åring. Nu hoppas jag att ni ska trivas bra även här på worldpress. Hemsidan kommer även den i framtiden uppdateras men bloggandet skötas härifrån. Ha det gott, hör gärna av er, vi saknar massa saker där hemmifrån, alla barn som inte är med oss, svenska papperstidningar och vanlig grön Arla mjölk samt alla vänner. I morgon seglar vi vidare, kanske mot Borkum och vidare Amsterdam, vilket inte var planerat, men om gud och Peter vill så står han som kom att bli Nalles nye storebror på flygplatsen där i nästa vecka och reser vidare med oss. Någon gång ska jag lära mig hur man gör när man fattar sig kort.

Advertisements