Att köpa båt i annat land, ha mäklare i ännu ett samt svenska myndigheter som skall utfärda alla papper som krävs för att kunna lämna EU är inte helt okomplicerat. Att det sedan är juletider hemma gör inget direkt enklare. Här ligger vi dessutom en timma efter Sverige vilket har gjort att vi flera gånger missat telefontider.

Från början tog vi kontakt med Transportstyrelsen för utfärdande av nationalitetscertifikat. Absolut sa den snälla damen, det är bara att ni kommer förbi eller skickar in alla handlingar på båten och er själva så ordnar vi det. Nja, det går inte riktigt, sa Nalle. Vi är i Portugal och kan inte riktigt komma förbi och vi har ingen möjlighet att få saker skickat ner hit. Därmed stängdes den dörren. Återstod Svenska kryssarklubben samt Båt Unionen. De dagar de har öppet dessa dagar är lätträknade. Radiotillstånd från Post&Telestyrelsen var ett ganska lätt uppdrag, ett telefonsamtal till Sverige så fanns det på mailen. Just precis så på mailen, inlåst i rymden eller i bästa fall kan man ju tänka sig att det för det fanns i telefonen fullt synligt. Nalle gjorde som Nalle gör. Hån åker till Media Markt och köper en skrivare han tycker om. Han läser ingenstans hur den funkar eller vad som krävs för att ens få den att skriva ut de minsta bokstäver. Hem kommer han med sitt nyförvärv, stoppar i sladden och efter fem minuter är han hysterisk över att det inte fungerar och är färdig att kasta stackarn i sjön. Jag hann rädda den och erbjöd mig att så småningom ordna det hela. Ett dygn senare hade jag kanske glömt bort det och åter åker Nalle iväg och köper ännu mer konstiga saker som vi inte behövde. Jag satte mig ned och fem minuter senare fungerade den och skrev snällt ut vad man bad den om helt utan att skälla på den oskyldiga och helt döda föremålet. Att hota en skrivare till livet är nog ytterst meningslöst.

Nu har ytterligare dagar gått och problemet med certifikatet började kännas alltmer akut. Vi diskuterade att fylla alla uppgifter, betala ansökan och be gud om gott och tro på att pappren låg färdiga när vi kom till Kap Verde, jag håller med, det var inte en bra idé men det var i alla fall en tanke. Så i morse klockan 9 upptäckte vi att Svenska kryssarklubben hade öppet fram till 13 svensk tid i dag. Nalle ringde och frågade hur vi skulle göra och då det är fredag i dag så var det i sista sekund. Damen i andra änden förklarade hur vi skulle göra så vi fyllde i formulären med alla uppgifter som krävdes. Bifogade de brittiska köpehandlingarna och skickade det. Två timmar kvar på expeditionstiden. Efter en kvart hörde hon av sig och sa att de dokument vi skickat in inte var tillräckliga då det saknades datum samt att båten inte nog hade specifierats. Fixa rätt papper eller vänta tills måndag. Nalle mailade mäklaren och lät henne vänta i fem tills han ringde upp henne i England. Hon tyckte väl att det skrivits nog med papper i den här affären men självklart skulle hon hjälpa till. 20 minuter kvar. Under tiden var vi tvingade att gå ut till macken och bunkra upp det sista bränslet i de tio dunkar vi har på däck. I det här landet firar man trettonhelgen med liv och lust och efter lunch i dag är allt hermetiskt stängt tills på måndag, Mataffärer, bensinmackar och precis allt är tvärstängt. När vi kom till kaj igen var klockan 12.50

-Det här kommer jag i alla fall inte hinna sa Nalle som läste mailen i sin telefon.

-Vad, sa jag och tänkte att de skulle krävas ytterligare uppgifter.

-Jag måste maila vidare mäklarens köpehandlingar och nu stänger dom, sa han med all den uppgivenhet som endast den som just blivit besegrad av tiden kan låta.

Vad han hade glömt var att han bett mäklaren skicka pappren direkt till Kryssarklubben och hon där var snäll och jobbade över en kvart och nu ligger certifikatet utskrivet och klart tillsammans med alla andra papper som krävs och på söndag går vi. Då har vi hunnit vara här sedan den 25:e december och i jämförelse med de andra båtarna som varit här i månader är det ingenting men vi känner oss färdiga här. Platsen är underbar, vädret fantastiskt och för oss svenskar är det hyfsat billigt att vara här. Jag förstår mycket väl alla de vi mött och hört talas om som blivit kvar här. Många har haft planer på att gå jorden runt, gått in i Las Palmas och plötsligt har åren bara gått. För vår del är tidsnöden ständigt påmind. I april åker vi hem och redan nu är det bara drygt tre månader kvar och det är mycket vi vill se. Därtill hade vi turen att köpa en båt som var färdig, allt finns. Bra utrustning, vi har ett rejält dieseldrivet elverk, vi har watermaker, tvättmaskin, massa bränsle och nu även fullt med mat. Vi är redo, vi ska bara packa ihop det sista. Tiden här började ute på ankarplats i fem dygn. Efter att vi tjuvlåg uppe vid soppatappen en natt olovandes åkte vi ut i skamvrån och varje morgon när Nalle åkte dinge in och med mössan i hand frågade vart i kön vi befann oss fick vi till svar att vi hade plats 10, samma sak i tre dagar. Sedan på den 5:e dagen fick vi så komma in vilket var ett jätte lyft på alla tänkbara vis. Barnen har fått kamrater ombord på ännu en svensk båt, vi stora har även vi fått nya vänner och när vi firade Nalles födelsedag här i går kväll så blev vi ett litet gäng gratulanter som samlades på lite vin och plock.

Vart tiden här nere tar vägen vet jag inte. Allt tar tid, dubbelt så lång tid som hemma. Handla är ett äventyr på flera timmar, dels för att man inte förstår vad det står på förpackningarna och dels nog därför att vi alla gått ner i tempo och nog inte har så bråttom längre.

Inte bara Nalle har fylla år det har hunnit bli ett helt nytt år. I vanlig ordning firades det med champagne och hummer. Vid 12-slaget underhölls vi med storslaget fyrverkeri och en kvart senare när det slocknat hade vi gjort det med. Det tillhör verkligen inte vardagen att vi nattsuddar, för det mesta sover alla som änglar redan vid tio på kvällarna och med solen går vi upp vid 8 på morgnarna. Dagen efter nyårshelgen hyrde vi bil och åkte upp i bergen. Stränder och hav har jag sett mycket utav men så oerhört magnifik natur som där uppe har jag inte så ofta upplevt. Strax över 1800 meter upp var utsikten så långt bort från playor man kan komma. Flera mil klättrade bilen uppför serpentinvägar som var så krokiga att vi nästan slog knut på oss själva innan vi kom upp. I någon timma for vi genom ett helt uppbränt landskap. Skogsbränder som tagit i princip allt. Men trots det som nog varit helt sönderbränt började åter naturen repa sig. Små gröna oaser i allt det svarta. Där inte allt var kol var ändå stammarna svedda ett par meter upp. Jag har fortfarande svårt för saker som brinner men sett i det här perspektivet finns det nog de som har det betydligt värre än oss. Utsikten från toppen var helt galet vacker. Peter hängde med halvvägs och satte sig och lyssnade på gatumusikanten som ett par kilometer upp längs vandringsleden hittat sin guldgruva. Barnen kämpade på tappert och Edith som är den lite mer oroliga utav dem frågade väl hundra gånger om detta verkligen var säkert och om vi verkligen inte skulle ramla ned i jordens mitt. Äpplen och päron ramlar ju som bekant inte så långt ifrån sina träd och det är ju inte underligt att den lilla flickan ängslas när den ömme fadern ständigt påminner om att ha barnen i hand och att de absolut inte fick springa för att de kunde ramla mer. Jag är gräsligt höjdrädd, men bara på stolar och stegar. Däremot i höga berg kände jag mig oerhört till freds. Lillebror tjöt som vanligt av skratt och skrek – VI KOMMER ATT DÖ! VI KOMMER ATT DÖ!! Han och jag tyckte det var skitroligt, andra tyckte det inte. Precis som han och jag trodde dog vi inte utan så småningom klättrade vi ned och precis som Edith förutspått , lite farligt var det allt och givetvis var det hon som snubblade och skrapade sig på knäna.

Framåt kvällen kom åter till Las Palmas och jag tror vi är rätt eniga om att det var det bästa vi gjort här den där dagen i bergen. När vi inte handlar saker ägnar vi rätt mycket tid åt olika kafferep. Först ombord var Leif och Katarina från Ahloa hemma i Västervik, Peters båtgrannar. Nalle var rätt nöjd när de gick och Leif som är en oerhört duktig båtägare med en galet rustad båt hade sagt till honom att den här Sparven var en jäkla fin båt. Ett par dagar senare var min syssling Karin med sin man här. Det är ju synd att man aldrig har tid att ses hemma men nu blev det av. Slutligen så kom två utav Nalles bröder från Odd Fellow, Håkan och Lennart förbi på fika häromdagen. Så nej vi känner oss inte det minsta ensamma här. Det är mer folk omkring oss här än hemma. Nu ska vi ta reda på hur man checkar ut härifrån i dessa helgdagar och sedan är det parad för barnen klockan 17. Då ska vi tillsammans med de tre vise männen och de kanske alltid helt kloka män som bor på den här båten paradera genom staden.

Imorgon är det packa ihop dag och stuva så gott vi kan och på söndag klockan 14 lämnar vi Kanarieöarna under viss pompa och ståt tillsammans med de andra 14 båtarna i Viking Explorers. 850 nm senare knyter vi fast i Mindelo på Kap Verde. Vi ber för goda vindar och som det ser ut nu kan de förutspådda 3 meters vågorna plana ut lite.

Vi hörs om en dryg vecka och vill ni oss något tages sms till satellit telefonen emot tacksamt, 881631523766 är numret.

Eder utsände på Kanarieöarna.