I den lilla natten. Jag vet inte hur det är hos er men här hos mig händer det rätt ofta att jag vaknar färdig soven och utvilad strax efter ett och i ett par timmar snor omkring bland täcken och kuddar och tillslut invirad i lakanen ligger i den arga damens position ger upp och går ner och lägger mig på soffan och läser. Oftast så dröjer det inte så länge innan syskonen Tipp och Tapp kommer ner och undrar om det verkligen är dags att stiga upp, vilket det oftast inte alls är utan då får man omgrupera och istället för att ensam tampats med täcket utökat skaran och bli tre om bolstret. Denna natt eller det som är kvar av den prövar jag något nytt. Kaffe och försöka mig på att skriva några rader. Det blir alltmer sällsynt att jag gör det. Tiden är en sak, barnen blir större och den egna tid som inte uppfylls åt att vara barnvakt till Finemangs 18 dockor eller vara en av Lillebrors Paw Patrols blir bara färre. Själv blir jag bara tröttare om kvällarna och de piggare. Maken som numera kallas för den Osynlige mannen far som en skottspole mellan båtar och sin fars hus som skall säljas till sensommaren. Tänk en Pandoras ask där ingenting burits ut, ja förutom sopor, tidningsinsamlingar och tomglas men i övrigt har ALLT sparats i över 30år. Därtill har vi själva magasinerat det som skulle sparas efter att vi sålde Torrö. Märkliga kartonger som det står ”Minnenas Allè” på, kartonger med böcker, barnens småbarns kläder, äldre barns pinaler samt lillebror Olles saker vartefter han har flyttat. Numer, eller rättare sagt sedan kanske sex år tillbaka bor ju han i USA och inte ser det ut som han är tillbaka den närmaste tiden. Möbler, tavlor, skidutrustningar, det finns fruktkorgar sedan urminnes tider tillbaka, ni vet såna som man fyller med frukt och choklad och slår in i plast. Nalles pappa är en oerhört uppskattad man och har nog förärats med ett 20-tal varav ALLA har sparats och ställts på vinden och så är det med det mesta. Därtill gick pojkarnas mamma och dog för ett antal år sedan och då tiden som vanligt var knappt och en bodde på en båt där Moraklockor är svåra att ha tillika fåtöljer, frysar, lampetter, julpynt samt en hel del annat sparades även det hos den lille Ungerska farbrorn. Nu har tiden kommit då NÅGON måste göra något åt allt detta, förvisso har det mesta puttats på framtiden en smula då Shuregaurd har obegränsat med lager yta att spara allt i. Försiktigt har jag försökt andas om att förr eller senare måste det tas om hand om lite som en gång för alla. Hinner inte, blir svaret från den osynlige, som även renoverat Minnesas boning då det dels kanske har varit ett mer funktionellt boende än ett så estetiskt lagt. En del byggnadsmässiga saker är tvunget att göras en del är önskemål från säljaren och detta förenat med ordinariejobb på de sju haven eller för det något av dem i fyra veckor samt en annan båt som också behöver köras hit och dit gör att jag ibland förundrat funderar på när han kom och när han åkte, hallen är mer som en hållplats där hans packning står ibland men oftast inte. Barnen frågar nästan varje dag, – ska du åka och jobba idag pappa? Inte ledsna utan mer som direkt info om hur många vi förväntas vara här hemma. När jag försöker reda ut kommande vecka med skolor, fritids, dagis, jobb, dans och barnvakter så ler han urskuldande och erbjuder att han med kan vara barnvakt en dag eller två. Nu tänker vi oss att vi ska överleva det här för bättre dagar ska komma. Om gud vill och båten håller, sedan får det gärna ramla ner en miljon från himlen också så går Nalle och i bästa fall någon mer ned med båten under höstens ledigheter till Kanarieöarna och sedan flyger vi alla ner efter julhelgen och med nytt hopp pinnar vi iväg över Atlanten och mot Västindien. Vart ska vi där då? Ingen aning om vart vi ska. Jag vill tillbaka till Tobago där vi var för några år sedan i övrigt är allt ett öppet kort. Det vi har framför oss är att vi måste hitta någonstans att lämna kvar båten för tyvärr så finns ju verkligheten kvar här hemma. Vi har en hel del föräldraledighet kvar på barnen att ta ut och Nalle är ju ledig 4 veckor/jobbar i 4 veckor så ett par lediga törnar och pappa ledig ett par så räknar vi med att kunna vara i väg i tre månader, lite drygt. Det blir med den stora båten. Ett tag var vi helt inne på att rusta Wilma, Stor Fidran och dra i väg med, mycket lättare att smita inomskärs med, inte särskilt känslig för tidvatten kostar absolut mindre men å andra sidan INGEN KOMFORT. Allt ombord hade blivit kompromisser. Vi hade verkligen bott på varandra då det måste beredas yta för byssa och toalett och någonslags gnist någonstans att jag vet inte allt, vara, kanske. Sparrow är väl stor. Inte helt lätt att segla. Eller jo, Nalle och hon är synnerligen lika och har efter hård prövning blivit som ett med varandra. Nalle klagar på alla hur vi kör. Att vi har svårt att hålla kurs, att vi vrider och vänder tills hon inte vet alls vart vi vill åka, själv tittar han på ratten och på sjökortetet petar till henne i rätt kurs går och kissar, hämtar kaffe tillbaks för en ny putt. Själv vevar jag tills jag har mjölksyra i armarna och hon går bestämt åt andra hållet eller inte alls utan bara behåller sin kurs men efter ett par minuter då minsann spårar hon ur och gör full fart dikt styrbord. Det är tur att hon sällan eller aldrig passerar 7 knop för att i dessa inte helt vådliga farter går det ju att knuffa tillbaks åbäket innan man har hunnit parkera henne uppe på landbacken. Jag vet att jag ofta beskrivit henne som en valhona och kanske är dom ebatiga till kynnet men mer är hon nog som en gammal ardenner märr som gått framför sin domptör i 20 år och vet vad minsta vink betyder och ve den som vikarierar för då vaknar trotset och inget är att tas för givet. Efter Europa turnèn för ett par år sedan som var oerhört lärorik, vi vet idag en hel del om vad man inte ska göra, ta med sig, vem man inte tar med sig, tusen saker som väl får kallas för surt förvärvade kunskaper. En oerhörd massa saker var fasansfulla medans det pågick men blivit så oerhört kära minnen som jag aldrig skulle va utan. Jag kommer aldrig mer att gå Hollänska kanaler med ett maxdjup på 190 cm med en båt som sticker 230. Det var dumt, osedvanligt dumt, men hade vi inte tittat på varandra och sagt, – ah va fan vi provar, så hade jag varit så många roliga och dråpliga situationer fattigar. Jag hade aldrig en tidig höstdag passerat igenom städer där inget så stort hade försökt att gå igenom. Det var så trångt att vi smet precis igenom för överallt ligger det Holländska pråmar, precis som en fullpackad gata med bilar. Alla broar öppnades manuellt och på en del ställen hade slusskarlen fler slussar så när vi väl var igenom ropade han att vi skulle ta det lugnt han var tvungen att stänga bron och hoppa upp på sin cykel innan han kom i kapp och öppnade nästa åt oss. Långt ner på Biscaya hade vi alkottar uppe i vanten som ett minne utav grenar som växte ut över kanalen. En hel del av den där resan har jag förpackat ner i någonslags mental minneskartong som nog får dröja tills jag öppnar. Visst man kan skratta i dag åt att sitta fast i lera och dy och med full maskinkraft, som på den tiden bestod utav en ständigt överhettat Ford diesel ,men då satt skrattet långt inne. Vi hade gett oss iväg på ett jävla experiment därför att kapten Styvnacke inte kan tänka sig att vända och gå tillbaka. Jo vi var väldigt nära att komma ut på den stora Margetithe kanal, väldigt nära, men för komma dit behövde vi passera igenom ett tänk dike. Kanal eländet fanns inte med på sjökortet utan när man tittade på AISèn såg det ut som om vi körde båt på en åker. Nu fanns det förvisso en anledning till att vi hamnade där vi hamnade, tokiga är vi kanske men inte fullt så galna så vi med berott mod uppsökte detta elände till fåra. En bro hade gått sönder och kunde inte öppnas och då brofan var en halvmeter lägre än vår mast så hamnade vi på denna Odyssé. Många har frågat om jag aldrig är rädd eller orolig och jag brukar alltid säga nej, jag har nog inte varit rädd. Jag har funderat mycket på det där, om det liksom är något som inte stämmer med mig, att jag inte kan vara rädd för sådant som jag aldrig har upplevt. Nu har jag ju aldrig drunknat så jag har lite svårt att ha någon uppfattning om det. Jag vill ju absolut till varje pris både överleva själv och framför allt mina barn. Skulle jag börja försöka framkalla bilder för mitt inre att jag tvingas överge fartyget i storm med barnen ja då vore det nog färdigseglat för gott. Men det gäller ju allt. Folk dör tyvärr av att drunkna i små bassänger, trafikolyckor och gud vet vad. Vi pratar om det, vad vi gör om ditten och datten händer, vem som gör vad, skapar rutiner som vi tror skall hålla även i nödsituation. Men när vi har gått i de absolut sämsta väder, fram till Roskoff i Frankrike vilket är ett mönster exempel hos oss, det blåser och stormar, timme in och timme ut. Laga mat är en omöjlighet, kissa är ett gymnastiskt äventyr som efter har gett en blåmärken överallt eftersom man slår emot allt. På deck hade de ett rent helvete, Nalle lämnade inte rodret på 20 timmar. Med allt vad det innebar . Men nere hos mig och barnen råder det lugn och ro. Förvisso ett väldigt gungigt och opraktiskt lugn men ingen är rädd. Vi såg på Frost 35 gånger, lärde oss alla sånger och repliker utantill. Åt frukt, chips och kakor i sängen, vem vill inte det. Sov ganska mycket och hade det på det hela väldigt bra. Nu hade det säkert varit annorlunda om jag hade spenderat natten med pojkarna där uppe. Dom var medtagna inte bara fysiskt när vi rundade piren in i Roskoff efter att Nalle på småtimmarna gett upp och upptäckt på sjökortet att vi skulle hinna in på tidvattnet och i stället för att kämpa vidare till Brest som var planen krypa in 10 timmar tidigare och få vila. För en tid sedan såg han något Youtube klipp förställandes några krakar i en segelbåt som for omkring bland vågor som väl var en 10-15 meter höga jag gick förbi och tittade till och kunde bara konstatera att stackars människor, de vill jag inte byta med. Det har du gjort sa Nalle, du har seglat i värre väder än så där. Som sagt, man får en annan uppfattning en våning längre ner, där ens största bekymmer är hur i hela fridens namn man får av sig byxorna samtidigt som man måste hålla sig i för att inte ramla, eller att det inte går att koka nytt kaffevatten för spisfan bara gungar omkring och det ljumna vatten som fanns kvar kokat fick prioriteras till Lillebrors välling. De små motgångarna i livet är inte mätbara med hur de där uppe hade det. 28-32 m/s i stadig vind, ihållande regn och sjö som vräker och kokar ifrån alla håll och kanter. Efter har Nalle sagt att han började överväga tanken att få ut hjälp och evakuera mig och barnen. Den morgonen vid 4 snåret kom min käre svåger ner och satte sig på sängkanten hos mig. Sa med sin snällaste röst att – Jonna, vi tror det ordnar sig, vid 9 tror vi att vi kan gå in i en hamn och då är det här över. Han var nog mest lättad själv och Nalle var helt fullkomligt slut både mentalt och fysiskt, men för oss där nere hade vi mest bekymmer om att det var så mycket chipssmulor i sängen. Nej, rädsla för stormar har jag inte upplevt ännu. Jag har jämfört det med barnafödande tidigare och det är alldeles sant. Bara man har en susning om hur lång tid det förväntas ta så är det bara att bita ihop och genomföra det. Jag går in i någonslags bubbla och det har jag märkt att barnen gör med. Finemang som är familjens, efter Nalle mest påhittiga medlem är likt sin far ständigt i rörelse, ständigt nya pysselprojekt och uppfinningar, även hon går ner i ett helt annat tempo, där chips och film är en helt ok syselsättning. Rädd och orolig det blir jag däremot när vi sitter fast i lera i Holland och med motor som vrålar ur avgrunden i 5000 varv och är mer än varm och man kanske rör sig framåt en centimeter i taget. Ner på tomgång en liten stund men inte så länge så hon suger sig fast, ny fart, ny urkraft för att flytta denna stadiga pjäs på 35 ton ännu ett par meter fram för att åter bromsas upp av dy och timmer som det ligger ganska mycket utav på botten. Då är jag rädd. Inte för att det skulle kunna hända oss något, vi hade med ett litet skutt kunnat hoppa iland på bägge sidorna båten, så trångt var det. Nej, jag var rädd för det som jag känner till, att stollepron kan bli ganska dyra. Sjöräddning upp i kanaler är en omöjliget och om de kom, vad skulle dom kunna göra. Stor bogser pråm möjligtvis, eller bättre ett par traktorer på åkrarna bredvid oss som kunnat dra oss en bit. Hade vi fastnat på riktigt hade vi suttit där vi satt oss och blockerat hela kanalen. De böterna fanns det absolut inte pengar till och för att inte tala om skammen. Jag hade skämt som en hund tillskillnad från Kapten Oresonlig som nog hade skällt ut samtliga myndigheter som inte nog tydligt hade redovisat sitt djup på sina förbannade kanaler på ett för honom begripligt språk. Vi är som lite olika vi två och det är nog en välsignelse. För två lika dana av oss tillsammans hade nog inte tagit oss dit vi hamnat. Så sent som häromdagen var det någon som träffat någon annan, jag minns inte hur det var riktigt, men för det, så hade vederbörande beklagat att jag aldrig skrev någonting längre, vilket absolut är sant. Jag tycker väl inte att jag upplever så storslagna händelser värda att offra tid på att läsa för någon annan och så kröp det in något slags grått ludd i huvudet. Det som är lite mer pretentiösa kanske skulle kalla det för skrivkramp, för mig var det mer att orden liksom försvann på vägen. Som att ha huvudet fullt med bubbelplast. Det har alltid varit så enkelt att skriva, som om det fanns en rak kanal mellan hjärnan och fingrarna. Jag skriver som jag tänker och jag tänker på bred östgötska, så det ni läser hör jag ju i huvudet med min egen röst. Jag vet inte om ni förstod det där, klockan börjar bli mycket eller kanske mer lite, 04,06, jag börjar nog tillslut bli trött. Men så i natt, när det aldrig blev mörkt, när natten var så där liten som den är så här års, så var det som om jag åter hörde den där roliga dialekten i huvudet igen och fingrarna var igen ett med orden och ja, nu sitter jag här i köket i Vat korset, nyss hemkommen från midsommar segling i stilla gemak som jag hade tänkt skriva om men det återkommer jag till.