Vi lämnade Trinidad efter att ännu en elman, denna gång en kanske holländsk äldre man på Peaks, dömt ut vår el. Nalle skruvade loss hela lådan packade in den i plastpåsar och satte sig i Titanic, den sjunkande dingen och lät gubben grundligt och pedagogiskt gå igenom den. Han kunde precis som den förste bara konstatera att den var trasig. En ny kostar i runda slängar 10 000 kronor plus en del arbete, men då vi inte vare sig har ismaskin eller micro kunde vi nog klara oss med en som inte gav så mycket ström och då kunde vi få en begagnad för 8000kr, även detta plus arbete. Vi tackade för oss och sa att vi nog kan klara oss tillsvidare i alla fall. För detta tog han 1200kr. Jag ska också börja ta betalt för alla de gånger jag säger att saker inte går, ge mig en vecka och jag är mångmiljonär.
Bekymret med elen ombord är två.
Dels så får vi inte in ström från land, dvs 220 in en fet kabel och detta görs om till 24 eller 12, vilket som nu passar än. Vi har till vår hjälp alltså när man enligt exempel 1 inte ligger vid en kaj och har kabeln från bryggan in, en hjälpkärra. Den startar man med en knapp och laddar sedan batterier, ger 220 i kontakterna samt 24 som vi också behöver till spis, belysning, varmvatten, vattenpumpar samt all navigationsutrustning. Nu är själva laddaren paj och inte vet vi riktigt vad som hände då det även började ryka ur andra delar när elmannen var och pillade runt i den.
Konsekvensen av allt detta är att vi har direktverkande el. Vi får fram ström när huvudmaskin är på. Så till allas tveksamma glädje startar vi upp drummellådan vid 7 på morgnarna. Den på många sätt väldigt bra Wallas spiseln behöver orimliga mängder ström för att kunna värma upp dieseln annars luktar det bara apa och eländet snörper ihop sig, börjar blinka rött och kräver en kvarts vila innan ny möjlighet till start ges. Men kör man bara maskin i en kvart så är batterierna så pass laddade att den snällt hoppar igång på första försöket, mitt morgonkaffe är räddat, min övriga familjs trivsel likaså samt att vi väckt upp alla andra båtar med. Det är ju för den delen bra det med, man ska väl inte sova bort sin semester?
Åter till ämnet.
Vi klarerade ut från Trinidad på vederbörligt vis, i långärmat, långbyxor och något annat än flip-flop på fötterna. Just denna dag var det 31 grader varmt, 78 % luftfuktighet så efter tre minuter såg det ut som om vi alla var med i Mr/Mrs wet shirt. Tullen hade gått på lunch så det passade vi med på att göra och sedan fylldes 3 exemplar av alla papper i på både immigration samt hos tullen och ingenting i denna värld skall väl ändå få vara enkelt så när damen vill ha betalt har vi inte nog med kontanter och kortbetalning finns inte. En tur ut till båten igen och hämta mer pengar väl tillbaka så ville hon för det inte längre ha 73 TT i skatt för mig, vilket hon först ville ha. I de här fallen är det nog mest bara att betala och se glad ut. Det är helt enkelt de som bestämmer och vi som är gäster, take it or leave it.
Jo jag vet, det finns flera som skiter i klädseln och det finns de som reser Västindien runt utan att klarera in någonstans utan bara hissar gulflagg och låtsas som det regnar. Vi gör det inte. Det är inte någon större uppoffring att bete sig som folk och göra som man är tillsagd tänker jag. Men man ser det varje dag, ett drag av överlägsenhet en känsla av att de som bor här gör det för att utföra service till oss, ett mycket märkligt sätt att resa runt på. Så sent som häromdagen låg en katamaran med en massa amerikaner ombord bredvid oss. Uppe i baren blev det diskussioner om att de ville ha sin halvliters termosar fyllda med rumpunch för samma pris som de vanliga glasen. Flickan i baren sa att hon givetvis kunde fylla upp men att det självklart fick bli till ett annat pris, den grisskära halvpackade amerikanskan kallade henne utan att blinka för ” little black stupid bitch” och ingen i sällskapet sa emot.
Ni ser hur det går att hålla sig till tråden, som ett garnnystan ungefär.
Klockan 16 hade vi lovat att vara ifrån Trinidad, det är petigt med tider där. Dagen innan hade Mårten uppgivit att han senast skulle avgå 15.30, straxt innan stod tullen på kajen och såg efter att han verkligen var på gång, här säger man inte något på en höft. Så i vanlig ordning plockade vi ihop båten hyfsat och kastade loss för första gången på 9 månader. Barnen och jag sjöng, – Till havs, till havs på äventyr, Nationalteaterns Kåldolmar och Kalsipper och ut guppade vi. Inte en vindkår, inte en skrusning ett helt platt vatten låg framför oss. Nalle fick upp dingen och vi pysslade omkring med vårt och snart nog närmade vi oss gatten som ger oss Trinidad i ryggen och havet i näsan. Autopiloten ville inte riktigt så Nalle handstyrde ut och i höjd med öarna straxt utanför kusten bytte vi och han gick ut på däck för att plocka ihop det sista lösa. Då hände det. Sjön reste sig som ett vansinnigt odjur från havets botten, gå rakt fram vrålade Nalle och jag vet nog inte riktigt hur jag tänkte men i samma ögonblick som han sa det såg jag på kompassen och tänkte väl att så länge jag lyckas hålla kurs i det här så kommer vi ju för det framåt. På babordssidan, inte så långt ifrån fanns det i princip inget vatten utan bara sten och grynnor, sjön vräkte med meterhöga vågor från alla håll och tillslut hade jag snart dukat av hela båten samt skrämt slag på i alla fall ett barn. Edith var hysterisk i fem minuter och vädjade om att omedelbart få lämna båten till förmån för husvagnssemestrar.
Jag insåg mig snart besegrad, kastade sig inte båten åt ena hållet så la hon ned sig åt det andra. Efteråt, när vi väl kommit bort från kusten och fick en något mer stadig vind kunde man väl bara konstatera att vaktbytet precis där och då var väl kanske inte det klokaste vi gjort. Snart nog sov barnen gott med chips och äppeldricka som kvällsmat och melonklubba till dessert, nästan hela kostcirkeln och själv hängde jag över relingen tills magen var tom på precis allt. Jag har känt av sjön tidigare men inte så här illa. När jag så småningom klarade av att lämna sittbrunnen och ta mig ner i bingen hade jag sån frossa och mådde så urjäkligt att jag mest ville dö. Innan jag somnade funderade jag på om detta var min nya förbannelse. Skulle jag bli sjuk varje gång vi hissar upp ankaret då vore det nog till sist färdig seglat för min del. Så blev det nu som väl var inte. Vid 4 på morgonen var jag så pass pigg att jag kunde ta mig samman och göra kaffe till Nalle som nu för det hade kring sex timmar kvar innan vi var framme på Grenada. Från början skulle vi gå rakt upp mot Prickley Bay men ju närmare vi kom tog Kapten-Sans och Vett ett nytt beslut att slå en rejäl lov väster ut och komma in mer ostligt, det grunnar upp rejält och för att slippa ännu en berg och dal bana tog vi en ny kurs och flyttade fram ETA´t med ytterligare fyra timmar, yippie. Framåt 10 ropade Mårten upp oss på VHFén och önskade oss välkomna, till något som påminner om Las Palmas, det är ungefär lika många svenska båtar där med. Nalle fick lift i land, klarerade in oss sänkte gulflagg, hissade Granadas, drack en öl, käkade en smörgås och sov som en död i 6 timmar. Under veckan på Trinidad hade barnen längtat som tokiga efter vita stränder och bad och 100 meter framför oss fanns just det, men nere i katakomberna på vår båt snarkade skepparn i en sömn som hos en död. Frampå eftermiddagen vaknade han till och till slut badade vi alla i 30 grader varmt, salt vatten. Sånen lycka, som vi har väntat och längtat. Inte för en sekund har vi betvivlat beslutet att ta upp henne på Trinidad, men det är makalöst tråkigt och verkligen ingenting att göra för barnen. Så att se dem nu, efter en vecka på varv och en ganska tuff uppsegling var lycka, genuin lycka. Där träffade vi på en annan svensk familj, S/Y Nandine, även de med barn och från Linköping i Östergötland. Där stod vi på andra sidan jordklotet och pratade samma dialekt, en som sägs låta som om vi är rätt korkade och kunde ännu en gång konstatera att världen minsann är ganska liten. Grenada dagar fylldes med bad och bad och bussutflykt. Det är ett oerhört billigt både nöje och ett sätt att se sig om. Bussarna är små, fullpackade med folk, går lite som de vill, det gäller att fylla dem med passagerare och en massa hög musik. Så för en spottstyvel åkte vi till S:t Georges på dagsutflykt. Vi var upp och tittade på fortet som är oerhört dåligt underhållet, delar är helt raserat även att det användes i militärt syfte så sent som på 80-talet och än i dag i viss mån som polishögskola.
Utsikten är bedårande, så det är väl värt att svetta sig upp för den branta backen. På väg ned går man förbi en kyrkoruin som man bara på avstånd får titta på. I övrigt finns där någon slags guidning av kyrkorna som sker i anslutning till hela timmar då kyrkklockorna slår. Vi gick nedåt hamnen och hamnade på The schnitzel house, karibiskt så det förslår.
Pannkakor till barnen, bratwurst till pappan och schnitzel och stekt potatis till den ömma modern. Ett tyskt äldre par blev väl någon gång kvar här och bestämde sig för att bli krögare.
Vi avslutade med Nationalmuseum och ännu en gång upplystes vi om slaveriets fasor samt ett lands rikedomar som här precis som i resten av den här världen exploaterats av de europeiska länder som tagit dem som koloni. Efter ett par dagar började vi tröttna och styrde nosen mot Carriacou, tanken var egentligen att långsamt gå kusten upp längs östra Grenada och se vart vi hamnade, tanken var en kort seglats och gå vidare dagen efter, det blev inte så. Det finns ett par bukter på östra sidan direkt efter att man gått runt udden sedan är det slut. Uppe i Hallifax sägs det att man kan gå in och ankra men vi fattade aldrig vart vi skulle, sett utifrån såg det inte ens ut som en vik, efteråt har jag funderat på om det inte var så att man skulle gå in där och längre in fanns det en ankarvik, vi gick i alla fall förbi och snart nog fanns inget att välja på om vi inte skulle vända och gå tillbaka än att gå upp till Tyrrelbay. Vi har varit där förut. Makalöst tråkigt, en hamn och ett varv, men det är där man klarerar ut eller in till eller ifrån Grenada så det är ofrånkomligt att passera. Nu gick vi för det förbi och gick upp den enda stad som finns på ön och ankrade i solnedgång. Jag vet inte men kanske var jag trött och lite för hungrig när jag tittade ut på den mörka staden, Hillsborough funderandes över vad Mads och Lotta på Looma kunde hitta på den här ön som gjorde den så fantastisk.
Det är lätt här borta att bli oerhört bortskämd med utsikter, stränder och skönhet. Alla som seglat runt här har nog samtliga hittat sina favoriter och även om man långt ifrån alltid hänger på stranden är det gott att titta ut. Jag vet att det låter som det är äventyr dygnet runt och det är väl det som är skojigast att skriva hem om så fylls dagarna med mycket vardag också. Edith går i skolan några timmar varje dag enligt schema och uppgifter som fröken Malin Larsson hemma på Sörbyskolan skickar varje vecka. Den här veckan som gått har det varierat från klädesplagg och nedbrunna lador i engelskan till experiment med friktion i NO.
Efter frukost dagen efter tog vi dingen i land och då kunde jag se vad det var. Dofterna, färgerna, människorna och hela atmosfären var det som var fantastiskt. Stranden hur lång och vit som helst, gatan upp genom staden fylld utav små affärer, en hade till och med Mor Annas pepparkakor, frukt och grönsaksstånd och små barer. Alla erbjuder varor och tjänster, men ingen tycks bli ledsen om man vänligt tackar nej. Priserna är skapliga så vi passade på att fylla på vin och rom förrådet.
Eder utsände i den karibiska astronomin.