ÄVEN I DETTA PARADIS LURAR ORMEN KRING HÖRNET.

Vi lämnade Kingstown och tuffade långsamt ned till Mustique. En helt privat liten paradis ö med en befolkning fylld av integritet. Så lång bort från alla försäljare och alla som vill hjälpa oss med i stort sett allt, ja givetvis mot en bra slant i ersättning. När vi gled in i den enda vik som finns gled det upp en kille i en liten båt som ville ha 200 ECD för tre nätter. Vi fick vår boj och en informationsfolder om allt man ombeds att inte göra på ön, sedan tackade han och åkte.

Timmarna innan hade ett långt och enträget fiskande äntligen gett något slags resultat. Vi har sedan Kanarieöarna, alltså kring jul, bogserat rev och en massa olika drag bakom båten och av detta fullkomligt kammat noll och ingenting. Det är ju tur att vi inte räknade med fisk som en källa till proteiner ombord. Alla de andra båtarna har fiskat och fått mer fisk än vad de egentligen velat ha, endast vi har fått ingenting.

Mellan S:t Vincent och Mustique fick så äntligen napp. Helt plötsligt skrek Peter att något som inte för en gångs skull var tång eller sjögräs satt på kroken. Tio minuter senare låg det en död Barracuda på däck. Barnen skrek i skräckblandad förtjusning, en barracuda är ett riktigt rovdjur med hela munnen full av djävulskt vassa tänder. Direkt efter dess ankomst slogs den ihjäl och det var nog det som roade dem mest. Gustav pratade om dess frånfälle i flera dagar. När vi först såg den visste vi inte riktigt vad det var för en fisk men killarna i hamnen visste besked och meddelade vad det var samt att den dessutom var oerhört god.

Sagt och gjort, firren rensades och skars och fileades, lades i stekpannan med smör och åts upp i ett huj. Edith, blev efter att ha sett dess hädangång vegetarian och åtnjöt ett par potatisar för hon tänkte minsann inte äta något som så brutalt blivit mördat.

En timme senare sov alla som stenar och det hade vi nog gjort gott om inte de små änglarna plötsligt stod inne i vår hytt vid tre snåret och Edith oerhört myndigt meddelade att nu hade vi verkligen ett stort problem.

• Vad? sa jag, inga problem som hon upptäcker brukar vara så enorma för oss andra så dags.
• Vi har FÅGLAR inne i båten!

Jag kan medge att det är ett stort problem och snart var vi varse om att det inte bara var en utan två och därtill var det inte fåglar utan hysteriska fladdermöss som kommit in. Utrustade med lakan jagades dem akter över och till sist lyckades Nalle med en obeskrivlig taktik jaga ut dem genom en ventil. Tricket var tydligen att själv blåsa upp sig till tredubbel storlek, vifta med armarna och själv anta skepnaden utav en Concord. De små fladdermössen blev väl troligtvis vansinnigt rädda vid anblicken av denna gigantiska och mycket märkliga fågel och lämnade oss sedan i fred och läxan fick bli att vi därefter stängde igen om oss på kvällarna. Kvar ombord är nu bara den lilla citrongula ödla som rest med oss rätt länge nu. Med jämna mellanrum ser vi den men då den håller sig utom synhåll så fort vi ska iland är det följaktligen kvar här.

Under en promenad upp på berget på en av de få vägar som man som turist får gå på passerade vi polisstationen. En vit liten villa omgiven av en prunkande trädgård med en lite träskylt på framsidan med texten Mustique Policestation. Jag hade aldrig förstått vad det var om inte skylten upplyst mig. Dagen efter knallade jag dit och knackade på dörren och frågade om jag kunde få göra en intervju. Båda skruvade lite på sig men tillslut gick de med på tio minuter. En och en halv timma senare lämnade stationsbefäl Cutty och hennes aspirant bakom mig. Öns kriminalitet hade vi klarat av på ett par minuter resten kom att handla om livet i stort, om barn och deras framtid och skillnaderna mellan våra olika länder. Min första fråga var om vad de upplevde som vardags kriminalitet, det som jag kan tänka mig fyller svensk polis vardagar. Snatterier, trafikbrott, omhändertaganden av påverkade människor samt allt det som är relations relaterat. Hon log lite moderligt mot mig och förklarade att på den här ön finns inte kriminalitet. Ingen stjäl något, trafik brott är kanske inte så stort då det knappast finns bilar på ön och nästan alla är små eldrivna skapelser som mer ser ut som en golfbil än något man kör för fort i. Folk super inte sig fulla, går hem och klår upp sina fruar och barn så det bekymret fanns inte heller.

• Vi är rent genetiskt ett vänligt folk. Vi är snälla och vill inte bråka med någon. Visst händer det att det är bråk mellan män och deras fruar men det kommer inte till vår kännedom. Det sköts internt och plötsligt flyttar mannen ut från sin familj. Vad det gäller barn så får man absolut slå dem, de måste fostras och disciplineras.

Jag berättade om det svenska systemet, om lagen om barnaga och att vi försöker lära barn att samtala och lösa konflikter på andra sätt än att slåss. Hon tittade på mig, skakade på huvudet och helt ärligt sa hon att hon undrade om vi svenskar på riktigt hade en näve skruv lös. Som vanligt när jag känner mig angripen kryper jag ihop lite grann och börjar genast fundera över vad som på riktigt är rätt eller fel, men att slå kvinnor och barn är bara åt helvete fel och så får de tycka vad de vill.

När jag gick därifrån var jag på något vis uppfylld utav deras oerhörda lycka, hur de i ryggmärgen var så harmoniska och ville varandra så innerligt väl. Tio minuter senare hade jag åter blivit mitt vanliga jag och insåg att allt givetvis är en form av hur man bestämt sig för att definiera sitt samhälle och sin lagstiftning. Om man beslutar att ett samhälle tillåter barnaga, hustru misshandel, sexuella övergrepp i relationer, att det är inte är ett brott att köra alkohol eller drogpåverkad, ja då är ju det mesta lagligt. Hon påstod att kriminaliteten endast fanns på huvudön, S:t Vincente, jag tänkte när väl förtrollningen släppt, att hon troligtvis kunde ta sig i häcken, skurkarna finns överallt, de har bara olika kostymer. Ön är underbar och ofantligt vacker. Man slipper alla som vill sälja saker, du får verkligen be om dess tjänster. Det är vansinnigt dyrt att äta ute så ät ombord och handla innan ni går dit. Det är absolut värt pengarna att stanna vid boj och snorkla, spana på sköldpaddor eller för den delen Mick Jagger, men ön är lite grann ett ” Hittepåland”.

Vi lämnade överklassen och istället för Tobago Cays gick vi till Mayreau och Saltwhistle Bay. Nu snackar vi Karibien. Kritvita stränder, palmer och vatten så turkosblått som man bara ser på vykort. En gång hörde jag någon säga att något var onödigt vackert och det är just vad det är. Första natten låg vi ankrade utanför baren ” Last bar before the jungle” men ett jäkla gungande fick oss att smyga in på morgonen efter att det stora lämmeltåget med katamaraner gått. Det var som om de hade en tidtabell att gå efter. Alla gick vid 9.30 och då blev det rätt tomt och en halvtimme senare kom de första och snart nog kom ungefär 15 till. I mitt nästa liv eller i min nästa ekonomi ska jag ha en katamaran, vilka ytor, vilket totalt brist på djupgående. Helt ljudlöst smyger de runt en och ankrar precis i strandlinjen.

Vi hade tänkt stanna ett par nätter men blev kvar fyra och hade det inte varit för att tiden började bli knapp så hade jag varit kvar ännu. Looma med Lotta och Mads kom dagen efter det blev både sundownerns och ett par kvällar i land. Dagarna fördrev i en ljuv kombination av strandhäng och promenader. Ön, precis som Sverige består av en fram och en baksida, enligt dem själva. På den sida vi låg fanns en pytte liten affär, stor som ett normalt uthus, ett par barer samt ett resort, som bestod utav ett antal bungalows och en riktigt trevlig bar, för övrigt den enda som tar kort. Maten var väl si sådär men å andra sidan är Mads och Lotta så jäkla trevliga så bristen på lobster var helt ok, tonfisken var väl ingen gourmandisk sensation, men kvällen var varm och stjärnhimmeln fantastisk, så vad var väl en bal på slottet?

Andra dagen i land fotvandrade vi över till andra sidan. En tur på 30 minuter enkel resa. När man uppåt höjderna tittade bakåt och såg vår lilla båt guppa ute i viken så kände jag en sådan oerhörd tacksamhet.

Åter igen var jag där, tillbaks till Järnvägsgatan 4B. Tillbaka där jag var liten, vårt kungarike, mormor, morfar och jag. Min morfar som lärde mig allt egentligen. Det är fortfarande egentligen få saker jag lärt mig efter att han dog 1978 som varit direkt nödvändiga. Det viktigaste han lärde mig var egentligen tre saker.

• Att världen består av massa olika länder, olika människor, men att världen egentligen är en plats.
• Att skriva vackert och kunna läsa och därmed inhämta kunskap.
• Att inte va rädd för att dö.

Det var nog lite annorlunda att vara Knutte Med Krokens älskade barnbarn, men det gjorde mig till den jag är och det är jag rätt nöjd med men framför allt bottenlöst tacksam. Morfar kom inte ut från Sverige någonsin, han fick aldrig möjligheten, men han gav mig allt det i stället. När man nu står här på andra sidan jorden så slås man ofta av hur ofantligt priviligierade vi är. Tänk där stod jag på bergets topp, tittade ned på vår båt, på kyrkogården som snirklar längs en dalgång ned mot havet med getter betandes kring gravarna och alla dessa oerhört vänliga människor. Vad fasen har jag gjort för att förtjäna det här?

Efter tips av min vän Kaj letade vi reda på rastamannen Robert som driver en restaurang eller vad man ska kalla det för. En kombinerad bar/restaurang/museum eller vad det nu än är. Sett från gatan är det ett enda virrvarr av plankor, snäckor, växter i alla färger som finns. Stora målade hjärtan, blommor och allt i rasta färgerna. Helt plötsligt hördes röster inifrån och ut stack en liten smal gubbe sitt tandlösa ansikte. Efter honom kom hans bäste vän, sedan berättade sin egen makalösa historia. En historia som så småningom ska få ett helt eget kapitel. Om en man som blev faders lös som liten, vars mamma flyttade till Trinidad och som efter en tur på haven som räkfiskare återvände och sedan knappt lämnade ön. Hans mamma hade alltid lagat mat och när Robert var liten och stod och tjatade vid spisen om att få smaka hade hon slagit honom över fingrarna med sleven. Mat smakar man inte på förrän man äter den, man lagar den med kärlek och omtanke och det räcker. Själv lagade han mat med samma princip. Han provsmakade den aldrig.

Han ägde ingen telefon än mindre mobiltelefon. Han hade VHF i baren, man ropade på 16. Han hade aldrig googlat något, det han inte begrep sig på gick han undan och mediterade över, fattade han inte då, så var det inget att förstå sig på.

Rätt enkelt kan man tänka.

Jag frågade om jag fick komma tillbaka dagen efter och sitta ned i lugn och ro och prata om livet, Haili Selassi och livet som krögare i världens ende. Han log sitt vänliga pojkaktiga leende och önskade mig så välkommen åter.

Och likt prinsessparet Victoria och Prins Daniel återvände jag till Robert och hans mycket kärleksfulla värld.

Jag traskade på nytt upp till honom dagen efter. På mycket stort allvar tog han emot mig som en oerhört viktig gäst till honom. Jag inser att det är det som gör hans plats i solen. Att få alla att känna sig som så oerhört viktiga, det är det som gör att prinssessor, fotbollsstjärnor och tusentals andra människor under 25 år återvänt till denne 62 årige lille man. En sådan genuin nyfikenhet och kärlek till sina gäster. När jag frågade vad moroten var att hålla öppet 365 dagar per år från 7 på morgonen tills sista gästerna går hem tittade han på mig med små pliriga pepparkaksbruna ögon och svarade – För att jag är så vansinnigt nyfiken! Jag vill träffa alla människor, jag vill veta allt om dem!

Jag känner egentligen bara en annan människa som har samma lust till sin restaurang, min bästa vän, min hittepå syster, Myriam Davidsson som jag jobbat med i massa år. Bara hon kan säga, – Jonna habibi, pengarna är inte viktiga, det viktiga är att gästerna mår bra och har det roligt. Belöningen är kärleken. Tänk, så mötte jag en lika dan till här borta!! Trots att han inte längre är 25 år satsar han framåt. Det senaste är en terrass på taket där man ska kunna sitta lite avskilt titta på stjärnorna, månen och njuta av hans mat och sällskap.

Hans något märklige vän och följeslagare Snake som aldrig lämnat ön var även han en riktig rasta man. Flätorna eller kanske mer hårkorvarna ned till midjan är egentligen en historisk frisyr som unga krigare hade. De stora flätorna symboliserade trädets grenar som viner i vinden.

Snake hade slutat sova. Han mediterade några gånger per dygn och hans kropp behövde inte längre sömn. Efter stängningsdags såg han till att allt var städat och undanplockat, sedan såg han till att Robert kom hem till sin fru ordentligt och sov. Vid tre på natten vandrade han runt ön, gick förbi restaurangen och förberedde frukosten och gick sedan hem till Robert och väckte honom. Klockan 7 var frukost serveringen öppen igen, alla dagar lika dana 365 dagar om året.

Vi pratade om likheter och olikheter mellan våra hemländer. Mycket är likt, egenföretagarens ständiga ok av skatter och moms. Mycket är olikt. Av någon anledning klarar många av dessa öar inte av att på något vis kunna producera någonting själva, för oss helt obegripligt. Med tanke på klimatet så borde de ju kunna både hålla massa djur samt odla massa saker. Men det finns ingen organisation, ingen infrastruktur och absolut ingen större vilja heller. Man kan ju fundera över varför man till exempel inte skaffar sig gemensamma kyl och frysrum. Man skulle då kunna importera kött på ett helt annat vis och göra inköpen i betydligt större skala vilket skulle få ned priserna lite. Det som inte produceras på S:t Vincent importeras mestadels från England. En gång i veckan kommer båt därifrån. Varorna packas sedan om och körs med färjorna till öarna inom Grenadinerna. Det är många som skall ha betalt på vägen och det är väl det som gör att allt är fullkomligt från vettet dyrt i land. Själva åker de som kan till Union Island och handlar, med en något mer snabbgående båt tar det 10 minuter.

Men där hade Snake aldrig varit. Han sov inte, han vandrade eller arbetade. Han spred sitt budskap om en kärlek och påstods sig absolut inte vara religiös men när han beskrev det han trodde på, om tanken på allas lika värde, om tron på kärleken om respekten till sin nästa och eftertänksamheten så är det väl snubblande nära det som de flesta kallat för tro.

Han förklarade för mig att anledningen till att vi människor begåvats med de långsmala muskler i benen var för att gå, så fort vi får en impuls eller en tanke om att göra någonting ska vi omedelbart förflytta oss. Vi ska inte, som vi européer gör, hålla på och analysera en massa och sedan oftast inte komma någon vart. Dels får vi inget gjort sedan motverkar det hela vår naturliga drift, att komma någon vart.

Jaha du, tänkte jag, förvisso har jag oerhört långa ben, som gjorda för att springa med, men jag ägnar mängder med tid åt att gå omkring och fundera på massa olika saker, men, trots detta har jag till skillnad från Snake kommit ganska långt, det är en bra bit från Sverige och hit bort. Men det kanske inte var så han menade, han kanske syftade på någon form av inre resa där han har kommit om mig, det är kanske så, att allt är till sist relativt.

Roberts eventuella ekonomiska överskott fonderades till öns barn eller rättare sagt deras skolgång. Skolan är inte obligatorisk och kostar rätt mycket. Dels för själva skolgången men även för böcker, uniform och när man börjar motsvarande vårt högstadium får man åka till Kingstown och färjeresorna bekostas även de av föräldrarna. Nu får de flesta barn på ön för det möjlighet till grundläggande utbildning. Tyvärr slutar oftast det oftast där. Tjejerna har sällan så mycket andra drömmar än att skaffa en egen familj och där tar det liksom slut. Hos Robert satt fyra, fem tjejer i 20 års åldern varav fler utav dem redan var flerbarns mammor. Jag frågade om det var ungefär så här för de flesta och det var det. Man träffade en kille, blev med barn och sedan fortsatte det bara så. Det som skrämde mig var att det låg så oerhört nära att daska till de här små barnen. Tålamoden var korta och var som att det var en helt vanlig dag med barn som gråter så tårarna sprutade över att åkt på en hurring utav en trött mamma. Jag förklarade försiktigt att där jag kom ifrån hade man tagit barnen ifrån dig och placerat dem hos en fungerande familj och själv hade du hamnat i fängelse. Hon tittade tyst på mig med de där tomma bruna ögonen som jag nu så oändligt många gånger sett under resan, de uppgivna och så trötta ögonen, så sa hon till mig med en ton av kanske trots eller triumf, – men här är det mina barn och jag som bestämmer.

Vi satt tysta en stund, hon vilade blicken någon stans långt borta där vi inte fanns runt henne. Hon såg ut som om hon såg på sin dotter som var två, men någon kontakt fanns inte. Hemma fanns en lillebror på 10 månader och någonstans fanns även ett äldre barn. Jag ska inte ge mig in i någon mätning av kärleken till sina barn som större eller mindre här eller där. Jag ska heller inte börja skatta i vilka mammor eller pappor som är bäst och tar hand om sina barn på mer eller mindre bra vis. Jag kan nog bara konstatera att man nog oftast gör så gott man kan och att samhället formar sina medborgare efter de resurser samhället har.

Jag drog på min sista fråga för den bekymrade mig lite. Jag ville fråga om de själva definierade sig som fattiga. Men hur ställer man den utan att såra och själv framstå som så djävla vit, lycklig och själv placerad på en pedistal. Men till sist hade jag hittat på en formulering jag tyckte dög och uppenbarligen var det absolut ingen skam utan bara ett faktum, ja, de beskrev sig som fattiga och inget var konstigt med det.

Det vilar något bittert mitt i solskenet, något säger mig att de givit upp. Ungdomarna vill inte jobba som de gamla gjort utan vill ha pengar, kläder och allt som de jämngamla på Union Island i mycket större omfattning har tillgång till. De hoppas på att hitta tjejer från Europa och kunna ge sig i väg. Men varför gör dom ingenting? Vart efter dagarna går mot kväll är de flesta så pårökta att inget blir gjort mer den dagen. När Robert byggde sin bar högg han virket på ön efter tillstånd hos öns ägarinna som bor i det gigantiska huset bakom lekparken. Virket fraktades sedan till Union där det kapades och gjordes plankor av, tillbaks ut till ön igen. Så är det med allt. Ön är full med höns trots det kommer alla ägg från andra öar.

Katolikerna kom tidigt till ön som på den tiden ägdes av en familj på Union Island. Kyrka byggdes som snart nog brann ned. Ny kyrka byggdes och även den stod i ljusan låga. Nya tag och nya planer. En kyrka i plåt, den blåste iväg och tillslut gav prästen upp och åkte till Belgien. Ska man få något gjort så gör man det själv. Sagt och gjort, prästen lärde sig att mura och en tid senare kom han tillbaka med hink och murslev och sedan den dagen har Mayreau sin egen katolska kyrka. Kommer ni dit så gå runt på baksidan och titta ut över havet. Jag tror prästen tänkte att om inte Guds ord inte räckte att locka folk till kyrkan så kanske utsikten över det turkosa vattnet bort över Tobago Cays gjorde susen.

Orstborna är säkerlige troende så där som folk är mest. En del ryms i den stora frikyrka på andra sidan gatan, andra i sin dimmiga tro om en kärlek och för det några firar mässa hos Fadern på ön. Vi kom inte iväg på mässan men satt där inne en stund och bara va. Edith som aldrig kan vara tyst tittade på bilden av Jesus när han bar korset på Golgata, – Ligger det där i Valdemarsvik? Näe, sa jag det är långt borta från hemma, – Gustav, Gustav, titta på Jesus, han fick bära sitt kors i Göteborg!

I två sekunder blev hon tyst och funderade på vad hon just sagt. – Men du sa ju att det var långt borta mamma!

Tänk att ha seglat till andra sidan jorden och därtill på ett väldigt konkret sätt tagit oss hit. Jag kan förstå det abstrakta i att flyga långt bort, men det här har vi gjort i långsamt gemak och när Finemang tänker på något som är långt hemifrån så tänker hon på Göteborg. Det kanske dröjer innan våra barn blir riktiga världsmedborgare, fötterna i sin egen mylla kanske är mer förankrade än vad vi tror. Vi tycker att vi tagit oss så lång, upplevt så mycket, men sett ur hennes perspektiv så är hon ännu kvar i det lilla, vi har bara glidit ur det vanliga livet, men snart sugs vi in där igen och åter är Göteborg långt bort.

Vi lämnade Robert, den tomma lekparken och gick nedför backen. Vi hade en mission kvar.

Kaj´s andra tips var att leta redan Lördag.

Han var en man som fått namnet efter veckodagen han ordnade lobster fest åt en båt med svensk skeppare. Kapten kunde inte uttala hans namn utan likt Robinsons vän, Fredag fick Lördag sitt namn.

Efter lite efterforskningar visades vi in under ett palmblads belagt tak och där var han.

Det blev ett magiskt möte. En smal man i vår ålder blev liksom självlysande när vi sa att vi var från Sverige och hade hälsningar från Kaj. Han kramade oss som om vi saknat varandra i åratal och äntligen återsetts.

Jag ska i nästa karibiska avsnitt berätta historien om Lördag om ännu en man med långa flätor i håret och skägget om tron på ”one love”, men om en man med livet kvar i sina ögons speglar, om han och återseenden på Tobago, samt mina kontakter med insats styrkan.

Till dess önskar jag er goda vårdagar. För egen del ska jag försöka bli av med all sand i mina skor.

Eder utsände i Bucco, Tobago.